Nytt kapitel, bäbis · The story of us

Han är här nu – min förlossningsberättelse

Så kom dagen eller rättare sagt kvällen när ett nytt kapitel började. Det här är min förlossningsberättelse än om jag inte riktigt kommer ihåg allt och är osäker på vissa bitar av förlossningen. 

Söndag 8/4 var beräknat datum men ingen bäbis, inte det minsta symtom till att något skulle vara på gång heller. Jag håller igång som vanligt, försöker aktivera mig på alla möjliga sätt och vis utan större resultat.

Onsdagen eller torsdagen började flytningar vara som vatten, vilket jag trodde var vattnet som gick men fel hade jag. Torsdagsnatt var som alla andra nätter, bra med någon kisspaus men när jag vaknade så var det är mensvärk. Tänkte att nu kanske det är på g, men fel av mig igen. När jag frågade någon om hur man ska veta att det är på gång, fick jag svaret ”det märker du”.

Fredagen 13/4 hade vi tid hos barnmorskan Linda. Värden såg bra ut, bäbis hjärta pickade på som vanligt. Hon gjorde även en hinnsvepning. Det visade sig att livmodertappen bara var 1 cm istället för tre och Linda menade att jag då var öppen 1cm. Vi gick hem och än en natt med mensvärk som försvann under dagen. Falskt alarm igen alltså. Lördagskvällen kom och en molande värk höll i sej hela kvällen men blir mindre under natten. Söndagen kom och den molande värken var som bortblåsta. Jag passade på att fixa på balkongen med att lägga in ”trallen” och sätta upp vindskyddet. På eftermiddagen kom den molande värken tillbaka men hade då börjat vänja mig med den lilla värken. Båda jag och mannen var trötta så vi gick och la oss redan vid 21:30. Vi somnar och vid 22:30 vaknar jag av att det knäpper till i nedre delen av magen, en känsla jag inte känt förut och tänkte att det där var inte bäbis som sparkade. Jag klev upp och känner hur något blött kommer, ”springer” till toaletten och säger till mig själv att det där var vattnet som gick. Blir sittandes på toaletten för det kommer en eller några värkar. När de avtagit kryper jag ner i sängen igen men blir inte där länge, klarade inte att ligga ner. Gick tillbaka och satte mig på toaletten, värkarna kom ganska ofta så började klocka dem. 1-1,5 min långa men 2-3 minuters mellanrum. Jag ropar på mannen att han måste vakna, att han behöver ringa förlossningen. Jag fortsätter jobba igenom värk efter värk. Jag funderade på om vi skulle stanna hemma ett tag till men lite rädsla att allt skulle gå super snabbt och vi inte hinna in, därför beslöt vi att åka in efter att vi plockat ihop alla saker som skulle med. Jag hade ju inte tänkt föda den natten eller åka till förlossningen, visst hade jag halt packat BB-väskan men hade postit-lappar lite här och var om saker som skulle ner i väskan. Det tog sig lite tid att samla ihop allt.

23:30 kom vi till förlossningen, eftersom det var natt gick vi in via akuten. De pekade vart vi skulle gå för att ta hissen till 4an och förlossningen. Vi gick in i första bästa hiss och åkte upp på 4an men där var det ingen förlossning. Vi hade lyckats ta fel hiss. Tillbaka på entreplan och vi gick vidare med pauser för värkarna som kom nu än tätare och var kraftigare. Väl i rätt hiss och i väntan på att de skulle komma och ta emot oss vid dörren andades jag mig igenom några värkar till. När barnmorskan väl kom och vi skulle gå sista biten bort till förlossningen bar benen nätt och jämt mig. Jag fick därför åka rullstol till rummet.

Väl inne i förlossningssalen bytte jag om till den berömda sexiga vita men ack så sköna rocken och de vackra nätbyxorna. Mannen hjälpte mig igenom värk efter värk, han stryk mig på ryggen, påminde mig att andas och att slappna av. BM satte CTG för att kolla bäbis hjärtslag, därefter var det min tur att undersökas. Det visade sig att jag var öppen 4 centimeter. Min tanke, fantasi var att jag skulle vara aktiv och röra på mig under värkarna men benen bar mig inte, så fick bli sängliggandes.

På Öviks förlossning har de ett rum med badkar, resten har dusch. Jag hade turen att få rummet med badkaret. Mannen tappade upp vatten och hjälpte mig ner. Så skönt! Jag låg nog där i minst 1,5 timme. Värk efter värk som blev allt mer intensiv. I slutet av badet kom värkar som fick mig att krysta. Då tyckte BM att det var bäst att jag klev upp så hon kunde undersöka mig. Än om man i regel öppnas 1 cm i timmen så finns undantag. Under tiden i badet, mellan värkarna, somnade jag. Så skönt. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna ligga i ett badkar så pass länge! 

Tillbaka i sängen kopplades CTG på igen, bäbis hjärta slog fortfarande fint. Jag blev undersökt och det visade sig att jag nu var öppen 8 cm, vilket även förklarade de än kraftiga värkarna. Jag har inte koll på tiden, vet inte hur mycket klockan var men jag reagerade att det började ljusna ute. Förlossningssalen hade ett stort panoramafönster ner mot stan, där även soluppgången var på uppgång.

BM frågade om jag ville testa lustgasen men vid den tidpunkten började jag bli lite hungrig och tanken på att andas in någon sorts gas fick mig att må illa, så jag tackade nej. Jag tänkte även att jag inte orkade lära mig något mer nytt, jag ville koncentrerar och fokusera på andningen i värkarna, inte hur jag ska andas i masken.

Klockan måste nu ha blivit efter 04 och värkarna tilltog än mer, så även krystkänslan. Mannen kallade in BM och jag förklarade att det känns som att jag vill trycka på hela tiden när en värk kommer. Hon undersökte mig, jag var nu öppen 10 cm förutom en liten kant. Under en värk lyckades hon ta bort eller trycka undan den så bäbis kunde komma än längre ner i gången. Nu var jag alltså inne i utdrivningsfasen och vi skulle snart få träffa vårt barn.

Värkarna kommer tätt och jag trycker och trycker, BM, hennes assistent och mannen hejar, peppar och pushar mig. Jag känner mig trygg i deras sällskap. Mannen lämnar inte min sida. Han håller mig i handen, stryker mig på huvudet, pussar på mig och berättar om och om igen vilket bra jobb jag gör, hur modig jag är osv. Hans ord och hans närhet ger mig kraft och mod att fortsätta än om energin börjar ta slut. Klockan går, värkarna fortsätter men inte fullt så kraftiga längre. De sätter in värkstimulerande dropp för att hjälpa mig på vägen. Jag byter ställning efter var tredje värk. Varierar mellan att ligga på sidan, till halvt sittande till liggandes på andra sidan. Min tanke var att testa olika ställningar men värkarna gjorde ont och kom tätt och att bara röra sig det lilla gjorde ont.

Efter x antal värkar berättar BM att hon ser huvudet, jag känner med handen en liten del av huvudet. Vid nästa värk kommer huvudet ut än mer. Det bränner, svider i en grad jag tidigare aldrig upplevt. Nu gör det ont. Jag försöker ändå koncentrera mig på andningen, lugna ner den och ta långa djupa andetag för att samla energi till nästa värk. Jag trycker och trycker men det känns som att han aldrig kommer komma ut. Det händer inte mer än så upplever jag det. Nu vill jag att det ska vara över, vill inte ha ont längre, vill inte, orkar inte trycka mer. Men av någon anledning fortsätter jag, värkarna fortsätter komma och jag trycker. Det är någonstans här jag inte vet vad som händer. Det känns som att något är fel, BM och sköterskan håller på där nere. Min upplevelse är att han har fastnat, i mitt huvud är det av någon anledning foten som sitter fast. Det visade sig att så inte var fallet. Lilleman hade navelsträngen ett varv runt halsen och hans hjärtslag började gå ner. De försökte hjälpa till då han behövde komma ut. Någonstans i detta skede vrider han på sig så han ligger med axlarna på bredden istället för på längden så att säga. Det där har jag inte riktigt fått förklarat för mig än, att han vred sig vet jag, men om han kom ut på ”tvären” eller om BM lyckades vrida honom rätt vet jag inte. BM skulle ringa mig men än har jag inget hört.

Alla fortsätter att heja och pusha. Bara en värk till, ta i lite mer nästa gång, tryck genom hela värken osv. Nu börjar jag bli otålig och vill bara att han ska komma ut. Jag trycker och trycker och till slut hör jag skvalpande ljud och känner hur något kommer ut ur mig. BM ber mig titta ner och där ligger han helt livlös. Han rör sig inte och skriker inte. BM och sköterskan gnuggar och torkar honom. Jag tänker bara att det är något fel, varför skriker han inte. Till slut säger BM ”här kommer ditt barn, ta emot honom”. Jag sträcker fram mina armar och får mitt barn i min famn. Jag tittar på mannen, säger ”titta han är här nu. Vårt barn är här. Det här är vårt barn”. Det känns konstigt och jag som trott att jag skulle gråta av lycka känner ingenting alls. Jag stör mig mest på att ena benet somnat och att jag måste ligga kvar i ”gyn-undersöknings-ställning”. BM väntar på att moderkakan ska komma ut. Det sätts in mer värkstimulerande dropp eftersom kroppen inte vill, orkar trycka ut den på egen hand. Därefter blir det undersökning av underlivet. Jag har fått det de kallar revor, blev lokalbedövad och BM sydde sju stygn. Det blev en 2a grads bristning, väldigt vanligt säger de. Samtidigt som jag ligger med benen i vädret, har en halvblodig ny människa på bröstet agerar mannen fotograf och ta massor av bilder på oss. Vad jag fick se sedan var att han även filmade när BM höll på att trycka på magen för att hjälpa moderkakan. Den filmen bör raderas.

När jag var ihopsydd gick BM ut och vi blev själva en stund i rummet tillsammans med vår son. Så konstigt, så overkligt skrämmande, läskigt och härligt. Äntligen är han ute, äntligen är han hos oss, i vår famn. Som vi har väntat och kämpat för den här dagen. Mannen  var helt förstörd, så trött. Han somnade relativt snabbt i en fåtölj när BM gått. Jag ligger och beundrar det lilla miraklet som jag har i min famn. Han sover och inom kort somnar även jag. Efter ca 2 timmar flyttar vi till BB där vi kom att stanna tre nätter.

Just 15 april föddes det 6 barn på Örnsköldsviks BB, rekord för detta år. Det innebar att mannen inte fick plats att stanna över. Första natten på BB delade jag rum med en 6-barnsmamma. Det var tufft att bli lämnade ensam redan kl 20 när besökstiden var slut. Natten var ok men jag hade svårt att somna ordentligt då jag var orolig för lilleman och tittade andningen stup i kvarten. Måndagen var jag mer eller mindre förkrossad. Jag kände mig liten, ensam och hjälplös. Vad har jag gjort? Hur ska jag kunna ta hand om ett barn?! Kommer jag och mannen klara att hålla ihop, skapa en trygg och fin uppväxt för vår son? Det var otroligt många tankar som snurrade runt.

Andra natten var betydligt bättre, 6-barnsmamman hade åkt hem och mannen kunde sova med oss. Det var super mysigt, en fantastisk känsla att vi nu var en familj. Tredje natten fick än en ny rumskamrat, denna gång en mamma som just fått sin andra dotter. De kom in till rummet på natten, ungen skrek och höll mig vaken av och till. På onsdag eftermiddag packade vi ihop och åkte hem.

Från första stund som jag fick lilleman vid mitt bröst tog han bröstet men bara en stund innan vi skulle packa ihop oss, började han gallskrika och vägra bröstet. Jag blev såklart ledsen och visste inte vad jag skulle göra åt detta skrikande lilla barn. Han lugnade ner sig efter en stund och vi kunde fint säga hejdå till BB. Hemfärden gick bra, lilleman verkar gilla att åka bil då han somnade direkt. Väl hemma började han skrika igen och detta pågick i stort sett nonstop i nio timmar. Både jag och mannen var i uppror, vad är det för fel på pojken? Jag ville bara tillbaka till BB eller stoppa in han i magen igen, det var ju så mycket enklare. Vid 00.30 stod jag inte ut längre, jag ringde BB för att rådfråga vad jag kan göra. Jag fick massor av bra tips, dessa funkade och sedan dess har amningen fungerat. Hans dygn ser likadana ut, äta, sova och bajsa. Han är en matglad pojke som gillar att vara nära, höra mamma och pappas hjärta slå.

Mohammad Benjamin som vårt underverk heter föddes 15 april 2018 kl. 06.15. Han var 52 cm lång och vägde 4035 gram.

Så mycket kärlek till en så liten varelse.

Annonser
Nytt kapitel, bäbis · The story of us

Spänningen är olidlig

Helt galet att jag varit gravid i över 280 dagar! I söndags var datumet som bäbis var beräknad, men än finns inga tecken på att den vill ut. Jag har ingen stress eller panik att gått över tiden, tänker att den kommer när den är redo. Dock hoppas jag att allt kommer startar av sig själv, vill helst inte bli igångsatt men förstår att det kan bli nödvändigt.

Jag mår bra, oförskämt bra kanske. Relativt pigg, ”smidig” och nöjd att vara där jag nu är i livet. Denna graviditet har inte varit en dans på rosor men nu när jag pratar med andra gravida, som fortfarande har många veckor kvar till BF, inser jag att allt eller mycket jag gått igenom tillhör den här resan. Jag tror vi alla går igenom den, att den är nödvändig, mer eller mindre.

Jag och mannen kämpar på, än bor vi inte tillsammans men senaste veckorna har vi setts varje dag och i stort sett sovit med varandra varje natt. Jag är inte orolig för oss, vi båda har en vilja att skapa en bra och stabil relation tillsammans. Vi älskar varandra men vi inser även att vi båda behöver jobba en hel del, både var för sig men även tillsammans. Just nu ligger inte det riktigt i fokus, att prata gemensamma drömmar och mål och så vidare. Jag är helt klart inne i min bubbla, förbereder mig på förlossningen. Jag har svårt att föreställa mig hur livet med en bäbis kommer vara, en stor omställning fattar jag såklart att det blir.

Känslan att kommit ur den värsta, tyngsta depressionen är fantastisk och ger mig ett lugn. Jag har brottats med många olika spöken och demoner de senaste nio månaderna, många har jag krossat eller skrämt iväg, en del har jag nog bara stängt in och de kommer komma ut med tiden. Det tar jag då, nu njuter jag av stunden och funderar på hur det kommer kännas när värkarna kommer igång.

Nytt kapitel, bäbis

Drömförlossning

Med 3,5 vecka kvar till bf tillbringar jag mesta delen av mina tankar på förlossningen och första tiden som nybliven mamma. Hur kommer allt bli? Det är såklart inget jag kan svara på men fick frågan av barnmorskan härom dagen, hur ser din drömförlossning ut? Här kommer svaret.

Allt sätter igång troligtvis på natten eller tidig morgon. Lutensfasen jobbar jag mig igenom med både rörelse och vila. Jag kanske tar en promenad, dansar, äter regelbundet för att fylla upp energidepåerna, duschar, testar allt som de rekommenderat i denna fas. Vi, jag  börjar redan nu använda oss, mej av FUR-verktygen som jag tränar på i några veckor – andning, avslappning, rösten och tankens kraft.

Värkarna tilltar på eftermiddagen och vi åker till förlossningen och blir ”inlagda”. När vi kommer in är jag öppen några centimeter. Vi ”myser in” oss på rummet genom att dämpa belysningen, tänder ljus och sätter på musik (spellista på spotify). Allt ökar i grad, både smärtan och tätheten mellan värkarna. Jag fortsätter att jobba mig igenom värk efter värk, en i taget. Jag känner mig lugn och närvarande trots smärtan. Jag testar olika ställningar, allt från att sitta på pilatesboll, stående till huksittande, sittandes/liggandes i sängen. Detta tar några timmar och jag öppnar mig i bra och god takt. Genom de mest intensiva värkarna använder jag lustgas, vilket funkar helt ok.

Mannen finns vid min sida hela tiden, stöttar och hjälper mig igenom varje värk. Han andas med mig, påminner mig om att slappna av, masserar och stryker min rygg. Han peppar och säger mängder med uppmuntrande ord.

När krystvärkarna krävs det inte jätte mycket jobb innan vi äntligen får träffa lilla B som mår bra och är alldeles bedårande vacker. Jag får honom till bröstet. Moderkakan kommer ut efter en stund, mannen klipper navelsträngen och allt ser bra ut. Vi blir lämnade ensam i rummet och bara njuter och utforskar denna nya lilla människa som vi nu ska ta hand om för resten av våra liv.

Efter några timmar flyttas vi över till bb, där vi som tur är för ett eget rum. Vi stannar alla tillsammans på bb i två-tre nätter, för att sedan åka hem och där startar vår nya vardag med allt vad det innebär.

Nytt kapitel, bäbis

Tvåsiffrigt

Vips så var julen över. Galet hur mycket tid och pengar vi lägger på denna högtid, dock tycker jag att julen är en alldeles underbar tid på året. Att få pyssla, baka, slå in paket, pynta, jag blir alldeles varm i kroppen. I december gör i alla fall jag saker jag inte gör resten av året, så det är ok att det ”slösas” både tid och pengar på det. Jag hoppas att du stannade upp och njöt av både mat, släkt och vänner?

Det är årets näst sista dag, tiden går så fort numera. Jag förstår inte vart dagarna tar vägen, jag försöker stanna upp, bara vara och njuta av  varje stund men ändå känns det som att dagarna springer fram. Idag firar vi tvåsiffrigt, idag är det 99 dagar kvar till bf. Än är det mer än tre månader kvar, det känns både länge samtidigt som super lite tid. Hur ska jag hinna förbereda mig inför min största uppgift i livet?! Vips håller vi vårt mirakel i famnen. Jag funderar, hur kan en gör för att ta tillvara och uppskatta varje stund som är nu och allt som händer med bäbis i magen?

Jag pratar flera gånger om dagen med bäbis, varje morgon innan jag kliver upp och varje kväll när jag lagt mig myser vi. Oftast är bäbis vaken och vi har någon typ av konversation. Jag pratar och bäbis ger respons med en spark, en näve eller bubblar lite. Det är så overkligt och häftigt att det är något där inne som kallas människa. Tänk att just jag fått äran att bära detta barn i min mage.

Jag mår fortfarande bra, mentalt känner jag mig starkare än på länge. Magen växer och så lika bäbis, jag hänger inte riktigt med i detta. Det tar en stund att bekanta sig med den växande kroppen, magen och jag är medveten om att jag bara kommer bli större så det bästa jag kan göra just nu är att njuta av den ”lilla” kulan. Jag har börjat få känningar av bäckensmärtor i ryggen. Långa promenader, sovmornar eller stillasittande längre stunder är bara att drömma om. Jag kan hantera smärtan i ländryggen, den har kommit och gått genom åren men när det kryper upp mot bröstryggen och gör det tungt, ont att andas, då vill jag inte vara med längre. Jag förstår att det jag känner är ingenting mot vad bäckensmärtor kan vara. Jag är nu i 25+5, så jag antar att jag ska vara glad och tacksam som klarat mig, fått mått så bra hittills.

99 dagar kvar och så mycket som kommer hända under tiden med den lilla där inne. Jag ser fram emot kommande tid, varje dag är näst intill ett nytt äventyr. Jag älskar att läsa och gillar att lära mig nya saker, speciellt om kroppen. Det är galet hur mycket jag läst om graviditet och barns utveckling i magen osv men ett ämne jag valt att vänta med är förlossningen. Den känns både läskig och skrämmande. Jag kan inte påstå att jag har förlossningsrädsla, jag vet ju inte så mycket om förloppet. Jag kommer starta det nya året med att börja läsa in mig och förbereda mig inför den stora uppgiften som kommer, oavsett om jag vill eller inte. Jag är tacksam att jag valde att utbilda mig till gravid yogalärare i höstas, det har dels gett mig lite mer kött på benen men även mycket material att läsa och jobba med. Just nu tänker jag att jag vill föda vaginalt, sen kan det såklart gå hur som helst men det är min plan. Jag vill föda så naturellt som möjligt, eventuellt lustgas. Jag har nämligen en tro på att vi kan genom andningen hjälpa kroppen att göra sitt jobb. Att föda barn är något vi gjort så länge människan funnits på denna planet, vi sitter alltså på den kraften inom oss. Jag tror att med förberedelse och kunskap kan man ta sig igenom förlossningen och kanske eventuellt ”njuta” av stunden. Det jag känner att jag behöver är mental förberedelse, jag har ingen aning om smärtan eller hur jag kan komma att hantera den men om jag är väl förberedd kan jag ta emot den bättre. Så tänker jag nu, återstår att se om jag ändrar den tanken när det väl är dags.

Det känns skönt att få avsluta ett minst sagt utmanande år med att vara lite mer i balans. Saker och ting börjar hitta sin plats, börjar lösa sig. Jag och mannen bygger vår grund mer och mer för var dag. Jag känner mig lite närmre mitt mål att få jobba med hälsa. Jag och bäbis lär känna varandra mer och mer. Ekonomin börjar stabilisera sig, peppar peppar ta i trä! Ja, livet rullar på och jag försöker njuta av var stund.

Jag önskar dig ett fint avslut på 2017 och en härlig start på det nya året.