Spänningen är olidlig

Helt galet att jag varit gravid i över 280 dagar! I söndags var datumet som bäbis var beräknad, men än finns inga tecken på att den vill ut. Jag har ingen stress eller panik att gått över tiden, tänker att den kommer när den är redo. Dock hoppas jag att allt kommer startar av sig själv, vill helst inte bli igångsatt men förstår att det kan bli nödvändigt.

Jag mår bra, oförskämt bra kanske. Relativt pigg, ”smidig” och nöjd att vara där jag nu är i livet. Denna graviditet har inte varit en dans på rosor men nu när jag pratar med andra gravida, som fortfarande har många veckor kvar till BF, inser jag att allt eller mycket jag gått igenom tillhör den här resan. Jag tror vi alla går igenom den, att den är nödvändig, mer eller mindre.

Jag och mannen kämpar på, än bor vi inte tillsammans men senaste veckorna har vi setts varje dag och i stort sett sovit med varandra varje natt. Jag är inte orolig för oss, vi båda har en vilja att skapa en bra och stabil relation tillsammans. Vi älskar varandra men vi inser även att vi båda behöver jobba en hel del, både var för sig men även tillsammans. Just nu ligger inte det riktigt i fokus, att prata gemensamma drömmar och mål och så vidare. Jag är helt klart inne i min bubbla, förbereder mig på förlossningen. Jag har svårt att föreställa mig hur livet med en bäbis kommer vara, en stor omställning fattar jag såklart att det blir.

Känslan att kommit ur den värsta, tyngsta depressionen är fantastisk och ger mig ett lugn. Jag har brottats med många olika spöken och demoner de senaste nio månaderna, många har jag krossat eller skrämt iväg, en del har jag nog bara stängt in och de kommer komma ut med tiden. Det tar jag då, nu njuter jag av stunden och funderar på hur det kommer kännas när värkarna kommer igång.

Drömförlossning

Med 3,5 vecka kvar till bf tillbringar jag mesta delen av mina tankar på förlossningen och första tiden som nybliven mamma. Hur kommer allt bli? Det är såklart inget jag kan svara på men fick frågan av barnmorskan härom dagen, hur ser din drömförlossning ut? Här kommer svaret.

Allt sätter igång troligtvis på natten eller tidig morgon. Lutensfasen jobbar jag mig igenom med både rörelse och vila. Jag kanske tar en promenad, dansar, äter regelbundet för att fylla upp energidepåerna, duschar, testar allt som de rekommenderat i denna fas. Vi, jag  börjar redan nu använda oss, mej av FUR-verktygen som jag tränar på i några veckor – andning, avslappning, rösten och tankens kraft.

Värkarna tilltar på eftermiddagen och vi åker till förlossningen och blir ”inlagda”. När vi kommer in är jag öppen några centimeter. Vi ”myser in” oss på rummet genom att dämpa belysningen, tänder ljus och sätter på musik (spellista på spotify). Allt ökar i grad, både smärtan och tätheten mellan värkarna. Jag fortsätter att jobba mig igenom värk efter värk, en i taget. Jag känner mig lugn och närvarande trots smärtan. Jag testar olika ställningar, allt från att sitta på pilatesboll, stående till huksittande, sittandes/liggandes i sängen. Detta tar några timmar och jag öppnar mig i bra och god takt. Genom de mest intensiva värkarna använder jag lustgas, vilket funkar helt ok.

Mannen finns vid min sida hela tiden, stöttar och hjälper mig igenom varje värk. Han andas med mig, påminner mig om att slappna av, masserar och stryker min rygg. Han peppar och säger mängder med uppmuntrande ord.

När krystvärkarna krävs det inte jätte mycket jobb innan vi äntligen får träffa lilla B som mår bra och är alldeles bedårande vacker. Jag får honom till bröstet. Moderkakan kommer ut efter en stund, mannen klipper navelsträngen och allt ser bra ut. Vi blir lämnade ensam i rummet och bara njuter och utforskar denna nya lilla människa som vi nu ska ta hand om för resten av våra liv.

Efter några timmar flyttas vi över till bb, där vi som tur är för ett eget rum. Vi stannar alla tillsammans på bb i två-tre nätter, för att sedan åka hem och där startar vår nya vardag med allt vad det innebär.