Nytt kapitel, bäbis

13 månader

Det är otroligt häftigt att få följa Benjamins utveckling. Inte förrän nu förstår jag varför en förälder beundrar sitt barn. Det går inte att göra annat. Från att ligga i stort sett helt lealös (är det svenska eller norrländska?) till att lärt sig gå, springa, förstå ord och meningar, kunna uttrycka sig med mer än bara skrik och gråt. Jag är minst sagt imponerad.

När mini fyllde ett blev det en explosion av steg han tog i sin utveckling. Han började framför allt att gå, idag hasar han sig väldigt sällan fram på rumpan. Att se lyckan, stoltheten i hans ögon när han kom på detta, oförglömligt. Hans ordförståelse och att han nu även uttrycker sig med ljud, ord (sitt eget språk som troligen bara föräldrar förstår) och gör sig förstådd på det viset, wow.

Vi har ju pottat sen han var 9,5 månad. Sen dess har det blivit 2-3 bajsblöjor, han säger till med ett ljud att han är nödig. Senaste månaden har han även börjat hålla sig tills han sitter på pottan. Vissa gånger kopplar jag inte, det tar ett tag men han håller sig. Förra veckan åkte han på magsjuka, även då signalerade han att han behövde pottan. Kissandet går upp och ner, vissa dagar är han näst intill torr om dagen och kissar i pottan. Andra dagar säger han inte till, skvätter hel del och kissar här och där. Om dagarna kör vi oftast utan blöja, bara med byxor. Upplever han känner nördigheten bättre utan blöja. Det gör lite ont i hjärtat när vi är ute, på stan, handlar och han säger till att han behöver kissa och jag inte kan erbjuda pottan. Som underhållning vid pottan finns både en bok och sångpåse. Han älskar båda, numera läser han boken själv oftast, ibland vill han att jag läser och sjunger jag för honom. Sångpåsen är ett fantastiskt ”verktyg”, figurer som symboliserar olika sånger. Alltid lika spännande att titta ner i påsen. Han har stenkoll på sångerna. Senaste tiden går han ofta och sjunger när som, med melodi likt ”blinka lilla stjärna”. När han ser apan, säger han ”ompa ompa”. Det är så roligt med denna kommunikation!

Senaste månaden har han blivit betydligt petigare med maten. I hela sitt liv har han ätit i stort sett allt som serverats. Numera är det ett lotteri om han kommer äta något överhuvudtaget. Många gånger petar han mestadels, äter lite. Kiwi, banan, majskrokar och smörgåsrån är dock alltid säkert kort. Må hända ej så näringsrikt men sägs han klarar sig ändå. Jag är tacksam han fortfarande äter frukostgröten, åtminstone ett rejält mål om dagen. Han åkte som sagt på magsjuka förra veckan, sen dess har han i stort sett ratat välling både på kvällen och morgonen. Trist då det varit både enkelt och trygghet rent näringsmässigt med bland annat vitaminer och mineraler. Kanske det vänder snart igen, att han bara behöver återhämta sig ordentligt.

Benjamin älskar att vara ute. Många gånger kommer han med skorna för att visa att han vill gå ut. Gunga är helt klart favoriten men även att leka i sandlådan.

Han är stor närhetsdyrkare och varit det sen han föddes. Myskillen nummer ett. Det var ett tag sen jag slutade vyssa honom till sömns. Om dagarna somnar jag ner honom sittandes gränsen i min famn, gungandes för att sedan lägga ner honom. En gång om dagen sover han i vagnen, oftast på eftermiddagen. Om kvällen, somnar han ibland i famnen i sängen eller så jag och håller om honom tills han somnat. Om nätterna, tidig morgon, gnyr och snurrar han och söker efter mig. Han ger sig inte förrän han ligger tätt intill med fingrarna intrasslade i mitt hår. Oftast är det mysigt men ibland bli väl påfrestande om han inte kommer till ro utan fortsätter gny och småsnurra.

Jag älskar detta liv! Att få spendera och dela dagarna med denna minimänniska är det bästa jag vet. Vill inte det ska ta slut, förhoppningsvis får vi hänga hela året men därefter blir förändring. Det ger mig smått separationsångest av bara tanken att någon annan ska hänga med honom om dagarna. Det kanske är ett tecken att jag inte är redo att släppa honom än. Jag försöker njuta varje dag, varje stund, även när min energi är låg. Det går ju att njuta än om en är trött, låg. Att då se det lilla, det är lite av hemligheten. Jag tänker även, jag är inte mer än människa.

Annonser
Nytt kapitel, bäbis · Tankar om livet

Ett år med titeln ”mamma”

Det är ofattbart att det redan gått ett år. Att det är ett år sedan jag fick honom i min famn. Ett år som minst sagt varit en berg- och dalbana.

Senaste veckan har varit tuff känslomässigt. Det har varit som att sista delen på graviditeten, förlossningen och första tiden med mini spelats om och om igen i mitt huvud. Som jag kämpat, gråtit och längtat detta år.

Min förlossningsberättelse har jag redan delat med mig av. Tycker det är intressant att läsa den nu, ett år senare. Det är nämligen inte riktigt så jag kommer ihåg förlossning. Värkarna och jobbet att föda honom är detsamma men när han kom ut, när barnmorskan ber mig titta ner och jag ser en liten liten minimänniska, vart var den där oändliga kärleken alla pratade om? Jag fick honom till mitt bröst men jag var inte närvarande. Finns det någon som är det direkt efter en förlossning? Jag försöker känna den där glädjen men det finns inte. Det mesta handlar om ”överlevnad”, att ta mig till matsalen vid måltiderna, att masa mig till duschen och passa på att skölja av mig när lillen sover. Att försöka lära mig om hur amning fungerar. Att lära känna den där lilla varelsen. Jag kände inte bubblande lycka, jag ville helst bara gråta. 

Väl hemma fortsatte jag leta efter lyckan, kärleken till mitt barn men hittade den inte. Jag tog hand om honom, gav han mat, kärlek och närhet. Det var ju min uppgift, jag kände mig som en maskin som bara gör. Det mesta kändes som en kamp. Jag tog en stund i taget men många gånger önskade jag att jag kunde lämna tillbaka honom till BB.

Jag var inte beredd på att det skulle bli så stor förändring, vara så omvälvande. Att från ena dagen till den andra skulle bli ”tvungen” att sätta mig själv och vad jag behöver för må bra på paus. Det fanns inte tid för stunder för mig själv, ständigt vara jag spänd och redo att finnas där för mitt lilla barn.

Jag har sedan Benjamin var en vecka gammal gått hos psykolog. Det är jag tacksam för, vem vet annars hur jag mått idag. Den psykologen ville jag skulle gå till läkare för sjukskrivning men jag gjorde det aldrig. Kanske jag skulle fått diagnosen förlossningsdepression, många symtom som stämde. För mig spelade det inget roll, inget blev bättre av diagnos och jag var ju i stort sett själv med mini så hade ingen betydelse om sjukskriven eller ej. Jag var ju ”tvungen” att klara av föräldrarollen oavsett.

Det blev några månader med många tårar, en känsla av att pausa livet. Jag anser mig aldrig varit en dålig mamma, jag valde att sätta honom före mig själv. Än idag, ett år senare går han före mig. Något jag aldrig trodde skulle ske. ”Jag behöver vårda mig själv, för kunna ta hand om andra”. Det är sant men vad göra när inte det är ett alternativ. Jag är tacksam att jag fick ett barn som snabbt hittade sin sovrutin och somnade tidigt om kvällarna. Det var och är tiden jag får för mig själv. Det är ok.

Tänk att det gått ett helt år! Idag står jag här som en stark och stolt mamma. Jag är galet stolt över mig själv. Jag känner mig starkare än någonsin. Insikten att inte behöva någon är befriande. Det innebär dock inte att jag vill vara själv och klara allt själv. Det är bara en trygghet att veta att jag kan och klarar det med bravur.

När jag idag tittar på mitt lilla barn blir jag alldeles varm i hela kroppen. Aldrig hade jag trott jag skulle känna så här för någon och att känslorna blir starkare och större för var dag. Att få spendera dagarna med Benjamin är underbart! Att få följa hans utveckling och hänga med på hans upptäcker är ren och skär magi för mig. Idag har jag svårt att förstå att jag inte kärlek till honom där för ett år sedan. Jag slår dock inte på mig själv för det, det är ok. 

Däremot pratas det för lite om det. Det är dock påväg att förändras, att fler kvinnor lyfter det, pratar öppet om det. Det är viktig. Där och då, jag kände mig otroligt ensam. När jag väl började prata om det fick jag höra flera som upplevt samma sak. Det är på något vis en tröst. Det får en att känna hopp, att inse att det är tillfälligt, att det är viktigt att prata och att det blir bättre. Men viktigast, det är ok.

Jag är så tacksam att just Benjamin blev min bäbis, tycker vi passar så bra tillsammans. Vi hjälper och stöttar varandra, än hur konstigt det kan låta. Här om dagen kom tankarna och minnen över mig, tårarna kom och jag grät. Mini som var i en lek, stannade upp, kom till mig, klättrade upp i min famn. Kramade om mig, strök mig på håret och sa ”mmm, mmm, mmm”. Så brukar jag göra på honom när han är ledsen. Mitt hjärtat smälte och han fick mig att inse att trots en mental tuff start i min roll som mamma, har det varit värt resan hittills. Jag är helt säker att kommande år med honom kommer bli minst lika utmanade, härligt och kärleken kommer växa sig än starkare. 

Till dig som kämpar med vad än det må vara, barn eller inte barn, självständigt eller med en partner. Jag vill ge dig ett råd, våga rida på vågen, våga vara i stormen. Det är garanterat svårt och kanske du inte ser något ljus just nu, andas, ta en stund i taget. Vänta och se vad som kommer härnäst. En dag vänder det. Efter regn kommer solsken, som de brukar säga. Det är ett bra ordspråk tycker jag. Oavsett, det är ok och du är grym!

Nytt kapitel, bäbis

7 månader

Det händer så mycket hos lilleman. Varje dag upptäcker eller lär han sig något nytt. Om och om igen kommer en ”nyp-mig-i-armen-känsla” över mig. Fortfarande, efter sju månader kan jag inte riktigt förstå att han är min och att han kommer inte lämna mig.

Just nu över han för fullt att ta sig framåt. För någon dag sedan har han börjat dra sig sakta framåt, tror dock inte han är medveten om det än. Skulle gissa att 75% av hans vakna tid tränar han.

Tiden som fort, som alla föräldrar säger. Det ger mig lite panik. Vill fånga och ta vara på varje sekund med honom men min energi räcker inte riktigt till. Ibland kommer det dåliga samvetet över mig, när jag stått och lagat och förberett mat till oss eller när jag fixar andra måsten här hemma. Om möjligt hade jag varit på golvet med honom hela tiden. Som ensamstående är det dock omöjligt. Jag är ändå stolt över min insats som förälder och tycker jag mantlar min roll mycket väl. Numera trivs jag till och med att vara själv med mini, eller det har jag gjort hela tiden. Skillnaden är nog att jag är mycket mer avslappnad över lag. Jag önskar att det ramlar in någon miljon eller så, så jag inte behöver börja jobba till hösten. Vill vara hemma med honom längre, gärna tills han blir två år. Jag tycker inte små barn har något på förskolan att göra innan. De är så små och har inget utbyte eller intresse av andra barn. Under två år är deras största behov att bli omhändertagen och det kan jag tycka är föräldrarnas uppgift. Jag är såklart fullt medveten att verkligheten inte ser ut så, att många måste börja jobba så snart barnet blir ett på grund av ekonomiska skäl. Jag förstår det och troligtvis kommer det bli så även för mig.

Tur att det är någorlunda länge kvar till hösten. Till dess ska jag njuta av varje stund med honom.

Nytt kapitel, bäbis

5 månader

Idag har mini funnits på denna jord i fem månader. Fantastiskt. Det är otroligt häftigt att få följa honom på hans resa här i livet. Jag älskar detta liv! Det är för den delen inte alltid lätt men det är väldigt lärorikt och fyllt av kärlek. Det är som att mitt liv fått en sann, riktig mening. Det tog mig 34 år att finna den. Jag är tacksam för allt sökande och än mer tacksam att jag nu funnit den.

Benjamin växer och utvecklas i väldans fart. Jag helammar fortfarande och har inga planer på att sluta med det. Däremot får han smakportioner, han älskar mat. Det spelar ingen roll vad jag ger honom, hittills, han vill bara ha mer. Potatis, morot, havregrynsgröt med äppelmos är vad han testat hittills. Jag har som ambition att laga all hans mat, även gröten vill jag göra själv. Blir så ledsen när jag läser på innehållsförteckningarna på gröt och vällningförpackningar. Det kan stå att de är utan socker men läser du så ser du att de innehåller maltodextrin. Och det är sötning. Jag förstår inte varför det ska vara nödvändigt? Visserligen är bröstmjölk sött men den är naturligt söt, tycker att mat borde tillagas och serveras som rena produkter. Dumt.

Mannen är bortrest, nu är det tre veckor sen vi sågs. Det går bra att vara själv med mini men det är lite trist. Jag saknar honom. Jag saknar min lilla familj som vi lyckades skapa innan han åkte. Min mamma och syster hjälper till så gott de kan, vilket är jag är tacksam för. Än om jag är väldigt trygg att lämna mini som mamma och syster, är det inte samma sak som att åka iväg och mannen är med honom. Undra om mini saknar sin pappa eller om han inte kommer ihåg honom? Vi brukar ha videocall och då skiner han upp och pratar med sin pappa. Om det är att han känner igenom honom eller vad det betyder vet jag inte.

Jag är för stunden rätt slutkörd, det hade varit skönt med en avbytare en stund. Det hade varit fint om minis pappa var här. Idag är det som sagt fem månader sen vi var på förlossningen och jag kämpade för att få träffa Benjamin för första gången. Allt känns så overkligt. Det är svårt att få något perspektiv på allt.

Hur det än är, hur tufft och kämpigt det emellanåt är, är jag otroligt tacksam att mini finns i mitt liv. När det blir tungt och energin är knapp försöker jag stanna upp, titta och lukta på mitt barn. Det är konstigt men vips fylls jag med energi och värme. Jag älskar att kunna kalla mig mamma!

kärlek · Nytt kapitel, bäbis · Tankar om livet · The story of us

En fin stund

Livet är rätt bra just nu, stormen är mojnat. Mini verkar ha kommit över den evighetslånga utvecklingsfasen, han är oftast glad och nöjd. Klart han säger till när han behöver något men hans värld går inte längre under så snart han inte ser mig. Han är nöjd att ligga och gymma själv så jag kan exempelvis gå på toaletten eller sätta mig och skriva ett inlägg. Det har inte varit möjligt senaste veckorna. Han sover bättre om nätterna, än om han aldrig sovit dåligt men han sprattlar mindre.

Jag och mannen är också inne i en fin fas. Helt plötsligt att vi slutat irritera oss på varandra, vi ger varandra närhet och visar kärlek på ett sätt som vi inte gjort på evigheter. Kanske det beror på att han åker på söndag, då lämnar han denna stad och menar att han inte kommer komma tillbaka. Han mår inte bra, jag både ser och vet det. Han ser enda lösningen på att bli något bättre är att flytta till annan stad. Vart det blir är än oklart. Först ska han åka och hälsa på släktingar i Europa. Vi kommer inte bryta upp vår relation. Jag ser inte det som någon lösning, jag har ju valt den mannen att leva med men främst som far till mitt barn. Jag både vill och har energi kvar att jobba på vår relation. Han har bott här i år för att jag vill bo här, nu kanske det är min tur att ”offra” mig. Vi får se vad som händer i höst. Än känns det för långt bort och oklart för att ens tänka på det. Självklart är det sorgligt att han inte kommer vara här med oss varje dag, kommer saknar honom. Jag har alltid sagt att jag stöttar honom i än vad han gör så länge han tror på det han gör. Jag stöttar alltså han i detta beslut samtidigt som jag inte ser något svart eller vitt. Vad vet en om framtiden? Kanske han kommer tillbaka till denna lilla stad, kanske jag flyttar till honom inom kort. Vem vet?

På söndag ska även jag och mini ut på äventyr. Vi ska flyga till Trollhättan och hälsa på en fin vän som också fått barn i år. Jag känner mig förberedd samtidigt som lite nervös över hur mini kommer reagera på flyget. Hoppas såklart att allt går bra och jag känner att jag kan och vill resa fler gånger så jag inte blir avskräckt och rädd. Rädslan ligger i att han skriker hela resan. Återstår även där hur det blir. Jag har dock kommit till en punkt i livet, i föräldraskapet att jag bryr mig mindre om folk stirrar om mini skriker. Jag vet ju oftast varför att signalerar. Med detta i tanken känna även en eventuellt missnöjd bäbis på planet hanterbart. Time will tell.

Nytt kapitel, bäbis

4 månader

Den mest vanliga kommentaren av en förälder måste vara ”tiden går så fort”. Jag kan inte annat än hålla med, det är galet att mini redan är fyra månader. Jag hinner inte med, varken allt som händer hos honom och inte allt jag vill göra förutom att hänga med min bäbis. Jag tänker så ofta att jag vill sätta mig vid datorn och skriva ett inlägg, reflektera lite och låta tankar formas till ord på min skärm. Ibland hinner jag börja men blir avbruten av ett barn som inte alls ville sova länge.

Den senaste månaden har varit tuff, som även de tre tidigare månader men denna är den mest utmanade hittills. Vid tre månader gammal kommer barnen in i fas fyra och den pågår i cirka fem veckor. Jag är tacksam att mannen har blivit mer närvarande både för mini men även för mig.

Det är häftigt att se hur han utvecklas, utmanar sig själv och ständigt upptäcker nya saker men baksidan av allt det nya för honom är att han behöver mer närhet än någonsin. En rejäl närhetsdyrkare samtidigt som väldigt social, blir missnöjd så snart han inte ser en. Det har nog aldrig varit så här stökigt och skitit i mitt hem som det är just nu. Dels beror det på den varma sommaren men även att jag inte ”hunnit” städa, eller rättare sagt jag har valt att vara hos mini när han ropar på mig. Jag är säker att det finns de som tycker att jag daltar och skämmer bort honom. Det får stå för dom i sådant fall. Jag tror nämligen på att om man är nära sitt barn, svarar när den visar att den vill något och så vidare, ger trygghet. Jag har läst en hel del om anknytningsteorin och jag väljer att tro på den. Jag väljer att aldrig låta mini ligga och skrika. Han skriker såklart ändå för att jag ibland missförstår honom. De senaste veckorna, kanske än mer senaste veckan har han fått temperament. Han kan se otroligt irriterad ut och verkligen riva ifrån. Häftigt att en så liten människa redan vet vad den vill och vad den inte gillar.

Benjamin har alltid sovit bra om nätterna, med en längre sovperiod och sedan mat 2-3 timmars mellanrum. Under denna fas har det varit nätter han dels vaknat varannan timme för mat men även att han inte velat ligga i babynestet och sova. Han har alltså ätit och sovit på mig i stort sett genom hela natten. Jag är tacksam att det inte varit varje natt, vet att många kan ha det så i månader. Jag förstår lite vad sömnbrist är nu och vikten av att ibland bara släppa det en har planerat på grund av en dålig natt, just för att sova när mini sover. Jag är rätt dålig på det annars, eftersom han inte velat sova längre stunder, gör fortfarande inte det, försöker jag städa, laga mat, tvätta mm när han väl somnat.

Hur det än är med allt praktiskt, markservicen som bör göras dagligen så är det helt ok att strunta i måsten ibland, lägga sig på golvet och utforska världen med mini. Det är livet!

Nytt kapitel, bäbis · The story of us

Han är här nu – min förlossningsberättelse

Så kom dagen eller rättare sagt kvällen när ett nytt kapitel började. Det här är min förlossningsberättelse än om jag inte riktigt kommer ihåg allt och är osäker på vissa bitar av förlossningen. 

Söndag 8/4 var beräknat datum men ingen bäbis, inte det minsta symtom till att något skulle vara på gång heller. Jag håller igång som vanligt, försöker aktivera mig på alla möjliga sätt och vis utan större resultat.

Onsdagen eller torsdagen började flytningar vara som vatten, vilket jag trodde var vattnet som gick men fel hade jag. Torsdagsnatt var som alla andra nätter, bra med någon kisspaus men när jag vaknade så var det är mensvärk. Tänkte att nu kanske det är på g, men fel av mig igen. När jag frågade någon om hur man ska veta att det är på gång, fick jag svaret ”det märker du”.

Fredagen 13/4 hade vi tid hos barnmorskan Linda. Värden såg bra ut, bäbis hjärta pickade på som vanligt. Hon gjorde även en hinnsvepning. Det visade sig att livmodertappen bara var 1 cm istället för tre och Linda menade att jag då var öppen 1cm. Vi gick hem och än en natt med mensvärk som försvann under dagen. Falskt alarm igen alltså. Lördagskvällen kom och en molande värk höll i sej hela kvällen men blir mindre under natten. Söndagen kom och den molande värken var som bortblåsta. Jag passade på att fixa på balkongen med att lägga in ”trallen” och sätta upp vindskyddet. På eftermiddagen kom den molande värken tillbaka men hade då börjat vänja mig med den lilla värken. Båda jag och mannen var trötta så vi gick och la oss redan vid 21:30. Vi somnar och vid 22:30 vaknar jag av att det knäpper till i nedre delen av magen, en känsla jag inte känt förut och tänkte att det där var inte bäbis som sparkade. Jag klev upp och känner hur något blött kommer, ”springer” till toaletten och säger till mig själv att det där var vattnet som gick. Blir sittandes på toaletten för det kommer en eller några värkar. När de avtagit kryper jag ner i sängen igen men blir inte där länge, klarade inte att ligga ner. Gick tillbaka och satte mig på toaletten, värkarna kom ganska ofta så började klocka dem. 1-1,5 min långa men 2-3 minuters mellanrum. Jag ropar på mannen att han måste vakna, att han behöver ringa förlossningen. Jag fortsätter jobba igenom värk efter värk. Jag funderade på om vi skulle stanna hemma ett tag till men lite rädsla att allt skulle gå super snabbt och vi inte hinna in, därför beslöt vi att åka in efter att vi plockat ihop alla saker som skulle med. Jag hade ju inte tänkt föda den natten eller åka till förlossningen, visst hade jag halt packat BB-väskan men hade postit-lappar lite här och var om saker som skulle ner i väskan. Det tog sig lite tid att samla ihop allt.

23:30 kom vi till förlossningen, eftersom det var natt gick vi in via akuten. De pekade vart vi skulle gå för att ta hissen till 4an och förlossningen. Vi gick in i första bästa hiss och åkte upp på 4an men där var det ingen förlossning. Vi hade lyckats ta fel hiss. Tillbaka på entreplan och vi gick vidare med pauser för värkarna som kom nu än tätare och var kraftigare. Väl i rätt hiss och i väntan på att de skulle komma och ta emot oss vid dörren andades jag mig igenom några värkar till. När barnmorskan väl kom och vi skulle gå sista biten bort till förlossningen bar benen nätt och jämt mig. Jag fick därför åka rullstol till rummet.

Väl inne i förlossningssalen bytte jag om till den berömda sexiga vita men ack så sköna rocken och de vackra nätbyxorna. Mannen hjälpte mig igenom värk efter värk, han stryk mig på ryggen, påminde mig att andas och att slappna av. BM satte CTG för att kolla bäbis hjärtslag, därefter var det min tur att undersökas. Det visade sig att jag var öppen 4 centimeter. Min tanke, fantasi var att jag skulle vara aktiv och röra på mig under värkarna men benen bar mig inte, så fick bli sängliggandes.

På Öviks förlossning har de ett rum med badkar, resten har dusch. Jag hade turen att få rummet med badkaret. Mannen tappade upp vatten och hjälpte mig ner. Så skönt! Jag låg nog där i minst 1,5 timme. Värk efter värk som blev allt mer intensiv. I slutet av badet kom värkar som fick mig att krysta. Då tyckte BM att det var bäst att jag klev upp så hon kunde undersöka mig. Än om man i regel öppnas 1 cm i timmen så finns undantag. Under tiden i badet, mellan värkarna, somnade jag. Så skönt. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna ligga i ett badkar så pass länge! 

Tillbaka i sängen kopplades CTG på igen, bäbis hjärta slog fortfarande fint. Jag blev undersökt och det visade sig att jag nu var öppen 8 cm, vilket även förklarade de än kraftiga värkarna. Jag har inte koll på tiden, vet inte hur mycket klockan var men jag reagerade att det började ljusna ute. Förlossningssalen hade ett stort panoramafönster ner mot stan, där även soluppgången var på uppgång.

BM frågade om jag ville testa lustgasen men vid den tidpunkten började jag bli lite hungrig och tanken på att andas in någon sorts gas fick mig att må illa, så jag tackade nej. Jag tänkte även att jag inte orkade lära mig något mer nytt, jag ville koncentrerar och fokusera på andningen i värkarna, inte hur jag ska andas i masken.

Klockan måste nu ha blivit efter 04 och värkarna tilltog än mer, så även krystkänslan. Mannen kallade in BM och jag förklarade att det känns som att jag vill trycka på hela tiden när en värk kommer. Hon undersökte mig, jag var nu öppen 10 cm förutom en liten kant. Under en värk lyckades hon ta bort eller trycka undan den så bäbis kunde komma än längre ner i gången. Nu var jag alltså inne i utdrivningsfasen och vi skulle snart få träffa vårt barn.

Värkarna kommer tätt och jag trycker och trycker, BM, hennes assistent och mannen hejar, peppar och pushar mig. Jag känner mig trygg i deras sällskap. Mannen lämnar inte min sida. Han håller mig i handen, stryker mig på huvudet, pussar på mig och berättar om och om igen vilket bra jobb jag gör, hur modig jag är osv. Hans ord och hans närhet ger mig kraft och mod att fortsätta än om energin börjar ta slut. Klockan går, värkarna fortsätter men inte fullt så kraftiga längre. De sätter in värkstimulerande dropp för att hjälpa mig på vägen. Jag byter ställning efter var tredje värk. Varierar mellan att ligga på sidan, till halvt sittande till liggandes på andra sidan. Min tanke var att testa olika ställningar men värkarna gjorde ont och kom tätt och att bara röra sig det lilla gjorde ont.

Efter x antal värkar berättar BM att hon ser huvudet, jag känner med handen en liten del av huvudet. Vid nästa värk kommer huvudet ut än mer. Det bränner, svider i en grad jag tidigare aldrig upplevt. Nu gör det ont. Jag försöker ändå koncentrera mig på andningen, lugna ner den och ta långa djupa andetag för att samla energi till nästa värk. Jag trycker och trycker men det känns som att han aldrig kommer komma ut. Det händer inte mer än så upplever jag det. Nu vill jag att det ska vara över, vill inte ha ont längre, vill inte, orkar inte trycka mer. Men av någon anledning fortsätter jag, värkarna fortsätter komma och jag trycker. Det är någonstans här jag inte vet vad som händer. Det känns som att något är fel, BM och sköterskan håller på där nere. Min upplevelse är att han har fastnat, i mitt huvud är det av någon anledning foten som sitter fast. Det visade sig att så inte var fallet. Lilleman hade navelsträngen ett varv runt halsen och hans hjärtslag började gå ner. De försökte hjälpa till då han behövde komma ut. Någonstans i detta skede vrider han på sig så han ligger med axlarna på bredden istället för på längden så att säga. Det där har jag inte riktigt fått förklarat för mig än, att han vred sig vet jag, men om han kom ut på ”tvären” eller om BM lyckades vrida honom rätt vet jag inte. BM skulle ringa mig men än har jag inget hört.

Alla fortsätter att heja och pusha. Bara en värk till, ta i lite mer nästa gång, tryck genom hela värken osv. Nu börjar jag bli otålig och vill bara att han ska komma ut. Jag trycker och trycker och till slut hör jag skvalpande ljud och känner hur något kommer ut ur mig. BM ber mig titta ner och där ligger han helt livlös. Han rör sig inte och skriker inte. BM och sköterskan gnuggar och torkar honom. Jag tänker bara att det är något fel, varför skriker han inte. Till slut säger BM ”här kommer ditt barn, ta emot honom”. Jag sträcker fram mina armar och får mitt barn i min famn. Jag tittar på mannen, säger ”titta han är här nu. Vårt barn är här. Det här är vårt barn”. Det känns konstigt och jag som trott att jag skulle gråta av lycka känner ingenting alls. Jag stör mig mest på att ena benet somnat och att jag måste ligga kvar i ”gyn-undersöknings-ställning”. BM väntar på att moderkakan ska komma ut. Det sätts in mer värkstimulerande dropp eftersom kroppen inte vill, orkar trycka ut den på egen hand. Därefter blir det undersökning av underlivet. Jag har fått det de kallar revor, blev lokalbedövad och BM sydde sju stygn. Det blev en 2a grads bristning, väldigt vanligt säger de. Samtidigt som jag ligger med benen i vädret, har en halvblodig ny människa på bröstet agerar mannen fotograf och ta massor av bilder på oss. Vad jag fick se sedan var att han även filmade när BM höll på att trycka på magen för att hjälpa moderkakan. Den filmen bör raderas.

När jag var ihopsydd gick BM ut och vi blev själva en stund i rummet tillsammans med vår son. Så konstigt, så overkligt skrämmande, läskigt och härligt. Äntligen är han ute, äntligen är han hos oss, i vår famn. Som vi har väntat och kämpat för den här dagen. Mannen  var helt förstörd, så trött. Han somnade relativt snabbt i en fåtölj när BM gått. Jag ligger och beundrar det lilla miraklet som jag har i min famn. Han sover och inom kort somnar även jag. Efter ca 2 timmar flyttar vi till BB där vi kom att stanna tre nätter.

Just 15 april föddes det 6 barn på Örnsköldsviks BB, rekord för detta år. Det innebar att mannen inte fick plats att stanna över. Första natten på BB delade jag rum med en 6-barnsmamma. Det var tufft att bli lämnade ensam redan kl 20 när besökstiden var slut. Natten var ok men jag hade svårt att somna ordentligt då jag var orolig för lilleman och tittade andningen stup i kvarten. Måndagen var jag mer eller mindre förkrossad. Jag kände mig liten, ensam och hjälplös. Vad har jag gjort? Hur ska jag kunna ta hand om ett barn?! Kommer jag och mannen klara att hålla ihop, skapa en trygg och fin uppväxt för vår son? Det var otroligt många tankar som snurrade runt.

Andra natten var betydligt bättre, 6-barnsmamman hade åkt hem och mannen kunde sova med oss. Det var super mysigt, en fantastisk känsla att vi nu var en familj. Tredje natten fick än en ny rumskamrat, denna gång en mamma som just fått sin andra dotter. De kom in till rummet på natten, ungen skrek och höll mig vaken av och till. På onsdag eftermiddag packade vi ihop och åkte hem.

Från första stund som jag fick lilleman vid mitt bröst tog han bröstet men bara en stund innan vi skulle packa ihop oss, började han gallskrika och vägra bröstet. Jag blev såklart ledsen och visste inte vad jag skulle göra åt detta skrikande lilla barn. Han lugnade ner sig efter en stund och vi kunde fint säga hejdå till BB. Hemfärden gick bra, lilleman verkar gilla att åka bil då han somnade direkt. Väl hemma började han skrika igen och detta pågick i stort sett nonstop i nio timmar. Både jag och mannen var i uppror, vad är det för fel på pojken? Jag ville bara tillbaka till BB eller stoppa in han i magen igen, det var ju så mycket enklare. Vid 00.30 stod jag inte ut längre, jag ringde BB för att rådfråga vad jag kan göra. Jag fick massor av bra tips, dessa funkade och sedan dess har amningen fungerat. Hans dygn ser likadana ut, äta, sova och bajsa. Han är en matglad pojke som gillar att vara nära, höra mamma och pappas hjärta slå.

Mohammad Benjamin som vårt underverk heter föddes 15 april 2018 kl. 06.15. Han var 52 cm lång och vägde 4035 gram.

Så mycket kärlek till en så liten varelse.

Nytt kapitel, bäbis · The story of us

Spänningen är olidlig

Helt galet att jag varit gravid i över 280 dagar! I söndags var datumet som bäbis var beräknad, men än finns inga tecken på att den vill ut. Jag har ingen stress eller panik att gått över tiden, tänker att den kommer när den är redo. Dock hoppas jag att allt kommer startar av sig själv, vill helst inte bli igångsatt men förstår att det kan bli nödvändigt.

Jag mår bra, oförskämt bra kanske. Relativt pigg, ”smidig” och nöjd att vara där jag nu är i livet. Denna graviditet har inte varit en dans på rosor men nu när jag pratar med andra gravida, som fortfarande har många veckor kvar till BF, inser jag att allt eller mycket jag gått igenom tillhör den här resan. Jag tror vi alla går igenom den, att den är nödvändig, mer eller mindre.

Jag och mannen kämpar på, än bor vi inte tillsammans men senaste veckorna har vi setts varje dag och i stort sett sovit med varandra varje natt. Jag är inte orolig för oss, vi båda har en vilja att skapa en bra och stabil relation tillsammans. Vi älskar varandra men vi inser även att vi båda behöver jobba en hel del, både var för sig men även tillsammans. Just nu ligger inte det riktigt i fokus, att prata gemensamma drömmar och mål och så vidare. Jag är helt klart inne i min bubbla, förbereder mig på förlossningen. Jag har svårt att föreställa mig hur livet med en bäbis kommer vara, en stor omställning fattar jag såklart att det blir.

Känslan att kommit ur den värsta, tyngsta depressionen är fantastisk och ger mig ett lugn. Jag har brottats med många olika spöken och demoner de senaste nio månaderna, många har jag krossat eller skrämt iväg, en del har jag nog bara stängt in och de kommer komma ut med tiden. Det tar jag då, nu njuter jag av stunden och funderar på hur det kommer kännas när värkarna kommer igång.