Nytt kapitel, bäbis · The story of us

6 månader

Livet just nu. Ensamstående med en sex månaders underbar unge. Hur det är? Inte alls som jag föreställt mej livet med bäbis. Det går bra men tycker det sorgligt att inte ha någon att dela minis alla dagliga upptäckter med. Jag är själv, försöker fota, filma och anteckna så mycket det bara går i hopp om att kunna återberätta de små stunderna när han väl vuxit upp. 

117F4630-FE5A-4689-A705-BE2879058EA3Livet som mamma går bra, långt över förväntan till och med. Jag är grym på att vara mamma! Däremot känns det många gånger väldigt ensamt. Jag tar hand om mini dygnet runt, vecka efter vecka men vem tar hand om mej? Det är det jag saknar mest. Att ha någon att luta mej mot när jag känner mej svag.

Nu kanske du undrar vad som hänt med mannen? Han finns kvar, rent teoretiskt. Vi är fortfarande tillsammans men lever i någon slags distans utan fysiska träffar. Han reste iväg, bort från Sverige för två månader sedan. Han träffade sin mamma och det tror jag fick bägaren att rinna över. Han kraschade, sprang in i väggen. Nu menar han att han ej kan (eller vill) komma till Sverige förrän han är frisk. Jag som själv blev utbränd för snart fyra år sedan, vet att det tar lång lång tid att återhämta sej. Om det går att återhämta sej? Han är på bättringsvägen och jag hoppas att vi snart ses igen, om inte annat för minis skull. Mannen missar otroligt mycket. Det händer ju saker med mini varje dag. 

Hur som. Jag är så tacksam som får spendera mina dagar med mini. Livet är rätt underbart trots allt.

Annonser
kärlek · Nytt kapitel, bäbis · Tankar om livet · The story of us

En fin stund

Livet är rätt bra just nu, stormen är mojnat. Mini verkar ha kommit över den evighetslånga utvecklingsfasen, han är oftast glad och nöjd. Klart han säger till när han behöver något men hans värld går inte längre under så snart han inte ser mig. Han är nöjd att ligga och gymma själv så jag kan exempelvis gå på toaletten eller sätta mig och skriva ett inlägg. Det har inte varit möjligt senaste veckorna. Han sover bättre om nätterna, än om han aldrig sovit dåligt men han sprattlar mindre.

Jag och mannen är också inne i en fin fas. Helt plötsligt att vi slutat irritera oss på varandra, vi ger varandra närhet och visar kärlek på ett sätt som vi inte gjort på evigheter. Kanske det beror på att han åker på söndag, då lämnar han denna stad och menar att han inte kommer komma tillbaka. Han mår inte bra, jag både ser och vet det. Han ser enda lösningen på att bli något bättre är att flytta till annan stad. Vart det blir är än oklart. Först ska han åka och hälsa på släktingar i Europa. Vi kommer inte bryta upp vår relation. Jag ser inte det som någon lösning, jag har ju valt den mannen att leva med men främst som far till mitt barn. Jag både vill och har energi kvar att jobba på vår relation. Han har bott här i år för att jag vill bo här, nu kanske det är min tur att ”offra” mig. Vi får se vad som händer i höst. Än känns det för långt bort och oklart för att ens tänka på det. Självklart är det sorgligt att han inte kommer vara här med oss varje dag, kommer saknar honom. Jag har alltid sagt att jag stöttar honom i än vad han gör så länge han tror på det han gör. Jag stöttar alltså han i detta beslut samtidigt som jag inte ser något svart eller vitt. Vad vet en om framtiden? Kanske han kommer tillbaka till denna lilla stad, kanske jag flyttar till honom inom kort. Vem vet?

På söndag ska även jag och mini ut på äventyr. Vi ska flyga till Trollhättan och hälsa på en fin vän som också fått barn i år. Jag känner mig förberedd samtidigt som lite nervös över hur mini kommer reagera på flyget. Hoppas såklart att allt går bra och jag känner att jag kan och vill resa fler gånger så jag inte blir avskräckt och rädd. Rädslan ligger i att han skriker hela resan. Återstår även där hur det blir. Jag har dock kommit till en punkt i livet, i föräldraskapet att jag bryr mig mindre om folk stirrar om mini skriker. Jag vet ju oftast varför att signalerar. Med detta i tanken känna även en eventuellt missnöjd bäbis på planet hanterbart. Time will tell.

Nytt kapitel, bäbis · The story of us

Han är här nu – min förlossningsberättelse

Så kom dagen eller rättare sagt kvällen när ett nytt kapitel började. Det här är min förlossningsberättelse än om jag inte riktigt kommer ihåg allt och är osäker på vissa bitar av förlossningen. 

Söndag 8/4 var beräknat datum men ingen bäbis, inte det minsta symtom till att något skulle vara på gång heller. Jag håller igång som vanligt, försöker aktivera mig på alla möjliga sätt och vis utan större resultat.

Onsdagen eller torsdagen började flytningar vara som vatten, vilket jag trodde var vattnet som gick men fel hade jag. Torsdagsnatt var som alla andra nätter, bra med någon kisspaus men när jag vaknade så var det är mensvärk. Tänkte att nu kanske det är på g, men fel av mig igen. När jag frågade någon om hur man ska veta att det är på gång, fick jag svaret ”det märker du”.

Fredagen 13/4 hade vi tid hos barnmorskan Linda. Värden såg bra ut, bäbis hjärta pickade på som vanligt. Hon gjorde även en hinnsvepning. Det visade sig att livmodertappen bara var 1 cm istället för tre och Linda menade att jag då var öppen 1cm. Vi gick hem och än en natt med mensvärk som försvann under dagen. Falskt alarm igen alltså. Lördagskvällen kom och en molande värk höll i sej hela kvällen men blir mindre under natten. Söndagen kom och den molande värken var som bortblåsta. Jag passade på att fixa på balkongen med att lägga in ”trallen” och sätta upp vindskyddet. På eftermiddagen kom den molande värken tillbaka men hade då börjat vänja mig med den lilla värken. Båda jag och mannen var trötta så vi gick och la oss redan vid 21:30. Vi somnar och vid 22:30 vaknar jag av att det knäpper till i nedre delen av magen, en känsla jag inte känt förut och tänkte att det där var inte bäbis som sparkade. Jag klev upp och känner hur något blött kommer, ”springer” till toaletten och säger till mig själv att det där var vattnet som gick. Blir sittandes på toaletten för det kommer en eller några värkar. När de avtagit kryper jag ner i sängen igen men blir inte där länge, klarade inte att ligga ner. Gick tillbaka och satte mig på toaletten, värkarna kom ganska ofta så började klocka dem. 1-1,5 min långa men 2-3 minuters mellanrum. Jag ropar på mannen att han måste vakna, att han behöver ringa förlossningen. Jag fortsätter jobba igenom värk efter värk. Jag funderade på om vi skulle stanna hemma ett tag till men lite rädsla att allt skulle gå super snabbt och vi inte hinna in, därför beslöt vi att åka in efter att vi plockat ihop alla saker som skulle med. Jag hade ju inte tänkt föda den natten eller åka till förlossningen, visst hade jag halt packat BB-väskan men hade postit-lappar lite här och var om saker som skulle ner i väskan. Det tog sig lite tid att samla ihop allt.

23:30 kom vi till förlossningen, eftersom det var natt gick vi in via akuten. De pekade vart vi skulle gå för att ta hissen till 4an och förlossningen. Vi gick in i första bästa hiss och åkte upp på 4an men där var det ingen förlossning. Vi hade lyckats ta fel hiss. Tillbaka på entreplan och vi gick vidare med pauser för värkarna som kom nu än tätare och var kraftigare. Väl i rätt hiss och i väntan på att de skulle komma och ta emot oss vid dörren andades jag mig igenom några värkar till. När barnmorskan väl kom och vi skulle gå sista biten bort till förlossningen bar benen nätt och jämt mig. Jag fick därför åka rullstol till rummet.

Väl inne i förlossningssalen bytte jag om till den berömda sexiga vita men ack så sköna rocken och de vackra nätbyxorna. Mannen hjälpte mig igenom värk efter värk, han stryk mig på ryggen, påminde mig att andas och att slappna av. BM satte CTG för att kolla bäbis hjärtslag, därefter var det min tur att undersökas. Det visade sig att jag var öppen 4 centimeter. Min tanke, fantasi var att jag skulle vara aktiv och röra på mig under värkarna men benen bar mig inte, så fick bli sängliggandes.

På Öviks förlossning har de ett rum med badkar, resten har dusch. Jag hade turen att få rummet med badkaret. Mannen tappade upp vatten och hjälpte mig ner. Så skönt! Jag låg nog där i minst 1,5 timme. Värk efter värk som blev allt mer intensiv. I slutet av badet kom värkar som fick mig att krysta. Då tyckte BM att det var bäst att jag klev upp så hon kunde undersöka mig. Än om man i regel öppnas 1 cm i timmen så finns undantag. Under tiden i badet, mellan värkarna, somnade jag. Så skönt. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna ligga i ett badkar så pass länge! 

Tillbaka i sängen kopplades CTG på igen, bäbis hjärta slog fortfarande fint. Jag blev undersökt och det visade sig att jag nu var öppen 8 cm, vilket även förklarade de än kraftiga värkarna. Jag har inte koll på tiden, vet inte hur mycket klockan var men jag reagerade att det började ljusna ute. Förlossningssalen hade ett stort panoramafönster ner mot stan, där även soluppgången var på uppgång.

BM frågade om jag ville testa lustgasen men vid den tidpunkten började jag bli lite hungrig och tanken på att andas in någon sorts gas fick mig att må illa, så jag tackade nej. Jag tänkte även att jag inte orkade lära mig något mer nytt, jag ville koncentrerar och fokusera på andningen i värkarna, inte hur jag ska andas i masken.

Klockan måste nu ha blivit efter 04 och värkarna tilltog än mer, så även krystkänslan. Mannen kallade in BM och jag förklarade att det känns som att jag vill trycka på hela tiden när en värk kommer. Hon undersökte mig, jag var nu öppen 10 cm förutom en liten kant. Under en värk lyckades hon ta bort eller trycka undan den så bäbis kunde komma än längre ner i gången. Nu var jag alltså inne i utdrivningsfasen och vi skulle snart få träffa vårt barn.

Värkarna kommer tätt och jag trycker och trycker, BM, hennes assistent och mannen hejar, peppar och pushar mig. Jag känner mig trygg i deras sällskap. Mannen lämnar inte min sida. Han håller mig i handen, stryker mig på huvudet, pussar på mig och berättar om och om igen vilket bra jobb jag gör, hur modig jag är osv. Hans ord och hans närhet ger mig kraft och mod att fortsätta än om energin börjar ta slut. Klockan går, värkarna fortsätter men inte fullt så kraftiga längre. De sätter in värkstimulerande dropp för att hjälpa mig på vägen. Jag byter ställning efter var tredje värk. Varierar mellan att ligga på sidan, till halvt sittande till liggandes på andra sidan. Min tanke var att testa olika ställningar men värkarna gjorde ont och kom tätt och att bara röra sig det lilla gjorde ont.

Efter x antal värkar berättar BM att hon ser huvudet, jag känner med handen en liten del av huvudet. Vid nästa värk kommer huvudet ut än mer. Det bränner, svider i en grad jag tidigare aldrig upplevt. Nu gör det ont. Jag försöker ändå koncentrera mig på andningen, lugna ner den och ta långa djupa andetag för att samla energi till nästa värk. Jag trycker och trycker men det känns som att han aldrig kommer komma ut. Det händer inte mer än så upplever jag det. Nu vill jag att det ska vara över, vill inte ha ont längre, vill inte, orkar inte trycka mer. Men av någon anledning fortsätter jag, värkarna fortsätter komma och jag trycker. Det är någonstans här jag inte vet vad som händer. Det känns som att något är fel, BM och sköterskan håller på där nere. Min upplevelse är att han har fastnat, i mitt huvud är det av någon anledning foten som sitter fast. Det visade sig att så inte var fallet. Lilleman hade navelsträngen ett varv runt halsen och hans hjärtslag började gå ner. De försökte hjälpa till då han behövde komma ut. Någonstans i detta skede vrider han på sig så han ligger med axlarna på bredden istället för på längden så att säga. Det där har jag inte riktigt fått förklarat för mig än, att han vred sig vet jag, men om han kom ut på ”tvären” eller om BM lyckades vrida honom rätt vet jag inte. BM skulle ringa mig men än har jag inget hört.

Alla fortsätter att heja och pusha. Bara en värk till, ta i lite mer nästa gång, tryck genom hela värken osv. Nu börjar jag bli otålig och vill bara att han ska komma ut. Jag trycker och trycker och till slut hör jag skvalpande ljud och känner hur något kommer ut ur mig. BM ber mig titta ner och där ligger han helt livlös. Han rör sig inte och skriker inte. BM och sköterskan gnuggar och torkar honom. Jag tänker bara att det är något fel, varför skriker han inte. Till slut säger BM ”här kommer ditt barn, ta emot honom”. Jag sträcker fram mina armar och får mitt barn i min famn. Jag tittar på mannen, säger ”titta han är här nu. Vårt barn är här. Det här är vårt barn”. Det känns konstigt och jag som trott att jag skulle gråta av lycka känner ingenting alls. Jag stör mig mest på att ena benet somnat och att jag måste ligga kvar i ”gyn-undersöknings-ställning”. BM väntar på att moderkakan ska komma ut. Det sätts in mer värkstimulerande dropp eftersom kroppen inte vill, orkar trycka ut den på egen hand. Därefter blir det undersökning av underlivet. Jag har fått det de kallar revor, blev lokalbedövad och BM sydde sju stygn. Det blev en 2a grads bristning, väldigt vanligt säger de. Samtidigt som jag ligger med benen i vädret, har en halvblodig ny människa på bröstet agerar mannen fotograf och ta massor av bilder på oss. Vad jag fick se sedan var att han även filmade när BM höll på att trycka på magen för att hjälpa moderkakan. Den filmen bör raderas.

När jag var ihopsydd gick BM ut och vi blev själva en stund i rummet tillsammans med vår son. Så konstigt, så overkligt skrämmande, läskigt och härligt. Äntligen är han ute, äntligen är han hos oss, i vår famn. Som vi har väntat och kämpat för den här dagen. Mannen  var helt förstörd, så trött. Han somnade relativt snabbt i en fåtölj när BM gått. Jag ligger och beundrar det lilla miraklet som jag har i min famn. Han sover och inom kort somnar även jag. Efter ca 2 timmar flyttar vi till BB där vi kom att stanna tre nätter.

Just 15 april föddes det 6 barn på Örnsköldsviks BB, rekord för detta år. Det innebar att mannen inte fick plats att stanna över. Första natten på BB delade jag rum med en 6-barnsmamma. Det var tufft att bli lämnade ensam redan kl 20 när besökstiden var slut. Natten var ok men jag hade svårt att somna ordentligt då jag var orolig för lilleman och tittade andningen stup i kvarten. Måndagen var jag mer eller mindre förkrossad. Jag kände mig liten, ensam och hjälplös. Vad har jag gjort? Hur ska jag kunna ta hand om ett barn?! Kommer jag och mannen klara att hålla ihop, skapa en trygg och fin uppväxt för vår son? Det var otroligt många tankar som snurrade runt.

Andra natten var betydligt bättre, 6-barnsmamman hade åkt hem och mannen kunde sova med oss. Det var super mysigt, en fantastisk känsla att vi nu var en familj. Tredje natten fick än en ny rumskamrat, denna gång en mamma som just fått sin andra dotter. De kom in till rummet på natten, ungen skrek och höll mig vaken av och till. På onsdag eftermiddag packade vi ihop och åkte hem.

Från första stund som jag fick lilleman vid mitt bröst tog han bröstet men bara en stund innan vi skulle packa ihop oss, började han gallskrika och vägra bröstet. Jag blev såklart ledsen och visste inte vad jag skulle göra åt detta skrikande lilla barn. Han lugnade ner sig efter en stund och vi kunde fint säga hejdå till BB. Hemfärden gick bra, lilleman verkar gilla att åka bil då han somnade direkt. Väl hemma började han skrika igen och detta pågick i stort sett nonstop i nio timmar. Både jag och mannen var i uppror, vad är det för fel på pojken? Jag ville bara tillbaka till BB eller stoppa in han i magen igen, det var ju så mycket enklare. Vid 00.30 stod jag inte ut längre, jag ringde BB för att rådfråga vad jag kan göra. Jag fick massor av bra tips, dessa funkade och sedan dess har amningen fungerat. Hans dygn ser likadana ut, äta, sova och bajsa. Han är en matglad pojke som gillar att vara nära, höra mamma och pappas hjärta slå.

Mohammad Benjamin som vårt underverk heter föddes 15 april 2018 kl. 06.15. Han var 52 cm lång och vägde 4035 gram.

Så mycket kärlek till en så liten varelse.

Nytt kapitel, bäbis · The story of us

Spänningen är olidlig

Helt galet att jag varit gravid i över 280 dagar! I söndags var datumet som bäbis var beräknad, men än finns inga tecken på att den vill ut. Jag har ingen stress eller panik att gått över tiden, tänker att den kommer när den är redo. Dock hoppas jag att allt kommer startar av sig själv, vill helst inte bli igångsatt men förstår att det kan bli nödvändigt.

Jag mår bra, oförskämt bra kanske. Relativt pigg, ”smidig” och nöjd att vara där jag nu är i livet. Denna graviditet har inte varit en dans på rosor men nu när jag pratar med andra gravida, som fortfarande har många veckor kvar till BF, inser jag att allt eller mycket jag gått igenom tillhör den här resan. Jag tror vi alla går igenom den, att den är nödvändig, mer eller mindre.

Jag och mannen kämpar på, än bor vi inte tillsammans men senaste veckorna har vi setts varje dag och i stort sett sovit med varandra varje natt. Jag är inte orolig för oss, vi båda har en vilja att skapa en bra och stabil relation tillsammans. Vi älskar varandra men vi inser även att vi båda behöver jobba en hel del, både var för sig men även tillsammans. Just nu ligger inte det riktigt i fokus, att prata gemensamma drömmar och mål och så vidare. Jag är helt klart inne i min bubbla, förbereder mig på förlossningen. Jag har svårt att föreställa mig hur livet med en bäbis kommer vara, en stor omställning fattar jag såklart att det blir.

Känslan att kommit ur den värsta, tyngsta depressionen är fantastisk och ger mig ett lugn. Jag har brottats med många olika spöken och demoner de senaste nio månaderna, många har jag krossat eller skrämt iväg, en del har jag nog bara stängt in och de kommer komma ut med tiden. Det tar jag då, nu njuter jag av stunden och funderar på hur det kommer kännas när värkarna kommer igång.

kärlek · Nytt kapitel, bäbis · The story of us

Livet just nu

Tiden tickar på, näst intill springer fram. Det är helt galet att det nu bara är sex veckor kvar till BF! Vad hände med tiden?! Jag börjar nu bli tung och osmidig, enligt mig själv. Sömnen har förbättrats, sover oftast hela nätterna än om ibland behövs en kisspaus men långt ifrån varje natt. Lilla B växer så det knakar och tydligen redan fixerad. På ett sätt är det skönt att slippa bära magen så långt upp, det går lite lättare att andas men den lilla är stark och får ibland till rejäla sparkar upp i revbenen och det lovar jag är mindre skönt.

Särbolivet funkar ok, vi ses inte så ofta då mannen jobbar i stort sett varje kväll. Nu är det två veckor sedan flytten. Den helgen var tuff, många tårar och ångestattacker. Det var ju inte så jag hade trott att livet som höggravid skulle vara. Idag ser och känner jag annorlunda. Att bli särbos är troligtvis det bästa beslut vi någonsin tagit. Hade vi inte gjort det är jag rädd att vi skulle förstört vår kärlek med tiden. Nu ger vi varandra tid och möjlighet att tänka, känna efter och reflektera. Jag känner mig mindre stressad och det är sedan han flyttade som nätterna och sömnen blivit bättre. Lite tragiskt men sant. Jag har insett att vi har en del att jobba på, kanske är det framför allt jag som behöver det men vi behöver göra det tillsammans. Utan honom vid min sida kan jag inte förändra det tugg jag fastnat i. Den stress jag skapar när jag är med honom kan jag troligtvis enbart jobba bort tillsammans med honom, att han är med på tåget och hjälper mig. Vi har inte riktigt pratat om det men jag tror att ta hjälp av ett proffs kan vara klokt. Ingen av oss har någon idé på hur vi ska jobba oss framåt, vi vet bara att vi vill leva tillsammans och att vi behöver göra förändring. Jag litar på livet och är säker på att allt löser sig till det bästa.

 

Rädslor och fördomar · The story of us

Att göra förändringar som går utanför normen

Nu är det beslutat och klart. Mannen flyttar ut i mitten av februari. Vi ska bli särbos. Jag gissar att det i mångas ögon och öron kan verka konstigt och kanske dumt men detta är ett gemensamt beslut och det görs i väl mening för framtiden. Redan i höstas pratade vi om det men det blev inte av. Nu känner mannen att han saknar något eller han känner en oro att inte vara tillräcklig i framtiden. Han menar att han inte är nöjd med vår situation, att han inte gillar våra ”roller” som vi skapat. Dessa roller är, som jag tidigare skrivit, att jag i stort sett sköter allt i hemmet och drar in mest pengar. Tidigare var jag irriterad över det och tyckte, tycker visserligen det fortfarande, att bor man ihop hjälps man åt. Samtidigt så orkar jag inte lägga energi på att bli irriterad utan uppskattar när han väl gör något. Det intressant i detta är att han inte gillar det och det gör att jag, trots nio veckor kvar till bf, väljer att bli särbos.

Det är inte så att jag hoppar av lycka, absolut inte. Det finns en sorg att vi inte kommer bli en ”riktig” familj så länge vi inte bor tillsammans, som jag ser det. Samtidigt kan jag inte hänga upp mig på det negativa. Jag är helt säker att vårt beslut kommer medföra något gott, än om det blir tungt för mig rent ekonomisk men jag har klarat lågkonjuktur tidigare. Kanske vi kan se det som att ”börja om” igen, att ses några gånger i veckan, att göra saker, aktiviteter tillsammmans istället för att vara sitta i soffan och glo på tv. Ja, för det är ungefär så det ser ut, inte för att jag misstycker om det. Snarare tvärtom, jag tycker det är super mysigt när vi sätter oss i soffan för att se på något program eller en film. Det är något vi tidigare inte gjort. Jag tror att leva som särbos kommer medföra att vi uppskattar dels tiden vi spenderar tillsammans men även varandra som människor.

Det är inte så att vi har det dåligt på något sätt, snarare tvärtom. Vi har det bättre än någonsin tidigare. Detta var mannen idé och om han tror att det kan stärka honom som person och som partner, ser jag det som min ”uppgift” att stötta honom. Han ”offrar” otroligt mycket för mig och jag tycker att detta är det minsta jag kan göra. Jag ska inte sticka under stolen med att jag trivs med vårt ”vardagsliv”, att träffas varje dag och att få somna och vakna intill honom. Jag älskar det och är nog inte förrän på senare tid jag verkligen börjat uppskatta det hela.

Det är som sagt nio veckor kvar till beräknad ankomst av vårt lilla mirakel. Mycket kan hända innan dess, på gott och ont. Vem vet, mannen kanske bara behöver några veckor eller så kanske han behöver månader. Det vet varken han eller jag, jag hoppas såklart att han är tillbaka hos mig på heltid inom en snar framtid. Hur som kommer det bli bra.

”I trust that life will take me where I need to be”

kärlek · The story of us

Hur vet man vad som är rätt?

Det är så mycket som snurrar i min hjärna, i mina tankar just nu att jag inte blir riktigt klok. Jag hinner inte ens läsa alla tankar. Jag har funderat ett bra tag på detta och jag känner att jag behöver någon plats där jag bara kan skriva av mig. Jag, min hjärna och min själ behöver det. Jag orkar inte prata med vänner och bekanta, jag vill inte prata om hur jag mår.

Idag går jag in i vecka 17 (enligt en app). Brösten är större än de någonsin varit, alltså stora för mig men i andras ögon är de nog fortfarande små. Någon bäbismage syns inte enligt mig, förutom på morgonen när jag ligger raklång i sängen. Den där lilla skeva klumpen har vuxit till sig och kan känns från höft till höft. Jag har sedan jag plussade på stickan inte känt någon glädje över att vänta barn, vara gravid och att jag ska bli mamma. Det är snarare tvärtom, jag har varit och är fortfarande livrädd för allt. Frågor som är detta rätt beslut, kommer jag klara av ansvaret, kommer jag och mannen klara att hålla ihop genom alla barnåren, hur blir ekonomin som föräldraledig och tusen andra frågor som ständigt bombar mig. Jag har inga svar. Ibland leder alla dessa frågor och tankar till panik och ångest. Det är otroligt jobbigt när det sker men det enda jag kan göra är att gråta, om tårarna kommer sen andas och lita på att allt blir bra.

Mannen är bortrest sedan några veckor tillbaka och kommer inte hem förrän om ca två veckor. Helt ärligt måste jag erkänna att det är rätt skönt att vara själv igen. Allt blir så intensivt när man bor med någon, jag tror inte jag vant mig än, om man nu kan vänja sig med det. Innan han åkte var och fortfarande är vi inne i en sämre period med mycket gräl och sura miner. Det får mig verkligen att fundera på om jag gjort rätt val, att vi skaffar barn. Då kommer tankar om vi verkligen kommer hålla, om kärleken kommer vara levande trots mina hormonattacker, ibland hårda diskussioner och ett kommande barn som kommer ta upp mesta av vår tid. Jag kan inte svara på det idag, tiden får utvisa det.

Vi gjorde dock ett medvetet val att bilda familj tillsammans. Det i sig är ju hur läskigt som helst! Hur ska jag kunna veta att just den där mannen jag vill leva med de närmsta 20 åren? Det är så jag ser det, jag ser inget som livslångt men har jag väl skaffat barn med någon kommer jag göra allt som står i min makt för att vi ska leva tillsammans, kärleksfullt för både oss och för barnens skull. Förhoppningsvis är det livslång kärlek men det är inget jag förväntar mig. Om någon skulle fråga mig nu om jag ser oss om 10 år, blir nog mitt svar nej. Det är så mycket hos mig som talar emot det, jag vet dock inte om det är sant eller om det bara är denna dåliga period vi är inne i. Jag tror det är bra att vi är ifrån varandra ett tag nu, att vi båda på var sitt håll hinner tänka och känna efter vad och hur vi vill ha det och leva vårt liv.

Jag vet med all säkerhet att jag älskar honom och än om jag tycker att det är skönt att vara själv just nu kan jag ibland, korta stunder sakna honom. Trots allt är han min pelare, det är han som håller om mig när jag är rädd, gråter eller när får mina små panikattacker. Det är han som pushar och stöttar mig i mina idéer. Det är han som är far till barnet jag har i min mage. Han är inte det minsta av vad jag drömt om, inte alls som i min prinsessaga men av någon anledning valde jag honom. Det blev han av ”alla” grodorna. Han stack ut ur mängden, lyckades charma mig, få mig på fall. Det var han jag ständigt tänkte på och när jag väl såg honom blev jag alldeles varm i kroppen. Det var han som gjorde mig fnittrig och nervös. Det var honom jag blev kär i och det är han jag älskar av hela mitt hjärta. Han må inte ha den längd jag önskat på min pojkvän, han må vara mycket yngre än mig, han må inte ha ett välbetalt jobb, han må inte ha sin familj här, han må inte kunna uppfylla mina drömmar om den mysiga julen då han inte firar jul. Han må inte komma från Sverige men han är en helt fantastisk människa. Aldrig har jag träffat någon som ”offrar” så mycket för mig, som vänder sig ut och in för att försöka förstå mig, möta mig i det jag är och gör allt som står i hans makt för att jag ska må bra och vara glad. Den sista meningen, det är nog största anledningen till att jag valt honom att leva med. Mina tidigare erfarenheter av män, är att de drar så snart jag visar min känsliga sida, min svaga sida. Jag är van att de drar när jag väl börjar släppa in dem och tar ner garden något, då brukar de bli rädda och springa iväg men inte denna man. Inte mannen med de gyllene ögonen, han stannar kvar.

kärlek · Nytt kapitel, bäbis · Rädslor och fördomar · The story of us

Vem delar jag mina tankar och upplevelser med?

Det här med att vara gravid är en konstig grej, vill inte kalla det upplevelse än. Hittills tycker jag det mest bara har varit jobbigt, har inga positiva upplevelser att delge. Trötthet, uppgivenhet, kraftiga humörsvängningar, pendlandet mellan alla möjliga olika känslor, stress över framtiden. Hur ska jag kunna ta hand om ett barn?! Jag vet att jag kommer bli en bra mamma som sätter barnet i första hand, alltid. Där finns dock en rädsla, kommer jag klara av det? Sömnbrist, noll egentid, att vara styrd av någon annan. Jag har ingen aning och när jag tänker på det blir jag rädd att jag inte kommer palla trycket, att bli deprimerad, gå in i väggen osv.

Jag fick frågan idag av en vän, ”vem delar du dina tankar kring allt som händer i dig och vad som komma skall?” Mitt svar blev ingen. Jag vill ju helst att ingen ska veta att jag är gravid. Det är nästan som att jag skäms, jag är orolig över vad folk ska tycka och tänka. Mitt barn kommer inte se det minsta svensk ut, den kommer ha mörkbruna ögon och svart hår. Pappan till barnet, mannen som jag valt att leva med är flera år tynger än mig och han är invandrare. Vad ska folk egentligen tycka om allt detta? När jag skriver om det är det självklart, det är ingen som kommer bry sig. De människor som verkligen bryr sig om mig kommer vara glad för min skull, de som har andra åsikter kan hålla dem för sig själva och jag behöver inte umgås med dem. Jag vet detta, samtidigt är det så svårt att bara vara och bry sig mindre.

Livet springer på i 180 känns det som. Jag hinner inte med vila, återhämtning och bara vara. Ständigt är det något och det är inte alltid så att andra ringer och behöver min hjälp. Många gånger är det jag som skapar ett fullspäckat schema från tidig morgon till sen kväll. Jag är fullt medveten om det men det är som att jag söker efter något, vad vet jag inte. Jag är inte nöjd med det som är. Jag lever inte riktigt det liv jag vill och därför springer jag omkring. Dessvärre är det bara jag som mår dåligt av det, eller nja, min kära sambo får ta en hel del på grund av att jag ständigt är trött.

Jag skulle bara vilja ha lugn och harmoni i mitt liv, men jag är inte där. Jag undrar hur man gör för att skapa detta? Att leva själv kan jag se som en lösning samtidigt som att det är en dålig lösning. Jag vill ju leva med mannen, jag tycker bara att det är svårt att finna balans i detta samboliv. Jag undrar hur andra gör och har det. Umgås de med varandra varje stund de är hemma, hittar de alltid på saker om helgerna? Är de alltid kärleksfulla och gulliga mot varandra? Det här med att bo med den man älskar borde vara enkelt men för mig är det en stor utmaning. Är det bara jag eller har jag fått fel bild av hur man är när man är sambos? Jag lever verkligen inte upp till min bild, än om jag ibland skulle vilja ha det så.

kärlek · Nytt kapitel, bäbis · The story of us

Vad är en solskenshistoria?

Jag startade den här bloggen för att dela med mig av mitt liv med mannen med de gyllenbruna ögon som kommer från fjärran öster. Att dela med mig av mina tankar, känslor och rädslor vad det än är som kommer upp.

Detta är ingen solskenshistoria och jag vill eller tänker inte försköna verkligheten. Ibland är livet tufft och svårt medan andra stunder är det solsken och lycka. Just nu är vi inne i en fas som är mindre kärleksfull, det är trist och jag tror att det sliter på oss båda. Just nu är vi så långt ifrån varandra. Jag är uppe i mina hormoner med allt vad det innebär, jag är redan inne i gravidbubblan vare sig jag vill eller ej. Mannen är upptagen med att ordna sitt liv, ständigt planerar han och var och varannan dag kommer han med ny information, nya tankar eller planer. Han vill att jag ska vara med i hans planer, han behöver många gånger min hjälp och ofta hjäper jag honom. När jag gör detta glömmer jag bort mig själv. Eller det som jag skrev om i förr inlägget, om att jag sköter i stort sett allt i hemmet. Det gör mig än mer irriterad och upprörd att han inte tar något större ansvar utan bara ”glider” omkring. Jag fattar jag att kanske är hård och orättvis mot honom men det är frustrerande.

Just nu har vi ett väldigt tråkigt förhållande. Vi gör inget tillsammans. Om vi hittar på något, så som att hälsa på någon eller bara tar en promenad är det på mitt initiativ. Sedan vi blev sambo eller till och med sedan han i stort sett flyttade in hos mig, för ca fem månader sedan har han inte ansträngt sig och gjort något för mig. Inte överraskat mig på något vis, varken något i hemmet, inga presenter, inga restaurangbesök, no nothing. Jag tror jag är rätt bitter över det och känner mig rätt tagen för givet. Han vet att jag fixar, donar och planerar just för att jag vill hitta på saker, ha ett fint hem och behöver laga mat dagligen. Det hela gör mig både ledsen och besviken. Är det så här vårt liv även kommer vara i framtiden? Vad är det som säger att han skulle börja anstränga sig, visa sin kärlek och uppskattning på andra sätt än i ord senare? När vi väl har ett barn att ta hand om är tiden mindre för utflykter och hitta på saker. Ja, vad vet jag om framtiden. All I can do is to trust that life will take me where I need to be.

The story of us

Det här med att leva med någon

Livet pågår här och nu, ständigt händer det saker. Livet med mannen rullar på längs livets berg- och dalbana. Vissa dagar är alldeles fantastiska och andra dagar bråkar vi och är osams. Jag har förstått att det är det som kallas livet och att det blir lätt så när man lever med någon. Det har hänt en hel del den senaste tiden, jag vet inte riktigt vart jag ska börja. 

I början av juni flyttade vi ihop och blev sambos på riktigt. Det har gått tre månader och smekmånaden är över. Vi är olika, vi tänker olika och fungerar olika, så är det bara. En av sakerna vi har gemensamt är att vi älskar varandra och vi båda känner att vi vill leva med varandra. Jag kan bli galet på att han alltid hoppar av skorna precis framför dörren, inte diskar undan efter sig direkt efter han ätit och för att inte tala om all tid han spenderar på att hålla på med sin telefon vare sig det är telefonsamtal, sociala medier eller spel. Det är ju så det där, vi alla stör oss på något hos dem vi lever nära, tänker jag i alla fall. Jag jobbar dagligen med mig själv och att släppa på mitt kontrollbehov som många gånger är ingången till att vi blir osams. Jag tycker att något att självklart och vill, ska ha det på mitt sätt medan mannen inte alls håller med mig.

Han stör sig nog en hel del på mig emellan åt också. Hur det än är, är jag tacksam att vi pratar med varandra. När vi är osams och irriterade på varandra går det inte så bra att prata, då låter vi istället varandra vara. Kanske en av oss går ut, går till ett annat rum bara för att få en paus och för att få klarhet i vad som pågår. Många gånger löser vi knuten snabbt medan andra gånger tar det lite längre tid men vi pratar alltid igenom det som kommit upp. Jag tror att det kan vara en av hemligheterna till ett fint förhållande.

Vi kommer från olika bakgrund, från olika länder och olika uppväxt och många gånger märks det. Det är inte så att det direkt krockar men allt flyter inte bara på. Han kommer från överklassen och uppvuxen med tjänstefolk runt om sig. Jag är uppvuxen i en mindre rik familj där arbetslösheten slog hårt mot min familj på 90-talet och fick lära mig i tidig ålder att hjälpa till i hemmet, värdet av pengar och att mat är något vi ska vara tacksamma att få ha på våra bord och inte slänga bort så som minsta smula. Där krockar det lite så att säga. Det är spännande samtidigt som det leder till frustration från min sida, att han aldrig gör något här hemma, han bara latar sig och gör saker han tycker är roligt. Jag är ju van att leva själv och göra allt i hemmet själv men nu när vi är två har jag andra förväntningar, att man hjälps åt. Vi har en bit kvar till jämlikhet eller vad vi ska kalla det. På ett sätt blir jag irriterad att han inte gör så många av hemmasysslorna samtidigt som jag mer än gärna gör dem själv så jag vet att det blir ordentligt gjort. Som jag nämnde tidigare, mitt kontrollbehov bör jag jobba mycket med. Vi har diskuterat detta ämne mer än en gång och kommit fram till att vi ska leva särbo i några månader. Det var mannen som kom med förslaget men argument att han behöver och vill lära sig att ta ansvar, både i hemmet och det ekonomiska. Jag tycker att det är en bra idé samtidigt som det går emot hur jag alltid trott det skulle vara när man hittat mannen. Jag är villig att testa några månader för att tror att det skulle göra oss båda gott. Än är inget klart, det återstår att se om vi hittar en mindre lägenhet till honom.

Hur som har jag en känsla inom mig som fortfarande säger att det är just denna man med de gyllenbruna ögonen jag vill dela mitt liv med, i med- och motgångar.