Nytt kapitel, bäbis · Tankar om livet

Den första tiden

Jag har sedan Benjamin föddes velat skriva om mina tankar, mitt mående men jag har inte fått ner tankar till ord. Nu är jag redo att berätta.

Under graviditeten blev jag deprimerad och sjukskriven på grund av psykisk ohälsa. Jag har aldrig ångrat valet att skaffa barn eller försökt skada mig för att något skulle hända barnet i magen. Jag mådde bara dåligt och kände mig väldigt ensam.

14 april gick vattnet och söndagen 15 april i soluppgången föddes vår son. Det var inte vackert och underbart. Jag tyckte det var mest konstigt och overkligt samtidigt skönt att barnet var ute. Var rätt trött på att vara gravid. Från första stund, från stunden jag såg mitt barn visste jag att jag kommer gör mitt allt för den där lilla krabaten. Jag kände dock inte härlig kärlek. Det var mer att nu börjar mitt jobb, att ta hand om den nya människan. Jag gav honom mat, gav han närhet, bytte blöjor osv när han behövde det. Men det var inte rosenrött. Jag gjorde allt som krävs och jag gjorde det bra men jag kände ingen glädje över barnet. Redan på bb signalerade jag till barnmorskor och kontaktade min psykolog när vi kom hem. Jag hade inte tid och ville inte hamna i förlossningsdepression, varav jag larmade direkt och det är jag idag tacksam över.

Jag är helt säker att alla som får barn hamnar i någon slags chock. Det går inte att föreställa sig hur det är att ha en liten människa att ta hand om. Det tar även tid att lära känna krabaten. Jag och mannen bråkade mycket, han var väldigt frånvarande på grund av psykisk ohälsa, kanske han fick förlossningsdepression? Jag kände mig så ensam. Det var svårt att få till vardagen, att sköta hemmet, handla, laga mat, tvätta och ta hand om barnet. Men det gick, jag klarade det. Jag tog en dag i taget, en stund i taget. Det gör jag fortfarande. Aldrig har jag varit så närvarande, så mycket här och nu som de senaste fyra månaderna.

Idag, 4,5 månad senare känns den första tiden väldigt avlägsen. Jag tror jag fortfarande bearbetar första veckorna med mini, jag vill ju gärna förstå vad som händer och varför. Jag fattar delvis nu men troligtvis kommer jag inte förstå allt till 100%. Förväntningarna motsvarade inte verkligheten och det krockade rejält, lite så tänker jag.

Det kommer säkerligen fler inlägg om mitt mående och tankar från första tiden. Sammanfattningsvis kan jag säga att tyvärr blir inget som du tänkt dig. Det bästa du kan göra är att vara i det som är, strunta lite i morgondagen och det är helt ok att inte alltid, dygnet runt känna lycka till sitt barn. Det är ok. Du och jag, vi är bara människor.

Annonser
kärlek · Nytt kapitel, bäbis · Tankar om livet · The story of us

En fin stund

Livet är rätt bra just nu, stormen är mojnat. Mini verkar ha kommit över den evighetslånga utvecklingsfasen, han är oftast glad och nöjd. Klart han säger till när han behöver något men hans värld går inte längre under så snart han inte ser mig. Han är nöjd att ligga och gymma själv så jag kan exempelvis gå på toaletten eller sätta mig och skriva ett inlägg. Det har inte varit möjligt senaste veckorna. Han sover bättre om nätterna, än om han aldrig sovit dåligt men han sprattlar mindre.

Jag och mannen är också inne i en fin fas. Helt plötsligt att vi slutat irritera oss på varandra, vi ger varandra närhet och visar kärlek på ett sätt som vi inte gjort på evigheter. Kanske det beror på att han åker på söndag, då lämnar han denna stad och menar att han inte kommer komma tillbaka. Han mår inte bra, jag både ser och vet det. Han ser enda lösningen på att bli något bättre är att flytta till annan stad. Vart det blir är än oklart. Först ska han åka och hälsa på släktingar i Europa. Vi kommer inte bryta upp vår relation. Jag ser inte det som någon lösning, jag har ju valt den mannen att leva med men främst som far till mitt barn. Jag både vill och har energi kvar att jobba på vår relation. Han har bott här i år för att jag vill bo här, nu kanske det är min tur att ”offra” mig. Vi får se vad som händer i höst. Än känns det för långt bort och oklart för att ens tänka på det. Självklart är det sorgligt att han inte kommer vara här med oss varje dag, kommer saknar honom. Jag har alltid sagt att jag stöttar honom i än vad han gör så länge han tror på det han gör. Jag stöttar alltså han i detta beslut samtidigt som jag inte ser något svart eller vitt. Vad vet en om framtiden? Kanske han kommer tillbaka till denna lilla stad, kanske jag flyttar till honom inom kort. Vem vet?

På söndag ska även jag och mini ut på äventyr. Vi ska flyga till Trollhättan och hälsa på en fin vän som också fått barn i år. Jag känner mig förberedd samtidigt som lite nervös över hur mini kommer reagera på flyget. Hoppas såklart att allt går bra och jag känner att jag kan och vill resa fler gånger så jag inte blir avskräckt och rädd. Rädslan ligger i att han skriker hela resan. Återstår även där hur det blir. Jag har dock kommit till en punkt i livet, i föräldraskapet att jag bryr mig mindre om folk stirrar om mini skriker. Jag vet ju oftast varför att signalerar. Med detta i tanken känna även en eventuellt missnöjd bäbis på planet hanterbart. Time will tell.

kärlek · Nytt kapitel, bäbis · Tankar om livet

Människor kommer och går

Det sägs att livet, universum, Gud eller vad du än tror på, förser dig med lagom stora utmaningar för att du ska kunna växa och utvecklas som människa. ”För varje hinder, motgång du tar dig igenom blir du starkare” osv. Jag fattar det men ibland tröttnar jag på det och önskar mig lugn och harmoni i allt för en stund.

I helgen har vi haft välkomstfest för Benjamin. Det var jag som ville ha den, mannen tyckte vi kunde vänta till nästa sommar. Detta innebar att jag har planerat, fixat och donat med allt själv. Det har inte varit jobbigt och rätt säker på att det skulle varit likadant än om vi väntat med festen till nästa år. Jag älskar ju att fixa fester, bröllop och sådant. När jag gick på gymnasium ville jag bli weddingplaner eller festfixare och någonstans i mig finns den tanken fortfarande kvar. Hur som. Det har varit en hel del att stå i men så har jag även bett om hjälp, insett att det inte blir någon större kvalité på något om jag inte dels bollar idéer med någon men även någon som hjälper med mini.

I och med festen har det även varit huset fullt. En av mina närmre vänner kom hit samt minis farmor och farbror. Det har varit alldeles fantastiskt att ha dom här och nu när dom åkt blev det både tomt och tyst. Blir nästan lite irriterad på att vi i detta landet stänger in oss när vi blir familj, att det då tänkt att klara sig själva. Det är ju då vi egentligen behöver stöd, hjälp och avlastning.

Nu sitter jag här, måndagsförmiddag, försöker smälta, ta in och bearbeta helgens upptåg. Visst var det en fin dag, kväll men inte utan att det finns besvikelse med i bilden. Varför är det så? Familjemedlemmar med väldigt olika värderingar jämfört med mina, inga gräl men besvikelse. Vänner som försvinner som en trott att det alltid skulle vara vi men när en livsförändring sker passar vi inte för varandra. Det är nog den största besvikelsen. Den där vännen som alltid funnits där med öppen famn som smått tonats ut och med tiden blir det ingen vän, bara en bekant som jag delar väldigt många minnen tillsammans. Det är sorgligt och det gör ont samtidigt så är det ju så med människor. Dom kommer och går.

En annan besvikelse är relationen med mannen. Vi jobbar ständigt på den och vi båda vill skapa trygg och lugn relation. Vi är dock på olika platser i livet, jag vill slå mig till ro och han vill erövra världen. Kanske jag borde sett det tidigare, innan barn kom in i bilden men nu är det som det är och jag ångrar inget av mina beslut. Snarare tvärtom, jag är otroligt tacksam att jag nu har Benjamin i min famn. Kan inte se ett liv utan denna lilla stjärna som kom till mig för fyra månader sen. Än om jag och mannen är på olika våglängder älskar vi varandra. Ingen vet vad som händer i framtiden, det återstår att se. Jag övar ständigt och blir bättre att ta en dag i taget. Jag försöker även tänka och rabblar ofta ”I trust that life will take me Where I need to be”. Det måste vara en av världens bästa meningar. Alltså att allt som sker, de utmaningar som kommer till mig är mening att jag ska klara på något vis och när jag väl tagit mig förbi, genom ett hinder står jag där lite starkare, lite tryggare. Så tänker jag.

Nytt kapitel, bäbis

4 månader

Den mest vanliga kommentaren av en förälder måste vara ”tiden går så fort”. Jag kan inte annat än hålla med, det är galet att mini redan är fyra månader. Jag hinner inte med, varken allt som händer hos honom och inte allt jag vill göra förutom att hänga med min bäbis. Jag tänker så ofta att jag vill sätta mig vid datorn och skriva ett inlägg, reflektera lite och låta tankar formas till ord på min skärm. Ibland hinner jag börja men blir avbruten av ett barn som inte alls ville sova länge.

Den senaste månaden har varit tuff, som även de tre tidigare månader men denna är den mest utmanade hittills. Vid tre månader gammal kommer barnen in i fas fyra och den pågår i cirka fem veckor. Jag är tacksam att mannen har blivit mer närvarande både för mini men även för mig.

Det är häftigt att se hur han utvecklas, utmanar sig själv och ständigt upptäcker nya saker men baksidan av allt det nya för honom är att han behöver mer närhet än någonsin. En rejäl närhetsdyrkare samtidigt som väldigt social, blir missnöjd så snart han inte ser en. Det har nog aldrig varit så här stökigt och skitit i mitt hem som det är just nu. Dels beror det på den varma sommaren men även att jag inte ”hunnit” städa, eller rättare sagt jag har valt att vara hos mini när han ropar på mig. Jag är säker att det finns de som tycker att jag daltar och skämmer bort honom. Det får stå för dom i sådant fall. Jag tror nämligen på att om man är nära sitt barn, svarar när den visar att den vill något och så vidare, ger trygghet. Jag har läst en hel del om anknytningsteorin och jag väljer att tro på den. Jag väljer att aldrig låta mini ligga och skrika. Han skriker såklart ändå för att jag ibland missförstår honom. De senaste veckorna, kanske än mer senaste veckan har han fått temperament. Han kan se otroligt irriterad ut och verkligen riva ifrån. Häftigt att en så liten människa redan vet vad den vill och vad den inte gillar.

Benjamin har alltid sovit bra om nätterna, med en längre sovperiod och sedan mat 2-3 timmars mellanrum. Under denna fas har det varit nätter han dels vaknat varannan timme för mat men även att han inte velat ligga i babynestet och sova. Han har alltså ätit och sovit på mig i stort sett genom hela natten. Jag är tacksam att det inte varit varje natt, vet att många kan ha det så i månader. Jag förstår lite vad sömnbrist är nu och vikten av att ibland bara släppa det en har planerat på grund av en dålig natt, just för att sova när mini sover. Jag är rätt dålig på det annars, eftersom han inte velat sova längre stunder, gör fortfarande inte det, försöker jag städa, laga mat, tvätta mm när han väl somnat.

Hur det än är med allt praktiskt, markservicen som bör göras dagligen så är det helt ok att strunta i måsten ibland, lägga sig på golvet och utforska världen med mini. Det är livet!