Nytt kapitel, bäbis

En stund i livet

Så många gånger jag satt mig vid datorn de två senaste månaderna för att skriva ett inlägg medan mini sover. Jag hinner börja skriva men blir avbruten varje gång. Det är tydligt vem som är bossen i detta hem och utan att han är medveten om det dessutom.

Benjamin är nu två månader eller nio veckor för den som räknar så. Denna tid med honom är det mest utmanande, svåraste jag någonsin varit med om, samtidigt som jag aldrig tidigare haft så mycket tålamod som jag har med honom. Det är intressant. Kanske det är så för alla mammor, vad vet jag? När energin är påväg att ta slut eller när tålamodet tryter, när jag försöker och försöker men mini är otröstlig, då kan jag får en kort stund hinna tänka att jag inte orkar med detta. Kanske jag lägger ifrån mig honom för en stund, kanske jag går in i ett annat rum i några sekunder. Ja, det är ungefär det som behövs för att batterierna ska laddas om. Det är häftigt, tänk om man hade den super kraften i allt en gjorde.

Livet som mamma är som sagt inte lätt. Så många tårar som fallit de två senaste månaderna. Allt från maktlöshet, hjälplöshet till stress och dåligt samvete. De fyra första veckorna i Benjamins liv var allt annat än en rosa dans för mig. Det var rent ut sagt skit jobbigt. Jag kände mig ensammast i världen och ständigt orolig att någon skulle tycka att jag är en dålig mamma för att han skrek så mycket. Så här i efterhand tror jag inte att han skrek överdrivet mycket. Trots att mina nära och kära har barn och jag umgåtts med dom väldigt mycket hade jag missat denna del. Att livet vänds upp och ner och att det är både utmanade och krävande att lära känna en helt ny krabat som är i chock efter traumat att komma ut ur den trygga miljön där inne i magen. Han skriker och skriker och mamman försöker tyda vad det kan vara han menar. Allt tar sin tid, jag fattar det nu. Så är det. Det tar tid att lära känna en människa, oavsett ålder. Jag vet det nu.

Det finns så mycket jag vill skriva men vill inte göra ett jätte långt inlägg utan tänker dela upp mina tankar i fler inlägg. Det handlar om det här med att vara gravid, förlossning och första tiden efter förlossningen. Jag tycker det är viktigt att prata om detta, hur det kan vara och hur en kan må genom denna resa. Men som sagt, kommer i nästa inlägg som jag skriver så snart jag får möjlighet att sätta mig i lugn och ro och knappa på tangenterna en stund.

Hur det än är, hur du än mår – allt är ok. Det är ok att må skit, att inte känna någon glädje för stunden, att bara vilja dra täcket över huvudet. Det är ok, så länge du inte skadar dig själv eller någon annan. Alla känslor är ok, glöm inte det!

Annonser