kärlek · Nytt kapitel, bäbis

I väntans tider

37+2 idag. Lilla B växer och så även magen. I lördags överraskade vännerna med en babyshower, vilket jag inte hade förväntat mig. Så roligt och fint av dom. På kvällen började jag må lite illa och tänkte att det kan bero på all mat och stillasittande på en stol en hel kväll. Väl hemma och i säng blev illamåendet än mer påtagligt och resulterade i att ”springa” (som höggravid) till badrummet för att kräkas i stort sett hela natten. På söndagen var jag helt knäckt, det enda jag fick i mig var ramlösa och lite blåbärssoppa. Mensvärk hade smugit sig på, (när jag har mensvärk domnar benen bort) ömmande om som smärtande känsla i bakre delen av bäcken, stickningar i underlivet. Min tanke var att nu är det nog på g, snart får vi åka in på förlossningen. Jag ringde dom eftersom jag blev fundersam om de ens tog emot när man kräkts – självklart gör dom det, ska man föda så ska man. Hur som. Jag sov mig i stort sett genom söndagen och så även måndagen. Mensvärken försvann, men illamående så snart jag försökte äta något och enorm trötthet kvarstod. Idag är det onsdag, har lycktas få i mig lite mer mat men tröttheten är fortfarande påtaglig.

Vi var hos barnmorskan idag. Allt såg bra ut förutom att hb var lite låg (kan bero på magsjukan), Lilla B ligger med huvudet nedåt sedan veckor tillbaka men nu var huvudet ruckbart och inte rörligt. Det innebär alltså att förlossningen kan starta när som, samtidigt som det kan vara veckor bort. Tålamod, tålamod.

Det känns ändå bra att det än inte är på gång. Jag har senaste veckan kommit in i ett lugn, känner mig inte särskilt stressad varken över ekonomi eller relationen med mannen. Pengar är det inte gott om, allt som kommer in går till räkningar men det gör mig inte så mycket längre. Kanske jag nu börjat anpassa mig efter mindre kronor och accepterat att det är vad det är. Gällande mannen så bor han fortfarande hos sin kompis men sedan i lördags har han sovit med mig. Jag vill inte sova själv med tanke på att det när som kan sätta igång. Vill ha honom här redan från start. Dessa dagar har varit bra för oss, vi har pratat och skrattat tillsammans vilket var länge sedan vi gjort.

Jag känner mig lugn med honom, tidigare var jag orolig att han inte skulle stötta mig, inte finnas här när jag som mest behöver honom. Många, många tankar har ägnats till hur livet som ensamstående skulle funka och om jag skulle klara förlossningen ensam. Alla dessa tankar har jag släppt, jag har insett att han kommer finnas vid min sida. Vi har en dialog, en kommunikation som jag tror är på väg åt rätt håll. När Lilla B är här ska vi testa familjerådgivning för att få hjälp att bygga grunden, den som vi missat att skapa tillsammans. Jag tror att det blir bra, det blir bra än hur det blir. Det känns dock skönt att vi tänker lika gällande vår relation, att ingen av oss vill ge upp förrän vi testat allt vi kan. Men det blir sen, nu väntar vi bara på att få hålla vår lilla bäbis i famnen.

Annonser
Nytt kapitel, bäbis

Drömförlossning

Med 3,5 vecka kvar till bf tillbringar jag mesta delen av mina tankar på förlossningen och första tiden som nybliven mamma. Hur kommer allt bli? Det är såklart inget jag kan svara på men fick frågan av barnmorskan härom dagen, hur ser din drömförlossning ut? Här kommer svaret.

Allt sätter igång troligtvis på natten eller tidig morgon. Lutensfasen jobbar jag mig igenom med både rörelse och vila. Jag kanske tar en promenad, dansar, äter regelbundet för att fylla upp energidepåerna, duschar, testar allt som de rekommenderat i denna fas. Vi, jag  börjar redan nu använda oss, mej av FUR-verktygen som jag tränar på i några veckor – andning, avslappning, rösten och tankens kraft.

Värkarna tilltar på eftermiddagen och vi åker till förlossningen och blir ”inlagda”. När vi kommer in är jag öppen några centimeter. Vi ”myser in” oss på rummet genom att dämpa belysningen, tänder ljus och sätter på musik (spellista på spotify). Allt ökar i grad, både smärtan och tätheten mellan värkarna. Jag fortsätter att jobba mig igenom värk efter värk, en i taget. Jag känner mig lugn och närvarande trots smärtan. Jag testar olika ställningar, allt från att sitta på pilatesboll, stående till huksittande, sittandes/liggandes i sängen. Detta tar några timmar och jag öppnar mig i bra och god takt. Genom de mest intensiva värkarna använder jag lustgas, vilket funkar helt ok.

Mannen finns vid min sida hela tiden, stöttar och hjälper mig igenom varje värk. Han andas med mig, påminner mig om att slappna av, masserar och stryker min rygg. Han peppar och säger mängder med uppmuntrande ord.

När krystvärkarna krävs det inte jätte mycket jobb innan vi äntligen får träffa lilla B som mår bra och är alldeles bedårande vacker. Jag får honom till bröstet. Moderkakan kommer ut efter en stund, mannen klipper navelsträngen och allt ser bra ut. Vi blir lämnade ensam i rummet och bara njuter och utforskar denna nya lilla människa som vi nu ska ta hand om för resten av våra liv.

Efter några timmar flyttas vi över till bb, där vi som tur är för ett eget rum. Vi stannar alla tillsammans på bb i två-tre nätter, för att sedan åka hem och där startar vår nya vardag med allt vad det innebär.