Rädslor och fördomar · The story of us

Att göra förändringar som går utanför normen

Nu är det beslutat och klart. Mannen flyttar ut i mitten av februari. Vi ska bli särbos. Jag gissar att det i mångas ögon och öron kan verka konstigt och kanske dumt men detta är ett gemensamt beslut och det görs i väl mening för framtiden. Redan i höstas pratade vi om det men det blev inte av. Nu känner mannen att han saknar något eller han känner en oro att inte vara tillräcklig i framtiden. Han menar att han inte är nöjd med vår situation, att han inte gillar våra ”roller” som vi skapat. Dessa roller är, som jag tidigare skrivit, att jag i stort sett sköter allt i hemmet och drar in mest pengar. Tidigare var jag irriterad över det och tyckte, tycker visserligen det fortfarande, att bor man ihop hjälps man åt. Samtidigt så orkar jag inte lägga energi på att bli irriterad utan uppskattar när han väl gör något. Det intressant i detta är att han inte gillar det och det gör att jag, trots nio veckor kvar till bf, väljer att bli särbos.

Det är inte så att jag hoppar av lycka, absolut inte. Det finns en sorg att vi inte kommer bli en ”riktig” familj så länge vi inte bor tillsammans, som jag ser det. Samtidigt kan jag inte hänga upp mig på det negativa. Jag är helt säker att vårt beslut kommer medföra något gott, än om det blir tungt för mig rent ekonomisk men jag har klarat lågkonjuktur tidigare. Kanske vi kan se det som att ”börja om” igen, att ses några gånger i veckan, att göra saker, aktiviteter tillsammmans istället för att vara sitta i soffan och glo på tv. Ja, för det är ungefär så det ser ut, inte för att jag misstycker om det. Snarare tvärtom, jag tycker det är super mysigt när vi sätter oss i soffan för att se på något program eller en film. Det är något vi tidigare inte gjort. Jag tror att leva som särbos kommer medföra att vi uppskattar dels tiden vi spenderar tillsammans men även varandra som människor.

Det är inte så att vi har det dåligt på något sätt, snarare tvärtom. Vi har det bättre än någonsin tidigare. Detta var mannen idé och om han tror att det kan stärka honom som person och som partner, ser jag det som min ”uppgift” att stötta honom. Han ”offrar” otroligt mycket för mig och jag tycker att detta är det minsta jag kan göra. Jag ska inte sticka under stolen med att jag trivs med vårt ”vardagsliv”, att träffas varje dag och att få somna och vakna intill honom. Jag älskar det och är nog inte förrän på senare tid jag verkligen börjat uppskatta det hela.

Det är som sagt nio veckor kvar till beräknad ankomst av vårt lilla mirakel. Mycket kan hända innan dess, på gott och ont. Vem vet, mannen kanske bara behöver några veckor eller så kanske han behöver månader. Det vet varken han eller jag, jag hoppas såklart att han är tillbaka hos mig på heltid inom en snar framtid. Hur som kommer det bli bra.

”I trust that life will take me where I need to be”

Annonser
Tankar om livet

Gnälldagen med stort G

Idag är en dag som i stort sett inte existerar. Jag har känt mig allmänt låg, trots fint väder tog jag mig inte ut på någon promenad. Jag har suttit, legat i soffan hela långa dagen utan att egentligen gjort någonting. Bäbis har varit relativt lugn, det kanske beror på att den känt av att jag inte varit på topp, vad vet jag. Jag har mina dagar när livet inte är mycket värt, när jag tappar all framtidstro och inte ser särskilt ljust på något. Idag är en sådan dag när ljuset i tunneln är långt bort.

Jag är trött på att vara gravid, att bara gå och vänta och inte kunna påverka något. Jag är trött på att vara hemma, sjukskriven samtidigt som jag vet att min kropp inte klarar av jobbet. Detta påverkar ekonomin så det skriker om det. Ända sedan jag blev sjukskriven i september har den så kallade ekonomin varit i botten, inte många kronor över när räkningarna är betalda. Denna månad har jag räknat helt fel och det visar sig att jag inte får någon lön från jobbet och från försäkringskassan kommer en liten summa som täcker en del av räkningarna. Mannen jobbar och sliten, går i skolan för att träna sin svenska. Jag ser honom knappt numera. Han vantrivs på sitt jobb men just nu har han inget annat val än att släpa sig dit varje dag. Dessvärre har han varit borta en del vilket resulterar till mindre inkomst även för honom. Vi ska ha barn om ca två månader, jag önskar att vi stod på stabil mark med stabil ekonomi. Jag har inte förrän nu insett att det är så här det kommer vara, rent ekonomiskt den närmsta tiden. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska lösa situationen.

Mannen behöver ett riktigt jobb, idag har han en ungdomstjänst som inte ger honom en allt för stor belöning i slutet av månaden. Det gör mig ledsen att det ska vara så svårt att få ett jobb. Han ringer, bokar in möten, träffar chefer mm men det är ingen som kommer med positivt besked. Det tär såklart på honom och det tar på mig att se hur han sliter. Jag hoppas och ber till allt gott på denna jord, i detta universum att vi snart får lite vind i seglet, att han får ett jobb som ger lite större inkomst än vad han har idag. Även önskar jag att vi hittar en väg som löser månadens räkningar. Jag drömmer numera om att få ta en fika på stan, gå och spontanhandla någon lite inredningspryl eller köpa något fint till bäbis. Som det ser ut just nu kommer jag få fortsätta att drömma om det åtminstone en månad till.

Detta blev ett väldigt gnälligt inlägg med mindre positiva inslag, så är livet ibland, åtminstone mitt liv.

Nytt kapitel, bäbis

Stenar faller från mina axlar

Under hela graviditeten har jag tänkt att jag ska föra dagbok, följa upp tankar, känslor och händelser under dessa månader men det har blivit väldigt sporadiskt. Jag är ändå tacksam att jag valt att skriva om utvecklingen lite här på bloggen, lite är bättre än inget. Det är som att energin eller kanske det mer handlar om skrivarlusten ekar med sin frånvaro emellanåt. Jag hittar inte ord som ska bilda meningar och bli till en sammanhängande text. Kanske jag får till det lite bättre framöver nu när jag vet vad jag gör om dagarna fram till bäbis anländer.

På min födelsedag förra veckan fick jag fler glada besked, orosmoln som hängt över mig. Min sjukskrivning på 100% blev godkänd av försäkringskassan, de godkände även ansökan om graviditetspenning. Skatteverket ringde och bekräftade min ansökan som enskild näringsidkare, yogaföretag är nu registrerat och jag kan hålla klasser när jag är redo för det. Mannen min kom hem vid lunchtid med blommor och ett besked om att han klarat uppkörningen, den som hängt över oss båda under lång tid. Det var nog den bästa presenten han kunde gett mig. Nu väntar vi bara på att dagen för teoriprovet ska komma och att han efter 50+25 minuter går därifrån med den lilla papperslappen som säger att han klarat körkortet (om man fortfarande får ett papper som intyg).

Jag försöker finna en vardag med någorlunda rutiner nu när jag slipper stress och press på att måste sova om nätterna så jag orkar gå till jobbet. Det är inte lätt då nätterna verkligen ser olika ut, vissa nätter förblir jag vaken medan andra sover jag mig i stort sett igenom. Jag har börjat vattengympa mest för att ha något att göra. Första gången var förra veckan, jag var lite besviken när jag gick därifrån att jag inte kände mig det minsta trött och slut i kroppen men gissar att den typen av träning ändå är bra för både min kropp och bäbisen. Än om jag inte tyckte att det var super roligt kommer jag att fortsätta gå på den, det var än om inte jobbigt, väldigt skönt att vara i vattnet och inte känna av varken huggande fogar, ömmande rygg eller den växande magen.

Idag ska jag och bäbis åka och träffa barnmorskan. Det ska tas prover, vägas och mätas. För fjärde gången under denna graviditet byter jag barnmorska. Jag är ju rätt van att träffa olika människor inom sjukvården, att dra ”min story” om och om igen, så jag är inte bitter. Jag hoppas dock att jag får behålla henne resten av tiden så vi kan knyta lite band och att det kan bli ett annat fokus än att lära känna.

Det är galet att jag redan är i vecka 30! 10 veckor till beräknad ankomst. Tanken gör mig både förväntansfull och nervös, tänk om bäbis kommer tidigare och jag inte är redo, beredd?! Jag läser och läser, försöker förbereda mig rent kunskapsmässigt så gott det går gällande förlossningen. Saker som liten kan komma att behöva inskaffas allt eftersom, ett förlossningsbrev är på g och så vidare. Det finns många funderingar som ännu söker svar men jag känner mig ändå relativt lugn. Andas och bara var i det som är så blir det bra, än vad som händer.

Nytt kapitel, bäbis

Livet som gravid

Så många som pratat om hur fantastiskt det är att vara gravid, jag fattar inte. Har jag bara missat det jobbiga, negativa eller har alla undanhållit den delen för mig? Jag har så svårt att se vart det är fantastiskt med alla hormoner som ständigt rusar i kroppen, magen som växer, sömn som uteblir, rygg som värker och alla orostankar inför vad som komma skall – förlossning och att sedan ansvara för en annan människas liv! 

Det finns stunder jag önskar att vi inte kom i tankarna att vi ville bilda familj, tankar springer över mig nu och då – tänk så mycket lättare livet skulle vara om jag inte var gravid…. Eller? Är gräset grönare på andra sidan?

Vi har det tufft, jag och mannen. Vårt förhållande växer och blir starkare för var dag, än om vi grälar och blir ovänner ibland. Det som däremot är tufft är ekonomin, det är inte att lätt när jag är sjukskriven och han jobbar som vikarie. Det tär på mig otroligt mycket och hänger som ett stort orosmoln över mig. Hur ska vi ha råd att införskaffa det som behövs till bäbis ankomst, än om vi väljer begagnat och får en del saker. Barn kostar oavsett. Frågar om hur det kommer bli när bäbis är här och jag går på föräldrapenning och vår ekonomi blir än sämre. Jag klandrar inte mannen, inte det minsta. Jag ser hur han kämpar och sliter men hela situationen är frustrerande.

Det är mindre än 30% kvar innan jag får träffa den lilla som redan förändrat mitt liv. Tiden går galet snabbt samtidigt som långsamt. Jag längtar att få hålla i bäbis, lukta och bara ligga och titta på miraklet. När väl bäbis är här gör det mig inget om jag inte får sova om nätterna, det känns som att inte något spelar någon roll så länge jag har bäbis nära mig. Det är konstigt samtidigt som otroligt häftigt hur man kan känna en så stark kärlek till någon man inte träffat. Jag älskar den lilla i min magen mer än allt annat och ja gissar att min kärlek kommer bli än större när jag väl har det knytet i min famn.

Bäbis, mamma längtar efter dig. Om några veckor är du välkommen ut och jag kommer göra allt för dig!

Nytt kapitel, bäbis

Sömnproblem

Jag har aldrig haft problem med sömnen men senaste månaderna har jag tillbringat många vakna nätter vridandes i sängen eller halvt liggandes i soffan och bara vänta, hoppas att få somna. När jag väl somnat räcker det med ett litet ljud och jag vaknar, blir klarvaken och det är omöjligt att somna om. Jag trodde att det skulle vara slut på att få sova hela nätter när bäbis är här men tydligen kom det lite tidigare. 

Senaste dagarna har jag börjat känna av en smärta i korsryggen, den kommer främst om jag hållit igång länge, promenerat en längre stund (mer än 30 min). Jag har så länge jag kan minnas haft ont i ryggen men detta är en ny sorts smärta. Molande och däremellan hugger det till. Jag har varit hos sjukgymnasten som konstaterade att det är foglossningar. Det är inget farligt men väldigt påfrestande både fysiskt och psykiskt.

Nu är klockan 01, jag har sovit ungefär en timme därefter blev jag väckt av att mannen ville komma och ligga nära. Det blev varmt och sen var det kört. Imorgon ska jag jobba, klockan ringer 07. Visserligen jobbar jag bara 50% men om ryggsmärtorna är som de var idag, vet jag inte hur jag ska klara att jobba. Allt bör gå långsamt, jag rör mig långsamt, sätter mig långsamt, går långsamt osv för att undvika att det hugger till. Att jobba på förskola är inte riktigt anpassat för en gravid kvinna med foglossningar och dessutom sömnsvårigheter. Planen är att göra ett försök, att åka dit och hoppas att det blir en smärtfri dag (om foglossningar nu funkar så?).

Jag är trött och vill verkligen sova men kroppen är inte avslappnad och det är svårt att falla in i någon sömn. Idag gick jag in i vecka 27, än är det länge kvar till bäbis kommer så jag hoppas att sömnsvårigheterna försvinner, åtminstone minskar. Allt jag vill just nu är att få sova. Det är väl inte så mycket begärt?