Nytt kapitel, bäbis

Tvåsiffrigt

Vips så var julen över. Galet hur mycket tid och pengar vi lägger på denna högtid, dock tycker jag att julen är en alldeles underbar tid på året. Att få pyssla, baka, slå in paket, pynta, jag blir alldeles varm i kroppen. I december gör i alla fall jag saker jag inte gör resten av året, så det är ok att det ”slösas” både tid och pengar på det. Jag hoppas att du stannade upp och njöt av både mat, släkt och vänner?

Det är årets näst sista dag, tiden går så fort numera. Jag förstår inte vart dagarna tar vägen, jag försöker stanna upp, bara vara och njuta av  varje stund men ändå känns det som att dagarna springer fram. Idag firar vi tvåsiffrigt, idag är det 99 dagar kvar till bf. Än är det mer än tre månader kvar, det känns både länge samtidigt som super lite tid. Hur ska jag hinna förbereda mig inför min största uppgift i livet?! Vips håller vi vårt mirakel i famnen. Jag funderar, hur kan en gör för att ta tillvara och uppskatta varje stund som är nu och allt som händer med bäbis i magen?

Jag pratar flera gånger om dagen med bäbis, varje morgon innan jag kliver upp och varje kväll när jag lagt mig myser vi. Oftast är bäbis vaken och vi har någon typ av konversation. Jag pratar och bäbis ger respons med en spark, en näve eller bubblar lite. Det är så overkligt och häftigt att det är något där inne som kallas människa. Tänk att just jag fått äran att bära detta barn i min mage.

Jag mår fortfarande bra, mentalt känner jag mig starkare än på länge. Magen växer och så lika bäbis, jag hänger inte riktigt med i detta. Det tar en stund att bekanta sig med den växande kroppen, magen och jag är medveten om att jag bara kommer bli större så det bästa jag kan göra just nu är att njuta av den ”lilla” kulan. Jag har börjat få känningar av bäckensmärtor i ryggen. Långa promenader, sovmornar eller stillasittande längre stunder är bara att drömma om. Jag kan hantera smärtan i ländryggen, den har kommit och gått genom åren men när det kryper upp mot bröstryggen och gör det tungt, ont att andas, då vill jag inte vara med längre. Jag förstår att det jag känner är ingenting mot vad bäckensmärtor kan vara. Jag är nu i 25+5, så jag antar att jag ska vara glad och tacksam som klarat mig, fått mått så bra hittills.

99 dagar kvar och så mycket som kommer hända under tiden med den lilla där inne. Jag ser fram emot kommande tid, varje dag är näst intill ett nytt äventyr. Jag älskar att läsa och gillar att lära mig nya saker, speciellt om kroppen. Det är galet hur mycket jag läst om graviditet och barns utveckling i magen osv men ett ämne jag valt att vänta med är förlossningen. Den känns både läskig och skrämmande. Jag kan inte påstå att jag har förlossningsrädsla, jag vet ju inte så mycket om förloppet. Jag kommer starta det nya året med att börja läsa in mig och förbereda mig inför den stora uppgiften som kommer, oavsett om jag vill eller inte. Jag är tacksam att jag valde att utbilda mig till gravid yogalärare i höstas, det har dels gett mig lite mer kött på benen men även mycket material att läsa och jobba med. Just nu tänker jag att jag vill föda vaginalt, sen kan det såklart gå hur som helst men det är min plan. Jag vill föda så naturellt som möjligt, eventuellt lustgas. Jag har nämligen en tro på att vi kan genom andningen hjälpa kroppen att göra sitt jobb. Att föda barn är något vi gjort så länge människan funnits på denna planet, vi sitter alltså på den kraften inom oss. Jag tror att med förberedelse och kunskap kan man ta sig igenom förlossningen och kanske eventuellt ”njuta” av stunden. Det jag känner att jag behöver är mental förberedelse, jag har ingen aning om smärtan eller hur jag kan komma att hantera den men om jag är väl förberedd kan jag ta emot den bättre. Så tänker jag nu, återstår att se om jag ändrar den tanken när det väl är dags.

Det känns skönt att få avsluta ett minst sagt utmanande år med att vara lite mer i balans. Saker och ting börjar hitta sin plats, börjar lösa sig. Jag och mannen bygger vår grund mer och mer för var dag. Jag känner mig lite närmre mitt mål att få jobba med hälsa. Jag och bäbis lär känna varandra mer och mer. Ekonomin börjar stabilisera sig, peppar peppar ta i trä! Ja, livet rullar på och jag försöker njuta av var stund.

Jag önskar dig ett fint avslut på 2017 och en härlig start på det nya året.   

Annonser
Nytt kapitel, bäbis

Det dåliga samvetet

Tiden springer fram, imorgon går jag in i vecka 24. Liten i magen visar sig genom att ibland dansa samba eller kan det vara break dance den försöker sig på. Senaste dagarna har den börjat rapa eller fisa eller något sådant. Det bubblar till i övre delen av magen en till tre gånger. Tacksam att bäbis inte är så stor än och hoppas den lugnar ner sig lite ju mer den växer.

Redan nu fylls jag av dåligt samvete om det gått en hel dag och jag inte stannat upp, lagt handen på magen, pratat med liten, reflekterat över att den försöker få kontakt med mig. Jag älskar dessa små stunder. Det bästa är ju när jag frågar något och får en rörelse tillbaka, för mig är det som att liten hör mig.

Magen växer och är fortfarande tacksam att den inte blivit större än vad den är. Ställde mig på vågen för någon dag sedan, även där blev jag lättad. Det är inte alltid lätt att äta hälsosam mat, oftast men får mina attacker. Just nu har jag cravings för pepparkakor. Hur som, att inte gått upp så mycket i vikt men ändå veta att värdena är bra, gör mig gott. Jag har ju varit ”orolig” för att gå upp 15-20 kg, mentalt är det tufft och hoppas att viktkurvan håller i sig och följer en fin bana.

Min psykiska hälsa är det hit och dit med. Jag väntar fortfarande på samtalskontakt, mer än två månader sedan jag sökte hjälp nu. Det om något är frustrerande, jag vet vad jag behöver hjälp att jobba med men ingen som tar mig på allvar eller jag blir bara kastad hit och dit. Alla säger bara att jag ska vänta, att de ska ta upp mitt case denna vecka eller nästa vecka och så har det låtit i två månaders tid. Om jag visste hur jag kan jobba med det som fastnat i mig, skulle jag göra det direkt men jag har gjort vad jag kunnat. Min största rädsla är och har alltid varit att läkarna ska med tvång trycka i mig antidepressivt. Jag vill verkligen inte det.

Jag jobbar halvtid sedan tre veckor tillbaka, det går lite upp och ner gällande det. Det är lite svårt att hitta sin roll på jobbet när en bara är där fyra timmar om dagen. Det är lite orolig mellan kollegorna, vilket inte gör det lättare för mig att komma tillbaka. Sömnen är fortfarande inte bra, har svårt att komma till ro om kvällarna, vaknar ofta och väldigt tidigt. Jag sover alltså på tok för lite, vilket egentligen inte är bra varken för mig eller bäbis. Förra veckan gick jag till läkare för att dels trycka på angående samtalskontakt men även nämna att sömnproblemen kommit tillbaka. Jag menade att om jag får hjälp att jobba med mig själv kommer nätterna lösa sig. Den läkaren var väldigt snabb på att svara att jag skulle äta sömntabletter och det andra är bara att vänta på en kallelse. Tårarna rann när jag satt där, så trött på att kämpa, på att ingen tar mig på allvar. Som att ett piller skulle göra mig bra? Jag hämtade aldrig ut medicinen, varken orkar eller vill experimentera med kroppen och kemikalier. Jag skulle vilja gå ner till 25% på jobbet samtidigt som jag frågar mig om jag ger upp för snabbt, att jag borde kämpa ett tag till trots hur jag känner. Vilse i min egen skog känner jag mig.

Något som varit bra senaste tiden är jag och mannen. Vi hade ett massivt gräl för någon vecka sedan, antagligen behövde vi rensa luften rejält. Efter det har vi närmat oss varandra och pratat med varandra på ett sätt som vi inte gjort på länge, om någonsin. Jag känner för första gången på länge att jag vill vara nära honom, ligga i hans famn och behovet att få prata med honom varje dag. Det är en underbar känsla och jag hoppas och vill att den stannar kvar. Vi båda är väldigt trötta på att vara allvarliga, tjafsa, bråka och vara osams. Vi älskar ju varandra och vi båda är säker att vi vill leva tillsammans.

Tänk att det idag är andra advent och årets julmånad är redan halvvägs. Jag älskar verkligen denna tid med pyssel, bak och en massa mys och än bättre blir det när det är alldeles vitt ute.