Nytt kapitel, bäbis

Halvvägs

Det är galet så fort tiden går. Jag hinner inte med, varken att dokumentera allt som händer eller reflektera hur snabbt dagarna springer fram. Idag gör vi halvtid, bäbis är nu 50% klar. Det känns skönt att jag inte har så stor mage, än. Jag får må bra och har inte särskilt ont i kroppen. Det som jag tackar livet för varje dag numera är att jag är i mer balans nu, kanske det är hormonerna som inte rusar lika mycket. Jag vet inte men för var dag som går älskar jag allt som händer i min kropp. Visst är det mindre skönt när brösten och huden på magen klias men det finns helt klart de som har det värre.

I onsdags var vi på ultraljud. Så många som säger att det inte kan sova natten innan för de är så spända av förväntan. Jag sov som en stock. Såklart såg jag fram emot det, framför allt att få besked om allt står rätt till, om det är en eller två där inne och vi var även nyfikna på om det är en flicka eller pojke. Det visade sig att det är en bebis där inne, som är väldigt livlig. Den låg inte stilla många sekunder. Jag tycker mest att den såg ut som en alien och inte var det minsta söta. Men det var häftigt att se hur den rörde sig, än känner jag inte den så mycket. Det bubblar och ibland hugger till, då vet jag att det är bebis som vill ha lite uppmärksamhet eller försöker berätta något för mig. Vi fick även veta könet men det vill vi, eller snarare jag, håller för oss själva ett tag till. Jag vet inte varför men jag känner att jag inte är redo att gå ut med det än. Jag tänker att när vi väl går ut med könet så kommer folk komma med kommentarer om att det precis är en ”hen”mage, att jag mår si eller så just pga kön osv. Det är som sagt bara i mitt huvud och det behöver såklart inte alls bli så.

Det som är lite intressant eller vad vi ska kalla det, är att jag inte veta berätta för hela världen att vi ska ha barn. Det vet jag inte heller varför men på något vis har jag behövt dessa 20 veckor att smälta, ta in det som händer. Idag la jag upp en bild på magen i sociala medier. Jag frågar mig varför jag skulle göra det nu och kom fram till att jag nu vill att världen ska veta att ett barn snart (om ca 20 veckor) kommer till denna jord.

Jag är tacksam för denna resa jag är på, alla upp och nedgångar. Det häftiga med resor, oavsett hur den ser ut är att du kommer ta dig igenom den. Hemligheten är att våga vara i det som är, just här och just nu, är hur jobbigt det är. Kanske det finns stunder när du knappt ser morgondagen, strunta då i den och fokusera på de närmsta fem minuterna om så. Du är starkare än du tror och du klarar allt du förtar dig. Det är jag helt säker på, lyssna inåt. Följ ditt hjärtas röst, det är där din sanning finns. Du är bra precis som du är. Kärlek.

Annonser