Nytt kapitel, bäbis

The heart goes boom boom boom

Idag träffade jag barnmorskan för att jag ville lugna mitt eget sinne. Det var alltså inte en rutinkoll. Hon kände på livmodern, det vill säga, hon la handen på magen och tryckte lite försiktigt. Tydligen så har min vuxit bra och den går att känna precis nedanför naveln. Därefter lyssnade vi på bäbis hjärta, det var därför jag kontaktade henne från början. Jag vill höra att hjärtat slog. Barnmorskan informerad flera gånger att det inte var säkert att vi skulle höra något men vi gjorde ett försök. Hon hittade hjärtljudet direkt. Snabbt slog det. Det är fortfarande så overkligt, tänk att det är något i mig, i min mage som så småningom ska komma ut och leva på den här jorden precis som du och jag. Så konstigt. Jag var inte beredd på min reaktion när jag hörde hjärtat, tårarna bara kom. Mitt barn.

När jag kom hem bestämde jag mig för att nu är det färdigt med att känna negativa saker gällande graviditeten. Visst, jag gillar inte riktigt min kropp just nu. Den är mest bara fluffig men samtidigt så håller den på att skapa magi. Det om något är vackert! Jag gillar inte att brösten växer och kliar men det gör dom ju för att de ska kunna ge bäbis mat. Hormonerna rusar vilket får mitt humör att svaja rejält, det är ok, mycket händer i kroppen just nu och det är inte helt lätt att förstå och hänga med i allt som händer.

Idag är dagen jag bestämde att jag gillar mig själv precis som jag är. Det finns ingen som har något ont att säga om mig eller mitt beslut att skaffa barn. Den som har det behöver jag inte lägga energi på. Idag är dagen jag bestämde att jag är vacker, jag älskar min kropp och jag vill bära den med stolthet. Idag är dagen jag börjar uppskatta allt som händer i min kropp och från och med idag älskar jag min lilla kula som knappt syns. Idag är dagen jag börjar längta efter att få känna bäbis röra sig. Idag är dagen börjar längta tills jag får se bäbis på ultraljudet. Idag är dagen jag ser fram emot den här fortsatta resan. Idag är dagen jag börjar längta efter att få ha liten i min famn.

Bäbis, mamma älskar dig och lovar att göra allt för dig. Från och med idag är du det dyrbaraste jag har och vi ska mysa varje dag du är i min mage, för att inte tala om när du kommit ut. Det är du och jag nu, på riktigt. Min älskade skatt.

Annonser
kärlek · The story of us

Hur vet man vad som är rätt?

Det är så mycket som snurrar i min hjärna, i mina tankar just nu att jag inte blir riktigt klok. Jag hinner inte ens läsa alla tankar. Jag har funderat ett bra tag på detta och jag känner att jag behöver någon plats där jag bara kan skriva av mig. Jag, min hjärna och min själ behöver det. Jag orkar inte prata med vänner och bekanta, jag vill inte prata om hur jag mår.

Idag går jag in i vecka 17 (enligt en app). Brösten är större än de någonsin varit, alltså stora för mig men i andras ögon är de nog fortfarande små. Någon bäbismage syns inte enligt mig, förutom på morgonen när jag ligger raklång i sängen. Den där lilla skeva klumpen har vuxit till sig och kan känns från höft till höft. Jag har sedan jag plussade på stickan inte känt någon glädje över att vänta barn, vara gravid och att jag ska bli mamma. Det är snarare tvärtom, jag har varit och är fortfarande livrädd för allt. Frågor som är detta rätt beslut, kommer jag klara av ansvaret, kommer jag och mannen klara att hålla ihop genom alla barnåren, hur blir ekonomin som föräldraledig och tusen andra frågor som ständigt bombar mig. Jag har inga svar. Ibland leder alla dessa frågor och tankar till panik och ångest. Det är otroligt jobbigt när det sker men det enda jag kan göra är att gråta, om tårarna kommer sen andas och lita på att allt blir bra.

Mannen är bortrest sedan några veckor tillbaka och kommer inte hem förrän om ca två veckor. Helt ärligt måste jag erkänna att det är rätt skönt att vara själv igen. Allt blir så intensivt när man bor med någon, jag tror inte jag vant mig än, om man nu kan vänja sig med det. Innan han åkte var och fortfarande är vi inne i en sämre period med mycket gräl och sura miner. Det får mig verkligen att fundera på om jag gjort rätt val, att vi skaffar barn. Då kommer tankar om vi verkligen kommer hålla, om kärleken kommer vara levande trots mina hormonattacker, ibland hårda diskussioner och ett kommande barn som kommer ta upp mesta av vår tid. Jag kan inte svara på det idag, tiden får utvisa det.

Vi gjorde dock ett medvetet val att bilda familj tillsammans. Det i sig är ju hur läskigt som helst! Hur ska jag kunna veta att just den där mannen jag vill leva med de närmsta 20 åren? Det är så jag ser det, jag ser inget som livslångt men har jag väl skaffat barn med någon kommer jag göra allt som står i min makt för att vi ska leva tillsammans, kärleksfullt för både oss och för barnens skull. Förhoppningsvis är det livslång kärlek men det är inget jag förväntar mig. Om någon skulle fråga mig nu om jag ser oss om 10 år, blir nog mitt svar nej. Det är så mycket hos mig som talar emot det, jag vet dock inte om det är sant eller om det bara är denna dåliga period vi är inne i. Jag tror det är bra att vi är ifrån varandra ett tag nu, att vi båda på var sitt håll hinner tänka och känna efter vad och hur vi vill ha det och leva vårt liv.

Jag vet med all säkerhet att jag älskar honom och än om jag tycker att det är skönt att vara själv just nu kan jag ibland, korta stunder sakna honom. Trots allt är han min pelare, det är han som håller om mig när jag är rädd, gråter eller när får mina små panikattacker. Det är han som pushar och stöttar mig i mina idéer. Det är han som är far till barnet jag har i min mage. Han är inte det minsta av vad jag drömt om, inte alls som i min prinsessaga men av någon anledning valde jag honom. Det blev han av ”alla” grodorna. Han stack ut ur mängden, lyckades charma mig, få mig på fall. Det var han jag ständigt tänkte på och när jag väl såg honom blev jag alldeles varm i kroppen. Det var han som gjorde mig fnittrig och nervös. Det var honom jag blev kär i och det är han jag älskar av hela mitt hjärta. Han må inte ha den längd jag önskat på min pojkvän, han må vara mycket yngre än mig, han må inte ha ett välbetalt jobb, han må inte ha sin familj här, han må inte kunna uppfylla mina drömmar om den mysiga julen då han inte firar jul. Han må inte komma från Sverige men han är en helt fantastisk människa. Aldrig har jag träffat någon som ”offrar” så mycket för mig, som vänder sig ut och in för att försöka förstå mig, möta mig i det jag är och gör allt som står i hans makt för att jag ska må bra och vara glad. Den sista meningen, det är nog största anledningen till att jag valt honom att leva med. Mina tidigare erfarenheter av män, är att de drar så snart jag visar min känsliga sida, min svaga sida. Jag är van att de drar när jag väl börjar släppa in dem och tar ner garden något, då brukar de bli rädda och springa iväg men inte denna man. Inte mannen med de gyllene ögonen, han stannar kvar.

Nytt kapitel, bäbis

Att bli vän med sig själv

Tänk så snabbt tiden går samtidigt som den kryper fram. Hade det inte varit för att brösten har dubblat i storlek hade jag inte trott att jag är gravid. Är nu i vecka 15 och om fyra veckor är det dags att få se den lilla, kanske det blir mer verkligt då? Just nu har jag bara stora bröst (jämfört med innan jag blev gravid) och ser lite otränad, fluffig ut.

Det där med fluffigheten är rätt jobbigt. Varje dag, flera gånger om dagen jag brottas med tankar om att jag inte blivit tjock, fet utan att det är bäbisen som håller på att ta plats. Det är svårt att acceptera samtidigt tror jag att det får mig att inte förbli liggandes i soffan dagarna långa. Startade denna dag med en timmes yinyoga, åt frukost och åkte sen till gymmet. Jösses så länge sen jag var där, tror det var innan Indienresa och det var i december. Jag tog det lugnt, körde genom kroppen, försökte väcka den försiktigt till liv. Efter, när jag åkte hem, vilket känsla som infann sig. Det är ju därför man släpar sig till gymmet, det där lugnet och harmonin som träning ger. Planen är att besöka gymmet 2-3 gånger i veckan och däremellan vill jag komma upp på några promenader i veckan. Funderar på att testa spinning, mest för konditionen men den biten är än oklar. Jag börjar inse att jag behöver få in en rutin på detta med träning, både kropp och själ behöver det. Oavsett behöver jag tänka Less is more, tar jag mig till gymmet en gång i veckan och ut på promenad en gång är det bättre än inget alls.

Jag börjar som smått känna lite glädje, lite spänning med allt som händer i min kropp. Ständigt händer något, bästa stunden på dagen är om mornarna när jag just vaknat. Det är då jag förstår att det är någon där inne eller snarare att jag ser att något händer. För en vecka sedan kunde jag känna en liten klump precis ovanför pubisbenet men nu är där en skev mage och får mig att skratta gott. Jag älskar den känslan och gissar att jag kommer få känna än mer av den framöver.

To be continued