Tankar om livet

Livet går upp och ner

Jag startade den här bloggen för att dela med mig av mitt liv med mannen med de gyllenbruna ögon som kommer från fjärran öster. Att dela med mig av mina tankar, känslor och rädslor vad det än är som kommer upp.

Detta är ingen solskenshistoria och jag vill eller tänker inte försköna verkligheten. Ibland är livet tufft och svårt medan andra stunder är det solsken och lycka. Just nu är vi inne i en fas som är mindre kärleksfull, det är trist och jag tror att det sliter på oss båda. Just nu är vi så långt ifrån varandra. Jag är uppe i mina hormoner med allt vad det innebär, jag är redan inne i gravidbubblan vare sig jag vill eller ej. Mannen är upptagen med att ordna sitt liv, ständigt planerar han och var och varannan dag kommer han med ny information, nya tankar eller planer. Han vill att jag ska vara med i hans planer, han behöver många gånger min hjälp och ofta hjäper jag honom. När jag gör detta glömmer jag bort mig själv och jag gillar inte det. Det får både mig och vår relation att svaja.

Just nu har vi ett väldigt tråkigt förhållande. Vi gör inget tillsammans. Om vi hittar på något, så som att hälsa på någon eller bara tar en promenad är det på mitt initiativ. Sedan vi blev sambo eller till och med sedan han i stort sett flyttade in hos mig, för ca fem månader sedan har han inte ansträngt sig och gjort något för mig. Inte överraskat mig på något vis, varken något i hemmet, inga presenter, inga restaurangbesök, no nothing. Jag tror jag är rätt bitter över det och känner mig rätt tagen för givet. Han vet att jag fixar, donar och planerar just för att jag vill hitta på saker, ha ett fint hem och behöver laga mat dagligen. Det hela gör mig både ledsen och besviken. Är det så här vårt liv även kommer vara i framtiden? Vad är det som säger att han skulle börja anstränga sig, visa sin kärlek och uppskattning på andra sätt än i ord senare? När vi väl har ett barn att ta hand om är tiden mindre för utflykter och hitta på saker. Ja, vad vet jag om framtiden. All I can do is to trust that life will take me where I need to be.

Nu går jag och lägger mig och nästa gång jag vaknar är det en ny dag med nya möjligheter och utmaningar. Det är ok att vara bitter och negativ ibland, bara du inte fastnar i ett dåligt mönster.

Annonser
Nytt kapitel, bäbis

Så mycket som händer

Jag kan fortfarande inte förstå att det är något inne i mig som kommer bli en människa. Jag känner ju ingenting, förutom ömma växande bröst, trötthet dygnet runt och eventuellt lite humörsvängningar. Jag vet inte om jag inbillar mig men jag tycker att det börjar synas lite. Det är lite jobbigt på jobbet, att varje kväll gå igenom typ hela garderoben för att hitta något som sitter löst och fluffigt.

Jag bryr mig egentligen inte om vi berättar för folk att vi är gravida, jag bryr mig inte att det fortfarande är större risk att det kan hända något så som missfall eller så. Jag tänker att det är väl bättre att människor runt om oss vet om det skulle hända något så kan man få deras stöd och kanske deras förståelse. Jag vill inte berätta för alla, jag har inget behov av att skrika ut det mer av den enkla anledningen att jag inte är så intresserad av att höra andra gravid- och förlossningshistorier. Om jag vill veta något, frågar jag.

Det är galet så fort tiden går, jag är nu i vecka 9 och det är fyra veckor sedan jag plussade på stickan. Allt är som vanligt fast ändå inte. Dessa hormoner, jösses så allt svänger inom mig. Från skratt till ilska till tårar på loppet av en minut. Stackars mannen. Jag gissar att detta bara är början, det kommer ju bildas än mer gravidhormoner kommande månader.

Jag mår som sagt oförskämt bra, har hört så många historier om illamående och sådant men känner inte av något sådant. Peppar peppar. Trötthet och humörsvängningar, det är ändå helt ok att ha.

Allt är så främmande och nytt, vilket stundtals skrämmer skiten ur mig rent ut sagt. Hur vet jag att jag och mannen kommer lyckas hålla ihop, vara kära och lyckliga de närmsta 20 åren? Just nu är jag inne i en fas där jag ifrågasätter just vårt förhållande väldigt mycket, det är jätte jobbigt. Tankar som ”tänk om jag begår ett av mina livs största misstag?”, ”tänk om barnet blir en 100% kopia av pappan och liknar inte mig överhuvud taget”, ”vad ska folk säga när de ser mig med ett barn med mörkbruna ögon och svart hår”. Jag vill inte ha dessa tankar men dom ploppar upp och det är svårt att ignorera dom. Jag gissar att allt detta är ganska normala, vanliga tankar hos en nygravid kvinna, jag intalar mig det iallafall.

Förra veckan var jag på gyn för en allmän undersökning, läkaren frågade då om jag ville göra ultraljud och se den lilla pärlan. Det var konstigt, overkligt och härligt. Jag såg en liten liten böna, läkaren förklarade att det var embryot. Jag såg även hur ett lilla hjärta slog. Det är bara så konstigt att det är något i mig som växer och en dag ska den komma ut och då se ut som en människa.

kärlek · Nytt kapitel, bäbis · Rädslor och fördomar · The story of us

Vem delar jag mina tankar och upplevelser med?

Det här med att vara gravid är en konstig grej, vill inte kalla det upplevelse än. Hittills tycker jag det mest bara har varit jobbigt, har inga positiva upplevelser att delge. Trötthet, uppgivenhet, kraftiga humörsvängningar, pendlandet mellan alla möjliga olika känslor, stress över framtiden. Hur ska jag kunna ta hand om ett barn?! Jag vet att jag kommer bli en bra mamma som sätter barnet i första hand, alltid. Där finns dock en rädsla, kommer jag klara av det? Sömnbrist, noll egentid, att vara styrd av någon annan. Jag har ingen aning och när jag tänker på det blir jag rädd att jag inte kommer palla trycket, att bli deprimerad, gå in i väggen osv.

Jag fick frågan idag av en vän, ”vem delar du dina tankar kring allt som händer i dig och vad som komma skall?” Mitt svar blev ingen. Jag vill ju helst att ingen ska veta att jag är gravid. Det är nästan som att jag skäms, jag är orolig över vad folk ska tycka och tänka. Mitt barn kommer inte se det minsta svensk ut, den kommer ha mörkbruna ögon och svart hår. Pappan till barnet, mannen som jag valt att leva med är flera år tynger än mig och han är invandrare. Vad ska folk egentligen tycka om allt detta? När jag skriver om det är det självklart, det är ingen som kommer bry sig. De människor som verkligen bryr sig om mig kommer vara glad för min skull, de som har andra åsikter kan hålla dem för sig själva och jag behöver inte umgås med dem. Jag vet detta, samtidigt är det så svårt att bara vara och bry sig mindre.

Livet springer på i 180 känns det som. Jag hinner inte med vila, återhämtning och bara vara. Ständigt är det något och det är inte alltid så att andra ringer och behöver min hjälp. Många gånger är det jag som skapar ett fullspäckat schema från tidig morgon till sen kväll. Jag är fullt medveten om det men det är som att jag söker efter något, vad vet jag inte. Jag är inte nöjd med det som är. Jag lever inte riktigt det liv jag vill och därför springer jag omkring. Dessvärre är det bara jag som mår dåligt av det, eller nja, min kära sambo får ta en hel del på grund av att jag ständigt är trött.

Jag skulle bara vilja ha lugn och harmoni i mitt liv, men jag är inte där. Jag undrar hur man gör för att skapa detta? Att leva själv kan jag se som en lösning samtidigt som att det är en dålig lösning. Jag vill ju leva med mannen, jag tycker bara att det är svårt att finna balans i detta samboliv. Jag undrar hur andra gör och har det. Umgås de med varandra varje stund de är hemma, hittar de alltid på saker om helgerna? Är de alltid kärleksfulla och gulliga mot varandra? Det här med att bo med den man älskar borde vara enkelt men för mig är det en stor utmaning. Är det bara jag eller har jag fått fel bild av hur man är när man är sambos? Jag lever verkligen inte upp till min bild, än om jag ibland skulle vilja ha det så.

kärlek · Nytt kapitel, bäbis · The story of us

Vad är en solskenshistoria?

Jag startade den här bloggen för att dela med mig av mitt liv med mannen med de gyllenbruna ögon som kommer från fjärran öster. Att dela med mig av mina tankar, känslor och rädslor vad det än är som kommer upp.

Detta är ingen solskenshistoria och jag vill eller tänker inte försköna verkligheten. Ibland är livet tufft och svårt medan andra stunder är det solsken och lycka. Just nu är vi inne i en fas som är mindre kärleksfull, det är trist och jag tror att det sliter på oss båda. Just nu är vi så långt ifrån varandra. Jag är uppe i mina hormoner med allt vad det innebär, jag är redan inne i gravidbubblan vare sig jag vill eller ej. Mannen är upptagen med att ordna sitt liv, ständigt planerar han och var och varannan dag kommer han med ny information, nya tankar eller planer. Han vill att jag ska vara med i hans planer, han behöver många gånger min hjälp och ofta hjäper jag honom. När jag gör detta glömmer jag bort mig själv. Eller det som jag skrev om i förr inlägget, om att jag sköter i stort sett allt i hemmet. Det gör mig än mer irriterad och upprörd att han inte tar något större ansvar utan bara ”glider” omkring. Jag fattar jag att kanske är hård och orättvis mot honom men det är frustrerande.

Just nu har vi ett väldigt tråkigt förhållande. Vi gör inget tillsammans. Om vi hittar på något, så som att hälsa på någon eller bara tar en promenad är det på mitt initiativ. Sedan vi blev sambo eller till och med sedan han i stort sett flyttade in hos mig, för ca fem månader sedan har han inte ansträngt sig och gjort något för mig. Inte överraskat mig på något vis, varken något i hemmet, inga presenter, inga restaurangbesök, no nothing. Jag tror jag är rätt bitter över det och känner mig rätt tagen för givet. Han vet att jag fixar, donar och planerar just för att jag vill hitta på saker, ha ett fint hem och behöver laga mat dagligen. Det hela gör mig både ledsen och besviken. Är det så här vårt liv även kommer vara i framtiden? Vad är det som säger att han skulle börja anstränga sig, visa sin kärlek och uppskattning på andra sätt än i ord senare? När vi väl har ett barn att ta hand om är tiden mindre för utflykter och hitta på saker. Ja, vad vet jag om framtiden. All I can do is to trust that life will take me where I need to be.

Nytt kapitel, bäbis

Så mycket som händer

Veckan 11

Idag har jag längtat efter bäbis. Den är knappt 3 cm lång och än har den många veckor kvar där inne i min mage men jag längtar att få träffa den lilla. Jag är nyfiken om den kommer vara en flicka eller pojke, om den kommer likna mig eller pappan eller kanske en blandning av oss båda.

Det är så länge kvar och jag känner redan denna längtan. Jag önskar dock inte att tiden ska gå snabbare. Jag ”njuter” av varje stund, varje hormonrus, varje molande känsla av att den och det som runt om den växer.

Mornarna har börjat bli lite tuffare senaste veckan, ett lätt illamående ligger och smyger men det brukar gå över efter jag varit vaken någon timme. Tröttheten är inte konstant längre undan kommer mer i vågor över dagen.

Förra veckan berättade vi för min syster, mamma och pappa att vi är gravida. Jag får alltid kommentaren ”spännande” och jag reagerar alltid på den. Varför spännande? Jag förstår inte, vad är det som är spännande med att vara gravid? Kanske det bara är något man säger. Nu vill jag helst inte berätta för fler i min omgivning, helst skulle jag vilja att ingen såg eller förstod förrän barnet är här. Jag vill verkligen inte höra andras gravidhistorier eller förlossningsberättelser för den delen. Jag vill ju bara göra denna resa på mitt sätt, i min takt utan att behöva ta in andras historier. Det är såklart mycket att be om men jag kommer, så vänligt jag kan, be personen att hålla det för sig själv och förklara att jag inte vill veta om hur det var när de var gravida. Om jag undrar något, frågar jag. Jag är mest nervös, orolig över detta för kollegor på jobbet. Det kan ju bli en liten konstig stämning om jag river ifrån och kanske råkar ta i lite för mycket. Jaja, det återstår att se hur det blir med den saken.

Jag och mannen håller just nu på att kolla på en bil. Den vi har idag kan nästan inte räknas som bil och inget jag vill köra omkring med varken i vinter men absolut inte ett barn i. Det är dock svårt att komma överens om vad vi ska ha för bil. Jag har mina krav och önskemål och han har sina och det som gör det hela svårt är att de är väldigt olika varandra. Vem vet, kanske det slutar med att vi köper var sin bil, vilket jag dock kan tycker vore lite onödigt. Time will tell.

The story of us

Det här med att leva med någon

Livet pågår här och nu, ständigt händer det saker. Livet med mannen rullar på längs livets berg- och dalbana. Vissa dagar är alldeles fantastiska och andra dagar bråkar vi och är osams. Jag har förstått att det är det som kallas livet och att det blir lätt så när man lever med någon. Det har hänt en hel del den senaste tiden, jag vet inte riktigt vart jag ska börja. 

I början av juni flyttade vi ihop och blev sambos på riktigt. Det har gått tre månader och smekmånaden är över. Vi är olika, vi tänker olika och fungerar olika, så är det bara. En av sakerna vi har gemensamt är att vi älskar varandra och vi båda känner att vi vill leva med varandra. Jag kan bli galet på att han alltid hoppar av skorna precis framför dörren, inte diskar undan efter sig direkt efter han ätit och för att inte tala om all tid han spenderar på att hålla på med sin telefon vare sig det är telefonsamtal, sociala medier eller spel. Det är ju så det där, vi alla stör oss på något hos dem vi lever nära, tänker jag i alla fall. Jag jobbar dagligen med mig själv och att släppa på mitt kontrollbehov som många gånger är ingången till att vi blir osams. Jag tycker att något att självklart och vill, ska ha det på mitt sätt medan mannen inte alls håller med mig.

Han stör sig nog en hel del på mig emellan åt också. Hur det än är, är jag tacksam att vi pratar med varandra. När vi är osams och irriterade på varandra går det inte så bra att prata, då låter vi istället varandra vara. Kanske en av oss går ut, går till ett annat rum bara för att få en paus och för att få klarhet i vad som pågår. Många gånger löser vi knuten snabbt medan andra gånger tar det lite längre tid men vi pratar alltid igenom det som kommit upp. Jag tror att det kan vara en av hemligheterna till ett fint förhållande.

Vi kommer från olika bakgrund, från olika länder och olika uppväxt och många gånger märks det. Det är inte så att det direkt krockar men allt flyter inte bara på. Han kommer från överklassen och uppvuxen med tjänstefolk runt om sig. Jag är uppvuxen i en mindre rik familj där arbetslösheten slog hårt mot min familj på 90-talet och fick lära mig i tidig ålder att hjälpa till i hemmet, värdet av pengar och att mat är något vi ska vara tacksamma att få ha på våra bord och inte slänga bort så som minsta smula. Där krockar det lite så att säga. Det är spännande samtidigt som det leder till frustration från min sida, att han aldrig gör något här hemma, han bara latar sig och gör saker han tycker är roligt. Jag är ju van att leva själv och göra allt i hemmet själv men nu när vi är två har jag andra förväntningar, att man hjälps åt. Vi har en bit kvar till jämlikhet eller vad vi ska kalla det. På ett sätt blir jag irriterad att han inte gör så många av hemmasysslorna samtidigt som jag mer än gärna gör dem själv så jag vet att det blir ordentligt gjort. Som jag nämnde tidigare, mitt kontrollbehov bör jag jobba mycket med. Vi har diskuterat detta ämne mer än en gång och kommit fram till att vi ska leva särbo i några månader. Det var mannen som kom med förslaget men argument att han behöver och vill lära sig att ta ansvar, både i hemmet och det ekonomiska. Jag tycker att det är en bra idé samtidigt som det går emot hur jag alltid trott det skulle vara när man hittat mannen. Jag är villig att testa några månader för att tror att det skulle göra oss båda gott. Än är inget klart, det återstår att se om vi hittar en mindre lägenhet till honom.

Hur som har jag en känsla inom mig som fortfarande säger att det är just denna man med de gyllenbruna ögonen jag vill dela mitt liv med, i med- och motgångar.