Nytt kapitel, bäbis

En stor nyhet, spännande och skrämmande

Det har nu gått några veckor sedan nyheten kom till mig. Jag är gravid. Vi ska få en bäbis till våren! Jag kan fortfarande inte förstå att det är något inne i mig som kommer bli en människa. Jag känner ju ingenting, förutom ömma växande bröst, trötthet dygnet runt och eventuellt lite humörsvängningar. Jag vet inte om jag inbillar mig men jag tycker att det börjar synas lite. Det är lite jobbigt på jobbet, att varje kväll gå igenom typ hela garderoben för att hitta något som sitter löst och fluffigt.

Jag bryr mig egentligen inte om vi berättar för folk att vi är gravida, jag bryr mig inte att det fortfarande är större risk att det kan hända något så som missfall eller så. Jag tänker att det är väl bättre att människor runt om oss vet om det skulle hända något så kan man få deras stöd och kanske deras förståelse. Jag vill inte berätta för alla, jag har inget behov av att skrika ut det mer av den enkla anledningen att jag inte är så intresserad av att höra andra gravid- och förlossningshistorier. Om jag vill veta något, frågar jag.

Det är galet så fort tiden går, det är nu fyra veckor sedan jag plussade på stickan. Allt är som vanligt fast ändå inte. Dessa hormoner, jösses så allt svänger inom mig. Från skratt till ilska till tårar på loppet av en minut. Stackars mannen. Jag gissar att detta bara är början, det kommer ju bildas än mer gravidhormoner kommande månader.

Jag mår som sagt oförskämt bra, har hört så många historier om illamående och sådant men känner inte av något sådant. Peppar peppar. Trötthet och humörsvängningar, det är ändå helt ok att ha.

Allt är så främmande och nytt, vilket stundtals skrämmer skiten ur mig rent ut sagt. Hur vet jag att jag och mannen kommer lyckas hålla ihop, vara kära och lyckliga de närmsta 20 åren? Just nu är jag inne i en fas där jag ifrågasätter just vårt förhållande väldigt mycket, det är jätte jobbigt. Tankar som ”tänk om jag begår ett av mina livs största misstag?”, ”tänk om barnet blir en 100% kopia av pappan och liknar inte mig överhuvud taget”, ”vad ska folk säga när de ser mig med ett barn med mörkbruna ögon och svart hår”. Jag vill inte ha dessa tankar men dom ploppar upp och det är svårt att ignorera dom. Jag gissar att allt detta är ganska normala, vanliga tankar hos en nygravid kvinna, jag intalar mig det iallafall.

Förra veckan var jag på gyn för en allmän undersökning, läkaren frågade då om jag ville göra ultraljud och se den lilla pärlan. Det var konstigt, overkligt och härligt. Jag såg en liten liten böna, läkaren förklarade att det var embryot. Jag såg även hur ett lilla hjärta slog. Det är bara så konstigt att det är något i mig som växer och en dag ska den komma ut och då se ut som en människa.

Annonser