Nytt kapitel, bäbis

Vad är egentid?

Livet som tillfälligt ensamstående är inte alltid lätt. Allt som oftast går det hur bra som helst och många gånger tror jag att en slipper många diskussioner när en inte behöver kompromissa, förklara eller ifrågasätta partnerns val och syn på uppfostran osv. Men ibland, som när mamman bara vill fixa en liten grej eller försvinna bort i tankarna för en liten stund men mini kallar på uppmärksamheten, dessa stunder hade det varit fint med en avbytare.

Än är mini liten men ser redan nu att hans behov förändras och jag inser att ju äldre han blir, desto mer kommer krävas av mig. Att sätta mina egna behov åt sidan än mer. Jag drömmer om att dra ut på en löptur i skogen eller spendera en timme eller två på gymmet. Vad är egentid? Får se de där korta sovstundera (40-45min) som egentiden, än om det innebär att det är då jag bör fixa lunch, middag, städa, plocka osv. Det är väl också egentid, all tid som inte spenderas med barnet är väl egentid?

Tacksam att han mestadels är glad och har liknande humor som mamman. Mestadels är vi glada på varandra, busar, utforskar och skrattar tillsammans. Visst händer det att vi gråter tillsammans också, det är det fina med denna relation. Jag och B gör det mesta tillsammans. Han är min nummer ett och misstänker att jag ligger rätt bra till på hans lista. Jag klagar egentligen inte, känner otrolig tacksamhet att jag fått just detta barn, he rock my world!

Annonser
Nytt kapitel, bäbis

5 månader

Idag har mini funnits på denna jord i fem månader. Fantastiskt. Det är otroligt häftigt att få följa honom på hans resa här i livet. Jag älskar detta liv! Det är för den delen inte alltid lätt men det är väldigt lärorikt och fyllt av kärlek. Det är som att mitt liv fått en sann, riktig mening. Det tog mig 34 år att finna den. Jag är tacksam för allt sökande och än mer tacksam att jag nu funnit den.

Benjamin växer och utvecklas i väldans fart. Jag helammar fortfarande och har inga planer på att sluta med det. Däremot får han smakportioner, han älskar mat. Det spelar ingen roll vad jag ger honom, hittills, han vill bara ha mer. Potatis, morot, havregrynsgröt med äppelmos är vad han testat hittills. Jag har som ambition att laga all hans mat, även gröten vill jag göra själv. Blir så ledsen när jag läser på innehållsförteckningarna på gröt och vällningförpackningar. Det kan stå att de är utan socker men läser du så ser du att de innehåller maltodextrin. Och det är sötning. Jag förstår inte varför det ska vara nödvändigt? Visserligen är bröstmjölk sött men den är naturligt söt, tycker att mat borde tillagas och serveras som rena produkter. Dumt.

Mannen är bortrest, nu är det tre veckor sen vi sågs. Det går bra att vara själv med mini men det är lite trist. Jag saknar honom. Jag saknar min lilla familj som vi lyckades skapa innan han åkte. Min mamma och syster hjälper till så gott de kan, vilket är jag är tacksam för. Än om jag är väldigt trygg att lämna mini som mamma och syster, är det inte samma sak som att åka iväg och mannen är med honom. Undra om mini saknar sin pappa eller om han inte kommer ihåg honom? Vi brukar ha videocall och då skiner han upp och pratar med sin pappa. Om det är att han känner igenom honom eller vad det betyder vet jag inte.

Jag är för stunden rätt slutkörd, det hade varit skönt med en avbytare en stund. Det hade varit fint om minis pappa var här. Idag är det som sagt fem månader sen vi var på förlossningen och jag kämpade för att få träffa Benjamin för första gången. Allt känns så overkligt. Det är svårt att få något perspektiv på allt.

Hur det än är, hur tufft och kämpigt det emellanåt är, är jag otroligt tacksam att mini finns i mitt liv. När det blir tungt och energin är knapp försöker jag stanna upp, titta och lukta på mitt barn. Det är konstigt men vips fylls jag med energi och värme. Jag älskar att kunna kalla mig mamma!

Nytt kapitel, bäbis

Ute på äventyr

Benjamin är ute på sin första resa. I veckan åkte vi till västkusten för att hälsa på en kär vän. Resan innebar flyg med byte på Arlanda samt en bilresa på ca en timme. När vi väl kom på flygplatsen i norr visade det sig att planet var en timme försenat, vilket i sin tur bidrog till att vi missade anslutningsflyget. Väl på Arlanda fick vi besked om att nästa flyg (3h väntan) var fullbokat så vi skulle få åka med sena kvällsflyget. Det skulle innebära ca sex timmar på Arlanda. Luften gick ur något, att bära ett barn i sex timmar kändes tufft men vad hade jag för val?

Hur som, vi hade tur och visade sig att det blev en ledig plats på det tidigare planet så vi fick åka med det, dock var även det försenat en timme. Vi kom fram ca sex timmar senare än planerat. Allt gick bra, inga större katastrofer skedde. Det enda var efter 15 minuter i luften väljer mini att göra stora bajsmenyn och lägger därefter en rejäl kräk på sig själv. Det lilla planet hade en toalett (om det lilla skyffet kan kallas så), inget skötbord att fälla ner. Jag lade pojken på toalettlocket, dörren var öppen för att kunna få plats. Det gick hur bra som helst, pojken fick ny blöja och rena kläder. Det var det ”värsta” som hände. Jag är så stolt över oss båda, dels hur han tog allt med lugn och stolt över mig själv att jag klarade denna utmaning och dess oförutsägbara saker som dök upp.

Första dagen efter flygdagen var han mindre nöjd dock, ville vara vid bröstet ofta och sova i famnen. Det är ok, alla nya intryck senaste dygnet. Det är helt ok att vara i mammas famn då, han får vara, äta och sova så mycket han önskar och vill i mammas famn. Om det gör honom trygg, då är det självklart att jag ger honom det.

Resten av veckan hade jag ett barn med relativt fast mat och sovtider, vilket vi inte haft tidigare. Det är bara att inse att detta barn sover om natten och föredrar kortare sovpauser om dagarna. Det är ok än om jag ibland önskar att han sov mer än 30 minuter i stöten på dagen. Men som sagt, han sover om nätterna. Vid 19 blir han trött, sover oftast 20-08 med några matpauser men då är han inte vaken.

Vi kom hem igårkväll, även hemresan gick smärtfritt. Mini sov på första planet och charmade en passagerare på andra planet. Så skönt att denna resa gick smidigt trots förseningarna i början av den. Det bidrar till ökat självförtroende och vi kommer med säkerhet resa snart igen.

Nytt kapitel, bäbis · Tankar om livet

Den första tiden

Jag har sedan Benjamin föddes velat skriva om mina tankar, mitt mående men jag har inte fått ner tankar till ord. Nu är jag redo att berätta.

Under graviditeten blev jag deprimerad och sjukskriven på grund av psykisk ohälsa. Jag har aldrig ångrat valet att skaffa barn eller försökt skada mig för att något skulle hända barnet i magen. Jag mådde bara dåligt och kände mig väldigt ensam.

14 april gick vattnet och söndagen 15 april i soluppgången föddes vår son. Det var inte vackert och underbart. Jag tyckte det var mest konstigt och overkligt samtidigt skönt att barnet var ute. Var rätt trött på att vara gravid. Från första stund, från stunden jag såg mitt barn visste jag att jag kommer gör mitt allt för den där lilla krabaten. Jag kände dock inte härlig kärlek. Det var mer att nu börjar mitt jobb, att ta hand om den nya människan. Jag gav honom mat, gav han närhet, bytte blöjor osv när han behövde det. Men det var inte rosenrött. Jag gjorde allt som krävs och jag gjorde det bra men jag kände ingen glädje över barnet. Redan på bb signalerade jag till barnmorskor och kontaktade min psykolog när vi kom hem. Jag hade inte tid och ville inte hamna i förlossningsdepression, varav jag larmade direkt och det är jag idag tacksam över.

Jag är helt säker att alla som får barn hamnar i någon slags chock. Det går inte att föreställa sig hur det är att ha en liten människa att ta hand om. Det tar även tid att lära känna krabaten. Jag och mannen bråkade mycket, han var väldigt frånvarande på grund av psykisk ohälsa, kanske han fick förlossningsdepression? Jag kände mig så ensam. Det var svårt att få till vardagen, att sköta hemmet, handla, laga mat, tvätta och ta hand om barnet. Men det gick, jag klarade det. Jag tog en dag i taget, en stund i taget. Det gör jag fortfarande. Aldrig har jag varit så närvarande, så mycket här och nu som de senaste fyra månaderna.

Idag, 4,5 månad senare känns den första tiden väldigt avlägsen. Jag tror jag fortfarande bearbetar första veckorna med mini, jag vill ju gärna förstå vad som händer och varför. Jag fattar delvis nu men troligtvis kommer jag inte förstå allt till 100%. Förväntningarna motsvarade inte verkligheten och det krockade rejält, lite så tänker jag.

Det kommer säkerligen fler inlägg om mitt mående och tankar från första tiden. Sammanfattningsvis kan jag säga att tyvärr blir inget som du tänkt dig. Det bästa du kan göra är att vara i det som är, strunta lite i morgondagen och det är helt ok att inte alltid, dygnet runt känna lycka till sitt barn. Det är ok. Du och jag, vi är bara människor.

kärlek · Nytt kapitel, bäbis · Tankar om livet · The story of us

En fin stund

Livet är rätt bra just nu, stormen är mojnat. Mini verkar ha kommit över den evighetslånga utvecklingsfasen, han är oftast glad och nöjd. Klart han säger till när han behöver något men hans värld går inte längre under så snart han inte ser mig. Han är nöjd att ligga och gymma själv så jag kan exempelvis gå på toaletten eller sätta mig och skriva ett inlägg. Det har inte varit möjligt senaste veckorna. Han sover bättre om nätterna, än om han aldrig sovit dåligt men han sprattlar mindre.

Jag och mannen är också inne i en fin fas. Helt plötsligt att vi slutat irritera oss på varandra, vi ger varandra närhet och visar kärlek på ett sätt som vi inte gjort på evigheter. Kanske det beror på att han åker på söndag, då lämnar han denna stad och menar att han inte kommer komma tillbaka. Han mår inte bra, jag både ser och vet det. Han ser enda lösningen på att bli något bättre är att flytta till annan stad. Vart det blir är än oklart. Först ska han åka och hälsa på släktingar i Europa. Vi kommer inte bryta upp vår relation. Jag ser inte det som någon lösning, jag har ju valt den mannen att leva med men främst som far till mitt barn. Jag både vill och har energi kvar att jobba på vår relation. Han har bott här i år för att jag vill bo här, nu kanske det är min tur att ”offra” mig. Vi får se vad som händer i höst. Än känns det för långt bort och oklart för att ens tänka på det. Självklart är det sorgligt att han inte kommer vara här med oss varje dag, kommer saknar honom. Jag har alltid sagt att jag stöttar honom i än vad han gör så länge han tror på det han gör. Jag stöttar alltså han i detta beslut samtidigt som jag inte ser något svart eller vitt. Vad vet en om framtiden? Kanske han kommer tillbaka till denna lilla stad, kanske jag flyttar till honom inom kort. Vem vet?

På söndag ska även jag och mini ut på äventyr. Vi ska flyga till Trollhättan och hälsa på en fin vän som också fått barn i år. Jag känner mig förberedd samtidigt som lite nervös över hur mini kommer reagera på flyget. Hoppas såklart att allt går bra och jag känner att jag kan och vill resa fler gånger så jag inte blir avskräckt och rädd. Rädslan ligger i att han skriker hela resan. Återstår även där hur det blir. Jag har dock kommit till en punkt i livet, i föräldraskapet att jag bryr mig mindre om folk stirrar om mini skriker. Jag vet ju oftast varför att signalerar. Med detta i tanken känna även en eventuellt missnöjd bäbis på planet hanterbart. Time will tell.

kärlek · Nytt kapitel, bäbis · Tankar om livet

Människor kommer och går

Det sägs att livet, universum, Gud eller vad du än tror på, förser dig med lagom stora utmaningar för att du ska kunna växa och utvecklas som människa. ”För varje hinder, motgång du tar dig igenom blir du starkare” osv. Jag fattar det men ibland tröttnar jag på det och önskar mig lugn och harmoni i allt för en stund.

I helgen har vi haft välkomstfest för Benjamin. Det var jag som ville ha den, mannen tyckte vi kunde vänta till nästa sommar. Detta innebar att jag har planerat, fixat och donat med allt själv. Det har inte varit jobbigt och rätt säker på att det skulle varit likadant än om vi väntat med festen till nästa år. Jag älskar ju att fixa fester, bröllop och sådant. När jag gick på gymnasium ville jag bli weddingplaner eller festfixare och någonstans i mig finns den tanken fortfarande kvar. Hur som. Det har varit en hel del att stå i men så har jag även bett om hjälp, insett att det inte blir någon större kvalité på något om jag inte dels bollar idéer med någon men även någon som hjälper med mini.

I och med festen har det även varit huset fullt. En av mina närmre vänner kom hit samt minis farmor och farbror. Det har varit alldeles fantastiskt att ha dom här och nu när dom åkt blev det både tomt och tyst. Blir nästan lite irriterad på att vi i detta landet stänger in oss när vi blir familj, att det då tänkt att klara sig själva. Det är ju då vi egentligen behöver stöd, hjälp och avlastning.

Nu sitter jag här, måndagsförmiddag, försöker smälta, ta in och bearbeta helgens upptåg. Visst var det en fin dag, kväll men inte utan att det finns besvikelse med i bilden. Varför är det så? Familjemedlemmar med väldigt olika värderingar jämfört med mina, inga gräl men besvikelse. Vänner som försvinner som en trott att det alltid skulle vara vi men när en livsförändring sker passar vi inte för varandra. Det är nog den största besvikelsen. Den där vännen som alltid funnits där med öppen famn som smått tonats ut och med tiden blir det ingen vän, bara en bekant som jag delar väldigt många minnen tillsammans. Det är sorgligt och det gör ont samtidigt så är det ju så med människor. Dom kommer och går.

En annan besvikelse är relationen med mannen. Vi jobbar ständigt på den och vi båda vill skapa trygg och lugn relation. Vi är dock på olika platser i livet, jag vill slå mig till ro och han vill erövra världen. Kanske jag borde sett det tidigare, innan barn kom in i bilden men nu är det som det är och jag ångrar inget av mina beslut. Snarare tvärtom, jag är otroligt tacksam att jag nu har Benjamin i min famn. Kan inte se ett liv utan denna lilla stjärna som kom till mig för fyra månader sen. Än om jag och mannen är på olika våglängder älskar vi varandra. Ingen vet vad som händer i framtiden, det återstår att se. Jag övar ständigt och blir bättre att ta en dag i taget. Jag försöker även tänka och rabblar ofta ”I trust that life will take me Where I need to be”. Det måste vara en av världens bästa meningar. Alltså att allt som sker, de utmaningar som kommer till mig är mening att jag ska klara på något vis och när jag väl tagit mig förbi, genom ett hinder står jag där lite starkare, lite tryggare. Så tänker jag.

Nytt kapitel, bäbis

4 månader

Den mest vanliga kommentaren av en förälder måste vara ”tiden går så fort”. Jag kan inte annat än hålla med, det är galet att mini redan är fyra månader. Jag hinner inte med, varken allt som händer hos honom och inte allt jag vill göra förutom att hänga med min bäbis. Jag tänker så ofta att jag vill sätta mig vid datorn och skriva ett inlägg, reflektera lite och låta tankar formas till ord på min skärm. Ibland hinner jag börja men blir avbruten av ett barn som inte alls ville sova länge.

Den senaste månaden har varit tuff, som även de tre tidigare månader men denna är den mest utmanade hittills. Vid tre månader gammal kommer barnen in i fas fyra och den pågår i cirka fem veckor. Jag är tacksam att mannen har blivit mer närvarande både för mini men även för mig.

Det är häftigt att se hur han utvecklas, utmanar sig själv och ständigt upptäcker nya saker men baksidan av allt det nya för honom är att han behöver mer närhet än någonsin. En rejäl närhetsdyrkare samtidigt som väldigt social, blir missnöjd så snart han inte ser en. Det har nog aldrig varit så här stökigt och skitit i mitt hem som det är just nu. Dels beror det på den varma sommaren men även att jag inte ”hunnit” städa, eller rättare sagt jag har valt att vara hos mini när han ropar på mig. Jag är säker att det finns de som tycker att jag daltar och skämmer bort honom. Det får stå för dom i sådant fall. Jag tror nämligen på att om man är nära sitt barn, svarar när den visar att den vill något och så vidare, ger trygghet. Jag har läst en hel del om anknytningsteorin och jag väljer att tro på den. Jag väljer att aldrig låta mini ligga och skrika. Han skriker såklart ändå för att jag ibland missförstår honom. De senaste veckorna, kanske än mer senaste veckan har han fått temperament. Han kan se otroligt irriterad ut och verkligen riva ifrån. Häftigt att en så liten människa redan vet vad den vill och vad den inte gillar.

Benjamin har alltid sovit bra om nätterna, med en längre sovperiod och sedan mat 2-3 timmars mellanrum. Under denna fas har det varit nätter han dels vaknat varannan timme för mat men även att han inte velat ligga i babynestet och sova. Han har alltså ätit och sovit på mig i stort sett genom hela natten. Jag är tacksam att det inte varit varje natt, vet att många kan ha det så i månader. Jag förstår lite vad sömnbrist är nu och vikten av att ibland bara släppa det en har planerat på grund av en dålig natt, just för att sova när mini sover. Jag är rätt dålig på det annars, eftersom han inte velat sova längre stunder, gör fortfarande inte det, försöker jag städa, laga mat, tvätta mm när han väl somnat.

Hur det än är med allt praktiskt, markservicen som bör göras dagligen så är det helt ok att strunta i måsten ibland, lägga sig på golvet och utforska världen med mini. Det är livet!

Nytt kapitel, bäbis · Tankar om livet

Närhetsdyrkaren

Här sover mini som allra bäst. Det börjar kurra rejält i min mage då den fortfarande väntar på frukost men han sover ju så sött. Vill inte lägga ifrån mej honom, vill inte väcka honom. Vad gör det att jag sitter hungrig, jag klarar mej. Att få mysa så här är tillfälligt, bara för en kort tid. Tänker att jag bör njuta så länge det går. Så är det ok att vara hungrig en stund till. Att det efterlängtade regnet smattrar mot fönstren höjer mysfaktorn lite till.

Det är häftigt vilken effekt ett sovande barn kan ha på en. När jag vaknade kände jag mej både trött och orkeslös, att idag var en dag som skulle bli en ”bita-ihop-dag”. Det kanske det fortfarande är men lugnet inom mej, som kom till mej när mini väl somnat i famnen, bygger sakta upp energin igen. Denna stund ger mej tid att stanna upp, andas och framför allt reflektera lite. Att känna in vart jag är någonstans i mej själv och i livet just nu. Livet är så annorlunda numera, inget är sej likt sen mini kom till jorden. Att hitta nya rutiner som passar oss, att finna tid för en stund på mattan, tid för markservicen och tid till att bara vara. Det sistnämnda är nog det vi lyckats bäst med hittills. Det andra sakerna kämpar jag fortfarande med, att sänka kraven och tänka ”less is more”. 5 min på mattan är bättre än inget alls. Dammsuga en snabbsväng är bättre än ingen städning alls osv. Kanske det viktigare av allt i alla dessa tankar och krav en har på sej själv. Ett mantra jag borde skriva upp, sätta upp lite här och där i lägenheten är ”Good enough”. Tänk att det ska vara så svårt att ge sej själv beröm och lyfta fina, positiva saker en gjort istället för att haka upp sej på det mindre bra och sånt som slukar energi.

Jag behöver nog reflektera oftare. Det är skönt att ”skriva” av sej. För mej spelar det mindre roll hur många, om ens någon läser mina inlägg. Reflektionen är viktig för mej och jag trivs rätt bra med att skriva ner dom här på bloggen. Av denna korta stunds reflektion har jag kommit fram till att jag vill ge mej mer tid att skriva ner mina tankar. Det är något jag vill införa, kanske inte varje dag men några gånger i veckan. Som sagt, less is more.

Nytt kapitel, bäbis

En stund i livet

Så många gånger jag satt mig vid datorn de två senaste månaderna för att skriva ett inlägg medan mini sover. Jag hinner börja skriva men blir avbruten varje gång. Det är tydligt vem som är bossen i detta hem och utan att han är medveten om det dessutom.

Benjamin är nu två månader eller nio veckor för den som räknar så. Denna tid med honom är det mest utmanande, svåraste jag någonsin varit med om, samtidigt som jag aldrig tidigare haft så mycket tålamod som jag har med honom. Det är intressant. Kanske det är så för alla mammor, vad vet jag? När energin är påväg att ta slut eller när tålamodet tryter, när jag försöker och försöker men mini är otröstlig, då kan jag får en kort stund hinna tänka att jag inte orkar med detta. Kanske jag lägger ifrån mig honom för en stund, kanske jag går in i ett annat rum i några sekunder. Ja, det är ungefär det som behövs för att batterierna ska laddas om. Det är häftigt, tänk om man hade den super kraften i allt en gjorde.

Livet som mamma är som sagt inte lätt. Så många tårar som fallit de två senaste månaderna. Allt från maktlöshet, hjälplöshet till stress och dåligt samvete. De fyra första veckorna i Benjamins liv var allt annat än en rosa dans för mig. Det var rent ut sagt skit jobbigt. Jag kände mig ensammast i världen och ständigt orolig att någon skulle tycka att jag är en dålig mamma för att han skrek så mycket. Så här i efterhand tror jag inte att han skrek överdrivet mycket. Trots att mina nära och kära har barn och jag umgåtts med dom väldigt mycket hade jag missat denna del. Att livet vänds upp och ner och att det är både utmanade och krävande att lära känna en helt ny krabat som är i chock efter traumat att komma ut ur den trygga miljön där inne i magen. Han skriker och skriker och mamman försöker tyda vad det kan vara han menar. Allt tar sin tid, jag fattar det nu. Så är det. Det tar tid att lära känna en människa, oavsett ålder. Jag vet det nu.

Det finns så mycket jag vill skriva men vill inte göra ett jätte långt inlägg utan tänker dela upp mina tankar i fler inlägg. Det handlar om det här med att vara gravid, förlossning och första tiden efter förlossningen. Jag tycker det är viktigt att prata om detta, hur det kan vara och hur en kan må genom denna resa. Men som sagt, kommer i nästa inlägg som jag skriver så snart jag får möjlighet att sätta mig i lugn och ro och knappa på tangenterna en stund.

Hur det än är, hur du än mår – allt är ok. Det är ok att må skit, att inte känna någon glädje för stunden, att bara vilja dra täcket över huvudet. Det är ok, så länge du inte skadar dig själv eller någon annan. Alla känslor är ok, glöm inte det!

Nytt kapitel, bäbis · The story of us

Han är här nu – min förlossningsberättelse

Så kom dagen eller rättare sagt kvällen när ett nytt kapitel började. Det här är min förlossningsberättelse än om jag inte riktigt kommer ihåg allt och är osäker på vissa bitar av förlossningen. 

Söndag 8/4 var beräknat datum men ingen bäbis, inte det minsta symtom till att något skulle vara på gång heller. Jag håller igång som vanligt, försöker aktivera mig på alla möjliga sätt och vis utan större resultat.

Onsdagen eller torsdagen började flytningar vara som vatten, vilket jag trodde var vattnet som gick men fel hade jag. Torsdagsnatt var som alla andra nätter, bra med någon kisspaus men när jag vaknade så var det är mensvärk. Tänkte att nu kanske det är på g, men fel av mig igen. När jag frågade någon om hur man ska veta att det är på gång, fick jag svaret ”det märker du”.

Fredagen 13/4 hade vi tid hos barnmorskan Linda. Värden såg bra ut, bäbis hjärta pickade på som vanligt. Hon gjorde även en hinnsvepning. Det visade sig att livmodertappen bara var 1 cm istället för tre och Linda menade att jag då var öppen 1cm. Vi gick hem och än en natt med mensvärk som försvann under dagen. Falskt alarm igen alltså. Lördagskvällen kom och en molande värk höll i sej hela kvällen men blir mindre under natten. Söndagen kom och den molande värken var som bortblåsta. Jag passade på att fixa på balkongen med att lägga in ”trallen” och sätta upp vindskyddet. På eftermiddagen kom den molande värken tillbaka men hade då börjat vänja mig med den lilla värken. Båda jag och mannen var trötta så vi gick och la oss redan vid 21:30. Vi somnar och vid 22:30 vaknar jag av att det knäpper till i nedre delen av magen, en känsla jag inte känt förut och tänkte att det där var inte bäbis som sparkade. Jag klev upp och känner hur något blött kommer, ”springer” till toaletten och säger till mig själv att det där var vattnet som gick. Blir sittandes på toaletten för det kommer en eller några värkar. När de avtagit kryper jag ner i sängen igen men blir inte där länge, klarade inte att ligga ner. Gick tillbaka och satte mig på toaletten, värkarna kom ganska ofta så började klocka dem. 1-1,5 min långa men 2-3 minuters mellanrum. Jag ropar på mannen att han måste vakna, att han behöver ringa förlossningen. Jag fortsätter jobba igenom värk efter värk. Jag funderade på om vi skulle stanna hemma ett tag till men lite rädsla att allt skulle gå super snabbt och vi inte hinna in, därför beslöt vi att åka in efter att vi plockat ihop alla saker som skulle med. Jag hade ju inte tänkt föda den natten eller åka till förlossningen, visst hade jag halt packat BB-väskan men hade postit-lappar lite här och var om saker som skulle ner i väskan. Det tog sig lite tid att samla ihop allt.

23:30 kom vi till förlossningen, eftersom det var natt gick vi in via akuten. De pekade vart vi skulle gå för att ta hissen till 4an och förlossningen. Vi gick in i första bästa hiss och åkte upp på 4an men där var det ingen förlossning. Vi hade lyckats ta fel hiss. Tillbaka på entreplan och vi gick vidare med pauser för värkarna som kom nu än tätare och var kraftigare. Väl i rätt hiss och i väntan på att de skulle komma och ta emot oss vid dörren andades jag mig igenom några värkar till. När barnmorskan väl kom och vi skulle gå sista biten bort till förlossningen bar benen nätt och jämt mig. Jag fick därför åka rullstol till rummet.

Väl inne i förlossningssalen bytte jag om till den berömda sexiga vita men ack så sköna rocken och de vackra nätbyxorna. Mannen hjälpte mig igenom värk efter värk, han stryk mig på ryggen, påminde mig att andas och att slappna av. BM satte CTG för att kolla bäbis hjärtslag, därefter var det min tur att undersökas. Det visade sig att jag var öppen 4 centimeter. Min tanke, fantasi var att jag skulle vara aktiv och röra på mig under värkarna men benen bar mig inte, så fick bli sängliggandes.

På Öviks förlossning har de ett rum med badkar, resten har dusch. Jag hade turen att få rummet med badkaret. Mannen tappade upp vatten och hjälpte mig ner. Så skönt! Jag låg nog där i minst 1,5 timme. Värk efter värk som blev allt mer intensiv. I slutet av badet kom värkar som fick mig att krysta. Då tyckte BM att det var bäst att jag klev upp så hon kunde undersöka mig. Än om man i regel öppnas 1 cm i timmen så finns undantag. Under tiden i badet, mellan värkarna, somnade jag. Så skönt. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna ligga i ett badkar så pass länge! 

Tillbaka i sängen kopplades CTG på igen, bäbis hjärta slog fortfarande fint. Jag blev undersökt och det visade sig att jag nu var öppen 8 cm, vilket även förklarade de än kraftiga värkarna. Jag har inte koll på tiden, vet inte hur mycket klockan var men jag reagerade att det började ljusna ute. Förlossningssalen hade ett stort panoramafönster ner mot stan, där även soluppgången var på uppgång.

BM frågade om jag ville testa lustgasen men vid den tidpunkten började jag bli lite hungrig och tanken på att andas in någon sorts gas fick mig att må illa, så jag tackade nej. Jag tänkte även att jag inte orkade lära mig något mer nytt, jag ville koncentrerar och fokusera på andningen i värkarna, inte hur jag ska andas i masken.

Klockan måste nu ha blivit efter 04 och värkarna tilltog än mer, så även krystkänslan. Mannen kallade in BM och jag förklarade att det känns som att jag vill trycka på hela tiden när en värk kommer. Hon undersökte mig, jag var nu öppen 10 cm förutom en liten kant. Under en värk lyckades hon ta bort eller trycka undan den så bäbis kunde komma än längre ner i gången. Nu var jag alltså inne i utdrivningsfasen och vi skulle snart få träffa vårt barn.

Värkarna kommer tätt och jag trycker och trycker, BM, hennes assistent och mannen hejar, peppar och pushar mig. Jag känner mig trygg i deras sällskap. Mannen lämnar inte min sida. Han håller mig i handen, stryker mig på huvudet, pussar på mig och berättar om och om igen vilket bra jobb jag gör, hur modig jag är osv. Hans ord och hans närhet ger mig kraft och mod att fortsätta än om energin börjar ta slut. Klockan går, värkarna fortsätter men inte fullt så kraftiga längre. De sätter in värkstimulerande dropp för att hjälpa mig på vägen. Jag byter ställning efter var tredje värk. Varierar mellan att ligga på sidan, till halvt sittande till liggandes på andra sidan. Min tanke var att testa olika ställningar men värkarna gjorde ont och kom tätt och att bara röra sig det lilla gjorde ont.

Efter x antal värkar berättar BM att hon ser huvudet, jag känner med handen en liten del av huvudet. Vid nästa värk kommer huvudet ut än mer. Det bränner, svider i en grad jag tidigare aldrig upplevt. Nu gör det ont. Jag försöker ändå koncentrera mig på andningen, lugna ner den och ta långa djupa andetag för att samla energi till nästa värk. Jag trycker och trycker men det känns som att han aldrig kommer komma ut. Det händer inte mer än så upplever jag det. Nu vill jag att det ska vara över, vill inte ha ont längre, vill inte, orkar inte trycka mer. Men av någon anledning fortsätter jag, värkarna fortsätter komma och jag trycker. Det är någonstans här jag inte vet vad som händer. Det känns som att något är fel, BM och sköterskan håller på där nere. Min upplevelse är att han har fastnat, i mitt huvud är det av någon anledning foten som sitter fast. Det visade sig att så inte var fallet. Lilleman hade navelsträngen ett varv runt halsen och hans hjärtslag började gå ner. De försökte hjälpa till då han behövde komma ut. Någonstans i detta skede vrider han på sig så han ligger med axlarna på bredden istället för på längden så att säga. Det där har jag inte riktigt fått förklarat för mig än, att han vred sig vet jag, men om han kom ut på ”tvären” eller om BM lyckades vrida honom rätt vet jag inte. BM skulle ringa mig men än har jag inget hört.

Alla fortsätter att heja och pusha. Bara en värk till, ta i lite mer nästa gång, tryck genom hela värken osv. Nu börjar jag bli otålig och vill bara att han ska komma ut. Jag trycker och trycker och till slut hör jag skvalpande ljud och känner hur något kommer ut ur mig. BM ber mig titta ner och där ligger han helt livlös. Han rör sig inte och skriker inte. BM och sköterskan gnuggar och torkar honom. Jag tänker bara att det är något fel, varför skriker han inte. Till slut säger BM ”här kommer ditt barn, ta emot honom”. Jag sträcker fram mina armar och får mitt barn i min famn. Jag tittar på mannen, säger ”titta han är här nu. Vårt barn är här. Det här är vårt barn”. Det känns konstigt och jag som trott att jag skulle gråta av lycka känner ingenting alls. Jag stör mig mest på att ena benet somnat och att jag måste ligga kvar i ”gyn-undersöknings-ställning”. BM väntar på att moderkakan ska komma ut. Det sätts in mer värkstimulerande dropp eftersom kroppen inte vill, orkar trycka ut den på egen hand. Därefter blir det undersökning av underlivet. Jag har fått det de kallar revor, blev lokalbedövad och BM sydde sju stygn. Det blev en 2a grads bristning, väldigt vanligt säger de. Samtidigt som jag ligger med benen i vädret, har en halvblodig ny människa på bröstet agerar mannen fotograf och ta massor av bilder på oss. Vad jag fick se sedan var att han även filmade när BM höll på att trycka på magen för att hjälpa moderkakan. Den filmen bör raderas.

När jag var ihopsydd gick BM ut och vi blev själva en stund i rummet tillsammans med vår son. Så konstigt, så overkligt skrämmande, läskigt och härligt. Äntligen är han ute, äntligen är han hos oss, i vår famn. Som vi har väntat och kämpat för den här dagen. Mannen  var helt förstörd, så trött. Han somnade relativt snabbt i en fåtölj när BM gått. Jag ligger och beundrar det lilla miraklet som jag har i min famn. Han sover och inom kort somnar även jag. Efter ca 2 timmar flyttar vi till BB där vi kom att stanna tre nätter.

Just 15 april föddes det 6 barn på Örnsköldsviks BB, rekord för detta år. Det innebar att mannen inte fick plats att stanna över. Första natten på BB delade jag rum med en 6-barnsmamma. Det var tufft att bli lämnade ensam redan kl 20 när besökstiden var slut. Natten var ok men jag hade svårt att somna ordentligt då jag var orolig för lilleman och tittade andningen stup i kvarten. Måndagen var jag mer eller mindre förkrossad. Jag kände mig liten, ensam och hjälplös. Vad har jag gjort? Hur ska jag kunna ta hand om ett barn?! Kommer jag och mannen klara att hålla ihop, skapa en trygg och fin uppväxt för vår son? Det var otroligt många tankar som snurrade runt.

Andra natten var betydligt bättre, 6-barnsmamman hade åkt hem och mannen kunde sova med oss. Det var super mysigt, en fantastisk känsla att vi nu var en familj. Tredje natten fick än en ny rumskamrat, denna gång en mamma som just fått sin andra dotter. De kom in till rummet på natten, ungen skrek och höll mig vaken av och till. På onsdag eftermiddag packade vi ihop och åkte hem.

Från första stund som jag fick lilleman vid mitt bröst tog han bröstet men bara en stund innan vi skulle packa ihop oss, började han gallskrika och vägra bröstet. Jag blev såklart ledsen och visste inte vad jag skulle göra åt detta skrikande lilla barn. Han lugnade ner sig efter en stund och vi kunde fint säga hejdå till BB. Hemfärden gick bra, lilleman verkar gilla att åka bil då han somnade direkt. Väl hemma började han skrika igen och detta pågick i stort sett nonstop i nio timmar. Både jag och mannen var i uppror, vad är det för fel på pojken? Jag ville bara tillbaka till BB eller stoppa in han i magen igen, det var ju så mycket enklare. Vid 00.30 stod jag inte ut längre, jag ringde BB för att rådfråga vad jag kan göra. Jag fick massor av bra tips, dessa funkade och sedan dess har amningen fungerat. Hans dygn ser likadana ut, äta, sova och bajsa. Han är en matglad pojke som gillar att vara nära, höra mamma och pappas hjärta slå.

Mohammad Benjamin som vårt underverk heter föddes 15 april 2018 kl. 06.15. Han var 52 cm lång och vägde 4035 gram.

Så mycket kärlek till en så liten varelse.