Okategoriserade

Sömnbrist

Här kommer ett lite av ett klagoinlägg. Jag är så galet trött! Tre nätter i rad som mini sovit oroligt samt varit vaken 2-3 timmar om natten. I lördags var jag ute och dansade, kom i säng runt 03, mini vaknar 03.30 och somnar om vid 06. Det var där den onda cirkeln började. Nu tror jag att vi båda är övertrötta.

Vi håller även på att gå över till en sovstund på dagarna, vilket gör kanske framför allt mej väldigt förvirrad. Huxflux känns det som att jag inte riktigt kan läsa av hans signaler. Idag testade jag att somna ner honom på förmiddagen för jag tyckte mej se att han var trött, han somnade inte men verkade ändå mysa i min famn.

Det hela hade varit ok om han sov mer än bara en timme där efter lunch. Hakar upp mej på antal timmar han sover per dygn och det stressar mej. Tidigare, i början av ”en-sovnings-livet” funkade allt bra. Egentligen funkar det fortfarande bra, enda skillnaden är att han numera sover oroligt om nätterna. Vilket i sin tur leder till att jag sover dåligt, vilket leder till att jag är trött om dagarna och det visar sej främst att tålamodet är lika med noll. Känner mej för tillfället som sämsta föräldern. Jag orkar inte leka med mini som jag brukar, har inte lika mycket tålamod och energi. Det är ju mitt jobb att finnas där för honom. Kanske jag inte ska vara så hård mot mej själv, jag är ju trots allt bara människa.

Att vara galet trött, ta hand om ett litet barn själv, sköta all markservice det är ingen lek. Stundtals rinner det över och tårarna kommer, känner mej då maktlös. Arg, ledsen, ensam och besviken. Besviken på alla i min närhet. Vart har vänner och familjemedlemmar tagit vägen? Varför är det ingen som hör av sej, undrar om jag behöver någon hjälp, erbjuder sej att umgås lite med mini så jag kan få en stund för mej själv? Varför måste jag varje gång det är ”kris” ringa runt och fråga om någon vill komma hit eller om vi få komma på besök? Varför blir vi aldrig inbjuden någonstans? Tar alla för givet att det är jag som ska kontakta dom? Alla dessa tankar och funderingar gör mej än tröttare och känslan av ensamhet än starkare.

Brist på sömn ställer till det en hel del mentalt, jag fattar det. Just nu skulle jag kunna betala för att få sova en hel natt ostört eller om så bara några timmar. Jag vet även att det bara är just nu och att det hela kommer bli bättre. Förhoppningvis får vi ordning på nätterna snart igen och blir oss själva igen. Fram till dess, andas och ta en stund i taget. Försöka ha i tanken att det är ok att inte ha samma ork och energi som annars. Det är ok som det är just nu. Det är ok.

Annonser
Nytt kapitel, bäbis

13 månader

Det är otroligt häftigt att få följa Benjamins utveckling. Inte förrän nu förstår jag varför en förälder beundrar sitt barn. Det går inte att göra annat. Från att ligga i stort sett helt lealös (är det svenska eller norrländska?) till att lärt sig gå, springa, förstå ord och meningar, kunna uttrycka sig med mer än bara skrik och gråt. Jag är minst sagt imponerad.

När mini fyllde ett blev det en explosion av steg han tog i sin utveckling. Han började framför allt att gå, idag hasar han sig väldigt sällan fram på rumpan. Att se lyckan, stoltheten i hans ögon när han kom på detta, oförglömligt. Hans ordförståelse och att han nu även uttrycker sig med ljud, ord (sitt eget språk som troligen bara föräldrar förstår) och gör sig förstådd på det viset, wow.

Vi har ju pottat sen han var 9,5 månad. Sen dess har det blivit 2-3 bajsblöjor, han säger till med ett ljud att han är nödig. Senaste månaden har han även börjat hålla sig tills han sitter på pottan. Vissa gånger kopplar jag inte, det tar ett tag men han håller sig. Förra veckan åkte han på magsjuka, även då signalerade han att han behövde pottan. Kissandet går upp och ner, vissa dagar är han näst intill torr om dagen och kissar i pottan. Andra dagar säger han inte till, skvätter hel del och kissar här och där. Om dagarna kör vi oftast utan blöja, bara med byxor. Upplever han känner nördigheten bättre utan blöja. Det gör lite ont i hjärtat när vi är ute, på stan, handlar och han säger till att han behöver kissa och jag inte kan erbjuda pottan. Som underhållning vid pottan finns både en bok och sångpåse. Han älskar båda, numera läser han boken själv oftast, ibland vill han att jag läser och sjunger jag för honom. Sångpåsen är ett fantastiskt ”verktyg”, figurer som symboliserar olika sånger. Alltid lika spännande att titta ner i påsen. Han har stenkoll på sångerna. Senaste tiden går han ofta och sjunger när som, med melodi likt ”blinka lilla stjärna”. När han ser apan, säger han ”ompa ompa”. Det är så roligt med denna kommunikation!

Senaste månaden har han blivit betydligt petigare med maten. I hela sitt liv har han ätit i stort sett allt som serverats. Numera är det ett lotteri om han kommer äta något överhuvudtaget. Många gånger petar han mestadels, äter lite. Kiwi, banan, majskrokar och smörgåsrån är dock alltid säkert kort. Må hända ej så näringsrikt men sägs han klarar sig ändå. Jag är tacksam han fortfarande äter frukostgröten, åtminstone ett rejält mål om dagen. Han åkte som sagt på magsjuka förra veckan, sen dess har han i stort sett ratat välling både på kvällen och morgonen. Trist då det varit både enkelt och trygghet rent näringsmässigt med bland annat vitaminer och mineraler. Kanske det vänder snart igen, att han bara behöver återhämta sig ordentligt.

Benjamin älskar att vara ute. Många gånger kommer han med skorna för att visa att han vill gå ut. Gunga är helt klart favoriten men även att leka i sandlådan.

Han är stor närhetsdyrkare och varit det sen han föddes. Myskillen nummer ett. Det var ett tag sen jag slutade vyssa honom till sömns. Om dagarna somnar jag ner honom sittandes gränsen i min famn, gungandes för att sedan lägga ner honom. En gång om dagen sover han i vagnen, oftast på eftermiddagen. Om kvällen, somnar han ibland i famnen i sängen eller så jag och håller om honom tills han somnat. Om nätterna, tidig morgon, gnyr och snurrar han och söker efter mig. Han ger sig inte förrän han ligger tätt intill med fingrarna intrasslade i mitt hår. Oftast är det mysigt men ibland bli väl påfrestande om han inte kommer till ro utan fortsätter gny och småsnurra.

Jag älskar detta liv! Att få spendera och dela dagarna med denna minimänniska är det bästa jag vet. Vill inte det ska ta slut, förhoppningsvis får vi hänga hela året men därefter blir förändring. Det ger mig smått separationsångest av bara tanken att någon annan ska hänga med honom om dagarna. Det kanske är ett tecken att jag inte är redo att släppa honom än. Jag försöker njuta varje dag, varje stund, även när min energi är låg. Det går ju att njuta än om en är trött, låg. Att då se det lilla, det är lite av hemligheten. Jag tänker även, jag är inte mer än människa.

Tankar om livet

Helg och ensamstående

Det är påskhelg och de flesta är lediga. Jag avskyr det! Av någon anledning känns det mer ensamt av vetskapen att alla umgås med sina familjer, nära och kära. Ja, jag känner mej otroligt ensam när det är helg, då är det bara jag och Benjamin. Jag har inte många vänner, de få jag har umgås med sina familjer (såklart) om helgerna och då blir jag själv. Ibland bjuder jag in mej men väldigt sällan jag får inbjudan. Det tycker jag är sorgligt. Jag älskar att umgås och hitta på saker men sedan Benjamin kom för ett år sen, hänger jag med honom.

Jag är trött på att ständigt ”jaga” någon att umgås med. Jag önskar mej vänner. När jag blev mamma var det som att vänner jag hade innan gick upp i rök. Det är sorgligt.

Att vara själv med ett barn är inte jobbigt eller ett problem men att inte prata med någon vuxen gör mej smått galen. Det liksom kliar i hjärnan och mitt tålamod blir sämre. Det är som det är och jag försöker finna lösning på det men svårt att ”ragga” vänner som ensamstående mamma. Jag är ju rätt låst till mitt barn och rutiner och vill gärna vara hemma om kvällen så han får somna i sin säng.

Ja, just nu, denna långfredag känns helgen väldigt lång. Dagarna springer förbi men svårt att njuta av varje stund när jag längtar efter sällskap.

Nytt kapitel, bäbis · Tankar om livet

Ett år med titeln ”mamma”

Det är ofattbart att det redan gått ett år. Att det är ett år sedan jag fick honom i min famn. Ett år som minst sagt varit en berg- och dalbana.

Senaste veckan har varit tuff känslomässigt. Det har varit som att sista delen på graviditeten, förlossningen och första tiden med mini spelats om och om igen i mitt huvud. Som jag kämpat, gråtit och längtat detta år.

Min förlossningsberättelse har jag redan delat med mig av. Tycker det är intressant att läsa den nu, ett år senare. Det är nämligen inte riktigt så jag kommer ihåg förlossning. Värkarna och jobbet att föda honom är detsamma men när han kom ut, när barnmorskan ber mig titta ner och jag ser en liten liten minimänniska, vart var den där oändliga kärleken alla pratade om? Jag fick honom till mitt bröst men jag var inte närvarande. Finns det någon som är det direkt efter en förlossning? Jag försöker känna den där glädjen men det finns inte. Det mesta handlar om ”överlevnad”, att ta mig till matsalen vid måltiderna, att masa mig till duschen och passa på att skölja av mig när lillen sover. Att försöka lära mig om hur amning fungerar. Att lära känna den där lilla varelsen. Jag kände inte bubblande lycka, jag ville helst bara gråta. 

Väl hemma fortsatte jag leta efter lyckan, kärleken till mitt barn men hittade den inte. Jag tog hand om honom, gav han mat, kärlek och närhet. Det var ju min uppgift, jag kände mig som en maskin som bara gör. Det mesta kändes som en kamp. Jag tog en stund i taget men många gånger önskade jag att jag kunde lämna tillbaka honom till BB.

Jag var inte beredd på att det skulle bli så stor förändring, vara så omvälvande. Att från ena dagen till den andra skulle bli ”tvungen” att sätta mig själv och vad jag behöver för må bra på paus. Det fanns inte tid för stunder för mig själv, ständigt vara jag spänd och redo att finnas där för mitt lilla barn.

Jag har sedan Benjamin var en vecka gammal gått hos psykolog. Det är jag tacksam för, vem vet annars hur jag mått idag. Den psykologen ville jag skulle gå till läkare för sjukskrivning men jag gjorde det aldrig. Kanske jag skulle fått diagnosen förlossningsdepression, många symtom som stämde. För mig spelade det inget roll, inget blev bättre av diagnos och jag var ju i stort sett själv med mini så hade ingen betydelse om sjukskriven eller ej. Jag var ju ”tvungen” att klara av föräldrarollen oavsett.

Det blev några månader med många tårar, en känsla av att pausa livet. Jag anser mig aldrig varit en dålig mamma, jag valde att sätta honom före mig själv. Än idag, ett år senare går han före mig. Något jag aldrig trodde skulle ske. ”Jag behöver vårda mig själv, för kunna ta hand om andra”. Det är sant men vad göra när inte det är ett alternativ. Jag är tacksam att jag fick ett barn som snabbt hittade sin sovrutin och somnade tidigt om kvällarna. Det var och är tiden jag får för mig själv. Det är ok.

Tänk att det gått ett helt år! Idag står jag här som en stark och stolt mamma. Jag är galet stolt över mig själv. Jag känner mig starkare än någonsin. Insikten att inte behöva någon är befriande. Det innebär dock inte att jag vill vara själv och klara allt själv. Det är bara en trygghet att veta att jag kan och klarar det med bravur.

När jag idag tittar på mitt lilla barn blir jag alldeles varm i hela kroppen. Aldrig hade jag trott jag skulle känna så här för någon och att känslorna blir starkare och större för var dag. Att få spendera dagarna med Benjamin är underbart! Att få följa hans utveckling och hänga med på hans upptäcker är ren och skär magi för mig. Idag har jag svårt att förstå att jag inte kärlek till honom där för ett år sedan. Jag slår dock inte på mig själv för det, det är ok. 

Däremot pratas det för lite om det. Det är dock påväg att förändras, att fler kvinnor lyfter det, pratar öppet om det. Det är viktig. Där och då, jag kände mig otroligt ensam. När jag väl började prata om det fick jag höra flera som upplevt samma sak. Det är på något vis en tröst. Det får en att känna hopp, att inse att det är tillfälligt, att det är viktigt att prata och att det blir bättre. Men viktigast, det är ok.

Jag är så tacksam att just Benjamin blev min bäbis, tycker vi passar så bra tillsammans. Vi hjälper och stöttar varandra, än hur konstigt det kan låta. Här om dagen kom tankarna och minnen över mig, tårarna kom och jag grät. Mini som var i en lek, stannade upp, kom till mig, klättrade upp i min famn. Kramade om mig, strök mig på håret och sa ”mmm, mmm, mmm”. Så brukar jag göra på honom när han är ledsen. Mitt hjärtat smälte och han fick mig att inse att trots en mental tuff start i min roll som mamma, har det varit värt resan hittills. Jag är helt säker att kommande år med honom kommer bli minst lika utmanade, härligt och kärleken kommer växa sig än starkare. 

Till dig som kämpar med vad än det må vara, barn eller inte barn, självständigt eller med en partner. Jag vill ge dig ett råd, våga rida på vågen, våga vara i stormen. Det är garanterat svårt och kanske du inte ser något ljus just nu, andas, ta en stund i taget. Vänta och se vad som kommer härnäst. En dag vänder det. Efter regn kommer solsken, som de brukar säga. Det är ett bra ordspråk tycker jag. Oavsett, det är ok och du är grym!

Nytt kapitel, bäbis

11 månader

Månadsdagen sprang förbi. Såklart uppmärksammades den med både månadsbild och vägning på Bvc. Mini väger nu 9380g, gått upp ca 100g sista månanden. Mindre än tidigare men förståeligt då han rör sig än mer och pausat maten något under en veckas tid.

Jag älskar tiden just nu! Benjamin är så rolig, underbart att bara sitta och titta hur han bit för bit upptäcker världen. Senaste månaden har det hänt galet mycket hos honom. Vet inte vart jag ska börja…

Vi fortsätter med pottningen och utökat rutinpottningen. Går på pottan både före och efter måltid. Sedan 1 februari har jag bytt bajsblöja 2-3 gånger, så skönt. Det var största motivationen till att jag började med pottningen. Härom dagen efter middagen, jag höll på att diska undan och mini sitter i sin matstol, börjar han klaga som att han vill gå ner. Jag avbröt diskningen, vi gick och tvättade oss och sedan satte han på pottan. Insåg då att det var det han försökte säga, att han behövde gå på pottan. Så häftigt tycker jag!

Han övar för fullt att gå, hitta balansen och som smått börjat intresserat sig av att försöka dra sig upp. Han har lyckats dra upp sig två gånger hittills. Lilleman gör ju det mesta i ”fel” ordning. Från masa, till hasa på rumpan till i stort sett gå. Däremellan, hur han ska ta sig mellan de olika positionerna det vet han inte än. Jag tänker att han gör på sitt sätt och att det i slutändan kommer leda till att han gå, springa, ligga, krypa osv.

Jag älskar mars! Graderna är inte super kalla, snön ligger fortfarande vit, solen har börjat värme. Vi har varit ute och lekt i snön några gånger, han älskar det! Blir lika arg varje gång jag säger vi ska gå in. Ser fram emot våren och sommaren, oj så vi ska leka och upptäcka naturen.

Hans ordförståelse blir större och större. Än om han fortfarande bara säger mamma och pappa och pratar non stop sitt bäbisspråk, är han till 100% med på det mesta jag säger till honom. Han gör sina ljud när han håller med om något, visar tydligt om han inte vill och tittar ofta med blicken mot saker jag pratar om. Jag är förundrad.

Han firade in sin 11-månaders dag med att kräkas på kvällen. Jag tror det var en reaktion på alla tänder som är på väg att spricka igenom. Han har fyra tänder och fem till är på g. Dagen efter var han som vanligt igen, låter inte som magsjuka. Dagarna efter var jag dock orolig, stressad att han skulle kräkas igen. Minst lilla konstiga ljud han gjorde, höll jag andan.

Som sagt, dagarna med mini är fantastiska. Jag är så tacksam att få göra denna resa och följa honom i allt han gör och upptäcker. Helt ofattbart att han snart är ett år, det är nyp-mig-i-armen och stoppa-tiden varningar på det!

Mannen bor och jobbar i Stockholm. Vi gör videocall varje dag och han pratar alltid med Benjamin, som verkar känna igen honom. Varje gång han ser honom, säger han ”pappa” och lutar sig fram mot telefonen för att pussa den. Han skiner alltid upp så snart han hör hans pappas röst. Jag hoppas de knyter band än om de inte ses fysiskt så ofta.

 

Nytt kapitel, bäbis

10 månader

Två månader sen senaste inlägget. Jag har velat skriva men när jag väl får tid har jag varit för trött, valt att bara vara och stänga av allt för en stund. Mycket har hänt de två senaste månaderna, samtidigt som det mesta är sig likt.

Det har såklart hänt MASSOR hos mini. Han är sällan stilla, vill gå hela tiden men behöver stöd i form av att hålla i ens hand. Han tar sig även framåt på egen hand, sittandes på rumpan så gungar han sig dit han vill. Just nu tränar han på att ta sig från stående till sittande. Han har ”missat” delar i utvecklingen, så som att dra sig upp mot möbler osv, krypa. Gissar att han kommer hoppa över kryp-stadiet.

IMG_9853.JPG

Han äter mat frukost, lunch, mellanmål och middag. Ammar gör jag tidigt på morgonen, innan nattning, ibland som mellanmål förmiddag och eller eftermiddagen. Jag är glad och tacksam att få ha kvar amningen. Det är både en trygghet och mysigt att få ha honom stilla och nära en stund nu och då.

Sedan 2-3 veckor tillbaka har jag mestadels bytt kissblöjor då han gör tvåan på pottan. Hoppas vi kan fortsätta i denna positiva spiral.

Han är mestadels glad, pratar näst intill hela tiden. Ord som mamma, mamma, mamma, babb,babb,babb,babba och nänänänänä, dada,dada,dadda,dada kör han på repeat. Hans ordförståelse blir större och större. Det är så häftigt att se hur han kopplar samman ord med saker, ljud osv.

IMG_9569

Älskade unge! Jag är så galet kär i honom och det bästa är att känslorna är ömsesidiga. Är tacksam för var dag, var stund jag får dela med honom.

Nytt kapitel, bäbis

8 månader

Undra hur många gånger en förälder säger att tiden går så fort? Det är dock sant. Jag har nu haft Benjamin hos mig i åtta månader. Har fortfarande inte förstått det hela tror jag, galet häftigt att följa hans utveckling i allafall.

Under senaste månaden har det hänt otroligt mycket hos honom. Han sitter stadigt, han kopplar ord med saker, han känner igen röster med personer, dra sig fram obehindrat på mage, fått två framtänder överkäken, hittat ”pincett-greppet”, dricker själv ur sitt glas, tydliga och än mer regelbundna sovrutiner och mycket mer. Han busar ofta och är givmild med pussar och kramar.

Han är inne i en utvecklingsfas vilket gör att han sover oroligt om nätterna. Att behöva vara vaken på natten mer än vid amning är jag inte van vid. Senaste veckan har han fått för sig att det är lekdags mitt i natten och leker då glatt i 2-3h. Tacksam att det inte är varje natt men tröttheten smyger sig ändå på. På förmiddagen sover han oftast ute i vagnen, numera somnar han så snart jag lagt ner honom. Normalt sover han 1,5-2 timmar i vagnen på förmiddagen medan inne blir det inte mer än en timme. På eftermiddagen gör han 1-2 sovstunder på ca 30 minuter vardera. I hela hans liv har han somnat in vid 19 och gör det fortfarande. Innan utvecklingsfasen somnade han på 15-20 minuter, nu kan det ta upp till en timme innan han kommer till ro.

Han äter gröt gjord på 0,75dl havregryn (blir 0,5dl krossat) till frukost och på kvällen (i samband med min middag). Jag försöker få in mer mat, att han äter lunch men han är inte särskilt intresserad av det. Några skedar sen öppnar han inte munnen. Jag vill inte tvinga till något, har tänket ”eating before one, is just for fun”. Ammar fortfarande varav jag inte känner panik att han inte äter så mycket mat än. Han står sig dock inte särskilt länge på bröstmjölken längre, i stort sett är det varannan timme på eftermiddagen. Ammar honom tidigt på morgonen, runt 05-06, nästa gång blir vid lunchen, sedan mellanmål vid 14 och 16. Vid 17.30 äter han gröten, vid 19 amning. Han vaknar en gång på natten, vid 03-04, för amning. Ja så ser sov och matrutinerna ut just nu.

Minis åtta månaders dag bjöd på många minusgrader och sol. Han firade den genom att sova ca 2h på förmiddagen och lika länge på eftermiddagen.

Nytt kapitel, bäbis

7 månader

Det händer så mycket hos lilleman. Varje dag upptäcker eller lär han sig något nytt. Om och om igen kommer en ”nyp-mig-i-armen-känsla” över mig. Fortfarande, efter sju månader kan jag inte riktigt förstå att han är min och att han kommer inte lämna mig.

Just nu över han för fullt att ta sig framåt. För någon dag sedan har han börjat dra sig sakta framåt, tror dock inte han är medveten om det än. Skulle gissa att 75% av hans vakna tid tränar han.

Tiden som fort, som alla föräldrar säger. Det ger mig lite panik. Vill fånga och ta vara på varje sekund med honom men min energi räcker inte riktigt till. Ibland kommer det dåliga samvetet över mig, när jag stått och lagat och förberett mat till oss eller när jag fixar andra måsten här hemma. Om möjligt hade jag varit på golvet med honom hela tiden. Som ensamstående är det dock omöjligt. Jag är ändå stolt över min insats som förälder och tycker jag mantlar min roll mycket väl. Numera trivs jag till och med att vara själv med mini, eller det har jag gjort hela tiden. Skillnaden är nog att jag är mycket mer avslappnad över lag. Jag önskar att det ramlar in någon miljon eller så, så jag inte behöver börja jobba till hösten. Vill vara hemma med honom längre, gärna tills han blir två år. Jag tycker inte små barn har något på förskolan att göra innan. De är så små och har inget utbyte eller intresse av andra barn. Under två år är deras största behov att bli omhändertagen och det kan jag tycka är föräldrarnas uppgift. Jag är såklart fullt medveten att verkligheten inte ser ut så, att många måste börja jobba så snart barnet blir ett på grund av ekonomiska skäl. Jag förstår det och troligtvis kommer det bli så även för mig.

Tur att det är någorlunda länge kvar till hösten. Till dess ska jag njuta av varje stund med honom.

Nytt kapitel, bäbis

Ny sovrutin

När mini var cirka tre månader införde jag en sovrutin för kvällen. Hans tre första månader var utan större rutin. När han somnat i famnen lade jag ner honom i babynestet, som var i soffan till dess att jag gick och lade mig.

Vid tre månader började jag läsa en godnattsaga och en sång för honom varje kväll, därefter amma och sedan gick vi in i sovrummet. Han vyssades till sömns i min famn och därefter lade jag ner honom i sin säng.

Jag har känt senaste tiden att min kropp inte orkar vyssa honom till sömns varje kväll. När sjukan kom över mig och än mindre krafter hade jag bestämde jag mig för att ändra sovrutinerna. Han äter gröt vid 17.30-18, leker 1-1,5 timme sedan ammar i soffan. Därefter går vi in i sovrummet där jag förberett med ”white noise-musik”, tänt en läslampa och lagt fram godnattsagan. Jag lägger mini i sitt babynest, läser sagan och sjunger ”trollmor”, släcker lampan och ger honom nappen. Det är nu tålamodet kommer in. Han är som en propeller i 5-10 minuter och pratar och gör massor av ljud. Därefter lugnar han ner sig och blir mer stilla, söker efter mina händer att hålla.

Första kvällen funkade det klockrent. 25 minuter, sen sov pojken. Andra kvällen höll jag på i ca en timme innan jag gav upp. Vi klev upp och han fick göra av med energin i gymmet och därefter somnade han snabbt. Tredje kvällen var han övertrött och bara skrek så snart jag lade ner honom. Han somnade i min famn och sedan lade jag ner honom. Ikväll (fjärde kvällen) flöt allt på bra och jag lyckades tajma honom i tid så han inte var för trött och inte för pigg. 25 minuter tog det.

Jag gillar vår nya rutin men kommer inte vara benhård att han ska somna i sängen varje kväll. Än om han i stort sett ligger i min famn även i sängen, kommer det vara helt ok att jag vyssar honom till sömns ibland. Tycker det är viktigt att vara lyhörd och följa vad barnet vill och behöver.

Fördelen att vi lägger oss i sängen är att det blir mycket mer närhet, jämfört med när jag vyssar honom. Att få ligga och snusa på lilleman är ju bland det bästa som finns.

Jag använder fortfarande babynestet men har öppnat upp nertill. Numera är det bara överkroppen som får plats i den. Han sover i den om dagarna och nu även om kvällen. Använder den mest för att det inte ska bli så stort för honom men även för att han behöver jobba mer för att rulla runt. Upplever även att det är lättare att ”bygga murar” runt honom när han ligger i nestet.

Tanken med den nya rutinen är att så småningom, när han själv vill, somna i sin egen säng. Jag har absolut ingen panik med det och han får mer än gärna somna i min säng och gärna sova där större delen av natten, om det gör honom tryggare. För mig spelar det ingen roll om det kommer vara så i några år, tänker att det kommer en dag när han inte ens vill veta av mig. En måste ju passa på att njuta så länge det går.

Okategoriserade

Förkylningstider

Jaha, så åkte jag till slut dit och det med råge. Både barn och vuxna runt om mig har varit eller är sjuk, förkylda men jag har klarat mig, tills nu. Det var förra veckan jag började känna i halsen och sedan luftrören, därefter har sjukan stannat upp, blivit bättre fram tills i natt. Idag har jag varit riktigt sänkt, bihålorna pulserar och luftrören ömmar. Det har gått bra att ta hand om mini än om jag stundtals önskar att mannen var här, så jag fick ägna mig helt att vila och tillfriskna. Jag får lätt bihåleinflammation och är rädd att detta är på väg att bli något sådant.

6312426_91.png

Jag har världens bästa barn! Det är som att han känner på sig att jag inte är helt pigg, han roar sig själv en hel del på golvet, säger till när han behöver mig för mat, sömn eller blöjbyte. Jag sitter eller ligger med honom på golvet men han leker och jag tittar antingen på eller vilar ögonen på tvn. Just nu må jag kanske inte vara den mest pedagogiska mamman, men även solen har sina fläckar. Hoppas sjukan försvinner snart och att mini klarar sig.