Nytt kapitel, bäbis

En stund i livet

Så många gånger jag satt mig vid datorn de två senaste månaderna för att skriva ett inlägg medan mini sover. Jag hinner börja skriva men blir avbruten varje gång. Det är tydligt vem som är bossen i detta hem och utan att han är medveten om det dessutom.

Benjamin är nu två månader eller nio veckor för den som räknar så. Denna tid med honom är det mest utmanande, svåraste jag någonsin varit med om, samtidigt som jag aldrig tidigare haft så mycket tålamod som jag har med honom. Det är intressant. Kanske det är så för alla mammor, vad vet jag? När energin är påväg att ta slut eller när tålamodet tryter, när jag försöker och försöker men mini är otröstlig, då kan jag får en kort stund hinna tänka att jag inte orkar med detta. Kanske jag lägger ifrån mig honom för en stund, kanske jag går in i ett annat rum i några sekunder. Ja, det är ungefär det som behövs för att batterierna ska laddas om. Det är häftigt, tänk om man hade den super kraften i allt en gjorde.

Livet som mamma är som sagt inte lätt. Så många tårar som fallit de två senaste månaderna. Allt från maktlöshet, hjälplöshet till stress och dåligt samvete. De fyra första veckorna i Benjamins liv var allt annat än en rosa dans för mig. Det var rent ut sagt skit jobbigt. Jag kände mig ensammast i världen och ständigt orolig att någon skulle tycka att jag är en dålig mamma för att han skrek så mycket. Så här i efterhand tror jag inte att han skrek överdrivet mycket. Trots att mina nära och kära har barn och jag umgåtts med dom väldigt mycket hade jag missat denna del. Att livet vänds upp och ner och att det är både utmanade och krävande att lära känna en helt ny krabat som är i chock efter traumat att komma ut ur den trygga miljön där inne i magen. Han skriker och skriker och mamman försöker tyda vad det kan vara han menar. Allt tar sin tid, jag fattar det nu. Så är det. Det tar tid att lära känna en människa, oavsett ålder. Jag vet det nu.

Det finns så mycket jag vill skriva men vill inte göra ett jätte långt inlägg utan tänker dela upp mina tankar i fler inlägg. Det handlar om det här med att vara gravid, förlossning och första tiden efter förlossningen. Jag tycker det är viktigt att prata om detta, hur det kan vara och hur en kan må genom denna resa. Men som sagt, kommer i nästa inlägg som jag skriver så snart jag får möjlighet att sätta mig i lugn och ro och knappa på tangenterna en stund.

Hur det än är, hur du än mår – allt är ok. Det är ok att må skit, att inte känna någon glädje för stunden, att bara vilja dra täcket över huvudet. Det är ok, så länge du inte skadar dig själv eller någon annan. Alla känslor är ok, glöm inte det!

Annonser
Nytt kapitel, bäbis · The story of us

Han är här nu – min förlossningsberättelse

Så kom dagen eller rättare sagt kvällen när ett nytt kapitel började. Det här är min förlossningsberättelse än om jag inte riktigt kommer ihåg allt och är osäker på vissa bitar av förlossningen. 

Söndag 8/4 var beräknat datum men ingen bäbis, inte det minsta symtom till att något skulle vara på gång heller. Jag håller igång som vanligt, försöker aktivera mig på alla möjliga sätt och vis utan större resultat.

Onsdagen eller torsdagen började flytningar vara som vatten, vilket jag trodde var vattnet som gick men fel hade jag. Torsdagsnatt var som alla andra nätter, bra med någon kisspaus men när jag vaknade så var det är mensvärk. Tänkte att nu kanske det är på g, men fel av mig igen. När jag frågade någon om hur man ska veta att det är på gång, fick jag svaret ”det märker du”.

Fredagen 13/4 hade vi tid hos barnmorskan Linda. Värden såg bra ut, bäbis hjärta pickade på som vanligt. Hon gjorde även en hinnsvepning. Det visade sig att livmodertappen bara var 1 cm istället för tre och Linda menade att jag då var öppen 1cm. Vi gick hem och än en natt med mensvärk som försvann under dagen. Falskt alarm igen alltså. Lördagskvällen kom och en molande värk höll i sej hela kvällen men blir mindre under natten. Söndagen kom och den molande värken var som bortblåsta. Jag passade på att fixa på balkongen med att lägga in ”trallen” och sätta upp vindskyddet. På eftermiddagen kom den molande värken tillbaka men hade då börjat vänja mig med den lilla värken. Båda jag och mannen var trötta så vi gick och la oss redan vid 21:30. Vi somnar och vid 22:30 vaknar jag av att det knäpper till i nedre delen av magen, en känsla jag inte känt förut och tänkte att det där var inte bäbis som sparkade. Jag klev upp och känner hur något blött kommer, ”springer” till toaletten och säger till mig själv att det där var vattnet som gick. Blir sittandes på toaletten för det kommer en eller några värkar. När de avtagit kryper jag ner i sängen igen men blir inte där länge, klarade inte att ligga ner. Gick tillbaka och satte mig på toaletten, värkarna kom ganska ofta så började klocka dem. 1-1,5 min långa men 2-3 minuters mellanrum. Jag ropar på mannen att han måste vakna, att han behöver ringa förlossningen. Jag fortsätter jobba igenom värk efter värk. Jag funderade på om vi skulle stanna hemma ett tag till men lite rädsla att allt skulle gå super snabbt och vi inte hinna in, därför beslöt vi att åka in efter att vi plockat ihop alla saker som skulle med. Jag hade ju inte tänkt föda den natten eller åka till förlossningen, visst hade jag halt packat BB-väskan men hade postit-lappar lite här och var om saker som skulle ner i väskan. Det tog sig lite tid att samla ihop allt.

23:30 kom vi till förlossningen, eftersom det var natt gick vi in via akuten. De pekade vart vi skulle gå för att ta hissen till 4an och förlossningen. Vi gick in i första bästa hiss och åkte upp på 4an men där var det ingen förlossning. Vi hade lyckats ta fel hiss. Tillbaka på entreplan och vi gick vidare med pauser för värkarna som kom nu än tätare och var kraftigare. Väl i rätt hiss och i väntan på att de skulle komma och ta emot oss vid dörren andades jag mig igenom några värkar till. När barnmorskan väl kom och vi skulle gå sista biten bort till förlossningen bar benen nätt och jämt mig. Jag fick därför åka rullstol till rummet.

Väl inne i förlossningssalen bytte jag om till den berömda sexiga vita men ack så sköna rocken och de vackra nätbyxorna. Mannen hjälpte mig igenom värk efter värk, han stryk mig på ryggen, påminde mig att andas och att slappna av. BM satte CTG för att kolla bäbis hjärtslag, därefter var det min tur att undersökas. Det visade sig att jag var öppen 4 centimeter. Min tanke, fantasi var att jag skulle vara aktiv och röra på mig under värkarna men benen bar mig inte, så fick bli sängliggandes.

På Öviks förlossning har de ett rum med badkar, resten har dusch. Jag hade turen att få rummet med badkaret. Mannen tappade upp vatten och hjälpte mig ner. Så skönt! Jag låg nog där i minst 1,5 timme. Värk efter värk som blev allt mer intensiv. I slutet av badet kom värkar som fick mig att krysta. Då tyckte BM att det var bäst att jag klev upp så hon kunde undersöka mig. Än om man i regel öppnas 1 cm i timmen så finns undantag. Under tiden i badet, mellan värkarna, somnade jag. Så skönt. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna ligga i ett badkar så pass länge! 

Tillbaka i sängen kopplades CTG på igen, bäbis hjärta slog fortfarande fint. Jag blev undersökt och det visade sig att jag nu var öppen 8 cm, vilket även förklarade de än kraftiga värkarna. Jag har inte koll på tiden, vet inte hur mycket klockan var men jag reagerade att det började ljusna ute. Förlossningssalen hade ett stort panoramafönster ner mot stan, där även soluppgången var på uppgång.

BM frågade om jag ville testa lustgasen men vid den tidpunkten började jag bli lite hungrig och tanken på att andas in någon sorts gas fick mig att må illa, så jag tackade nej. Jag tänkte även att jag inte orkade lära mig något mer nytt, jag ville koncentrerar och fokusera på andningen i värkarna, inte hur jag ska andas i masken.

Klockan måste nu ha blivit efter 04 och värkarna tilltog än mer, så även krystkänslan. Mannen kallade in BM och jag förklarade att det känns som att jag vill trycka på hela tiden när en värk kommer. Hon undersökte mig, jag var nu öppen 10 cm förutom en liten kant. Under en värk lyckades hon ta bort eller trycka undan den så bäbis kunde komma än längre ner i gången. Nu var jag alltså inne i utdrivningsfasen och vi skulle snart få träffa vårt barn.

Värkarna kommer tätt och jag trycker och trycker, BM, hennes assistent och mannen hejar, peppar och pushar mig. Jag känner mig trygg i deras sällskap. Mannen lämnar inte min sida. Han håller mig i handen, stryker mig på huvudet, pussar på mig och berättar om och om igen vilket bra jobb jag gör, hur modig jag är osv. Hans ord och hans närhet ger mig kraft och mod att fortsätta än om energin börjar ta slut. Klockan går, värkarna fortsätter men inte fullt så kraftiga längre. De sätter in värkstimulerande dropp för att hjälpa mig på vägen. Jag byter ställning efter var tredje värk. Varierar mellan att ligga på sidan, till halvt sittande till liggandes på andra sidan. Min tanke var att testa olika ställningar men värkarna gjorde ont och kom tätt och att bara röra sig det lilla gjorde ont.

Efter x antal värkar berättar BM att hon ser huvudet, jag känner med handen en liten del av huvudet. Vid nästa värk kommer huvudet ut än mer. Det bränner, svider i en grad jag tidigare aldrig upplevt. Nu gör det ont. Jag försöker ändå koncentrera mig på andningen, lugna ner den och ta långa djupa andetag för att samla energi till nästa värk. Jag trycker och trycker men det känns som att han aldrig kommer komma ut. Det händer inte mer än så upplever jag det. Nu vill jag att det ska vara över, vill inte ha ont längre, vill inte, orkar inte trycka mer. Men av någon anledning fortsätter jag, värkarna fortsätter komma och jag trycker. Det är någonstans här jag inte vet vad som händer. Det känns som att något är fel, BM och sköterskan håller på där nere. Min upplevelse är att han har fastnat, i mitt huvud är det av någon anledning foten som sitter fast. Det visade sig att så inte var fallet. Lilleman hade navelsträngen ett varv runt halsen och hans hjärtslag började gå ner. De försökte hjälpa till då han behövde komma ut. Någonstans i detta skede vrider han på sig så han ligger med axlarna på bredden istället för på längden så att säga. Det där har jag inte riktigt fått förklarat för mig än, att han vred sig vet jag, men om han kom ut på ”tvären” eller om BM lyckades vrida honom rätt vet jag inte. BM skulle ringa mig men än har jag inget hört.

Alla fortsätter att heja och pusha. Bara en värk till, ta i lite mer nästa gång, tryck genom hela värken osv. Nu börjar jag bli otålig och vill bara att han ska komma ut. Jag trycker och trycker och till slut hör jag skvalpande ljud och känner hur något kommer ut ur mig. BM ber mig titta ner och där ligger han helt livlös. Han rör sig inte och skriker inte. BM och sköterskan gnuggar och torkar honom. Jag tänker bara att det är något fel, varför skriker han inte. Till slut säger BM ”här kommer ditt barn, ta emot honom”. Jag sträcker fram mina armar och får mitt barn i min famn. Jag tittar på mannen, säger ”titta han är här nu. Vårt barn är här. Det här är vårt barn”. Det känns konstigt och jag som trott att jag skulle gråta av lycka känner ingenting alls. Jag stör mig mest på att ena benet somnat och att jag måste ligga kvar i ”gyn-undersöknings-ställning”. BM väntar på att moderkakan ska komma ut. Det sätts in mer värkstimulerande dropp eftersom kroppen inte vill, orkar trycka ut den på egen hand. Därefter blir det undersökning av underlivet. Jag har fått det de kallar revor, blev lokalbedövad och BM sydde sju stygn. Det blev en 2a grads bristning, väldigt vanligt säger de. Samtidigt som jag ligger med benen i vädret, har en halvblodig ny människa på bröstet agerar mannen fotograf och ta massor av bilder på oss. Vad jag fick se sedan var att han även filmade när BM höll på att trycka på magen för att hjälpa moderkakan. Den filmen bör raderas.

När jag var ihopsydd gick BM ut och vi blev själva en stund i rummet tillsammans med vår son. Så konstigt, så overkligt skrämmande, läskigt och härligt. Äntligen är han ute, äntligen är han hos oss, i vår famn. Som vi har väntat och kämpat för den här dagen. Mannen  var helt förstörd, så trött. Han somnade relativt snabbt i en fåtölj när BM gått. Jag ligger och beundrar det lilla miraklet som jag har i min famn. Han sover och inom kort somnar även jag. Efter ca 2 timmar flyttar vi till BB där vi kom att stanna tre nätter.

Just 15 april föddes det 6 barn på Örnsköldsviks BB, rekord för detta år. Det innebar att mannen inte fick plats att stanna över. Första natten på BB delade jag rum med en 6-barnsmamma. Det var tufft att bli lämnade ensam redan kl 20 när besökstiden var slut. Natten var ok men jag hade svårt att somna ordentligt då jag var orolig för lilleman och tittade andningen stup i kvarten. Måndagen var jag mer eller mindre förkrossad. Jag kände mig liten, ensam och hjälplös. Vad har jag gjort? Hur ska jag kunna ta hand om ett barn?! Kommer jag och mannen klara att hålla ihop, skapa en trygg och fin uppväxt för vår son? Det var otroligt många tankar som snurrade runt.

Andra natten var betydligt bättre, 6-barnsmamman hade åkt hem och mannen kunde sova med oss. Det var super mysigt, en fantastisk känsla att vi nu var en familj. Tredje natten fick än en ny rumskamrat, denna gång en mamma som just fått sin andra dotter. De kom in till rummet på natten, ungen skrek och höll mig vaken av och till. På onsdag eftermiddag packade vi ihop och åkte hem.

Från första stund som jag fick lilleman vid mitt bröst tog han bröstet men bara en stund innan vi skulle packa ihop oss, började han gallskrika och vägra bröstet. Jag blev såklart ledsen och visste inte vad jag skulle göra åt detta skrikande lilla barn. Han lugnade ner sig efter en stund och vi kunde fint säga hejdå till BB. Hemfärden gick bra, lilleman verkar gilla att åka bil då han somnade direkt. Väl hemma började han skrika igen och detta pågick i stort sett nonstop i nio timmar. Både jag och mannen var i uppror, vad är det för fel på pojken? Jag ville bara tillbaka till BB eller stoppa in han i magen igen, det var ju så mycket enklare. Vid 00.30 stod jag inte ut längre, jag ringde BB för att rådfråga vad jag kan göra. Jag fick massor av bra tips, dessa funkade och sedan dess har amningen fungerat. Hans dygn ser likadana ut, äta, sova och bajsa. Han är en matglad pojke som gillar att vara nära, höra mamma och pappas hjärta slå.

Mohammad Benjamin som vårt underverk heter föddes 15 april 2018 kl. 06.15. Han var 52 cm lång och vägde 4035 gram.

Så mycket kärlek till en så liten varelse.

Nytt kapitel, bäbis · The story of us

Spänningen är olidlig

Helt galet att jag varit gravid i över 280 dagar! I söndags var datumet som bäbis var beräknad, men än finns inga tecken på att den vill ut. Jag har ingen stress eller panik att gått över tiden, tänker att den kommer när den är redo. Dock hoppas jag att allt kommer startar av sig själv, vill helst inte bli igångsatt men förstår att det kan bli nödvändigt.

Jag mår bra, oförskämt bra kanske. Relativt pigg, ”smidig” och nöjd att vara där jag nu är i livet. Denna graviditet har inte varit en dans på rosor men nu när jag pratar med andra gravida, som fortfarande har många veckor kvar till BF, inser jag att allt eller mycket jag gått igenom tillhör den här resan. Jag tror vi alla går igenom den, att den är nödvändig, mer eller mindre.

Jag och mannen kämpar på, än bor vi inte tillsammans men senaste veckorna har vi setts varje dag och i stort sett sovit med varandra varje natt. Jag är inte orolig för oss, vi båda har en vilja att skapa en bra och stabil relation tillsammans. Vi älskar varandra men vi inser även att vi båda behöver jobba en hel del, både var för sig men även tillsammans. Just nu ligger inte det riktigt i fokus, att prata gemensamma drömmar och mål och så vidare. Jag är helt klart inne i min bubbla, förbereder mig på förlossningen. Jag har svårt att föreställa mig hur livet med en bäbis kommer vara, en stor omställning fattar jag såklart att det blir.

Känslan att kommit ur den värsta, tyngsta depressionen är fantastisk och ger mig ett lugn. Jag har brottats med många olika spöken och demoner de senaste nio månaderna, många har jag krossat eller skrämt iväg, en del har jag nog bara stängt in och de kommer komma ut med tiden. Det tar jag då, nu njuter jag av stunden och funderar på hur det kommer kännas när värkarna kommer igång.

kärlek · Nytt kapitel, bäbis

I väntans tider

37+2 idag. Lilla B växer och så även magen. I lördags överraskade vännerna med en babyshower, vilket jag inte hade förväntat mig. Så roligt och fint av dom. På kvällen började jag må lite illa och tänkte att det kan bero på all mat och stillasittande på en stol en hel kväll. Väl hemma och i säng blev illamåendet än mer påtagligt och resulterade i att ”springa” (som höggravid) till badrummet för att kräkas i stort sett hela natten. På söndagen var jag helt knäckt, det enda jag fick i mig var ramlösa och lite blåbärssoppa. Mensvärk hade smugit sig på, (när jag har mensvärk domnar benen bort) ömmande om som smärtande känsla i bakre delen av bäcken, stickningar i underlivet. Min tanke var att nu är det nog på g, snart får vi åka in på förlossningen. Jag ringde dom eftersom jag blev fundersam om de ens tog emot när man kräkts – självklart gör dom det, ska man föda så ska man. Hur som. Jag sov mig i stort sett genom söndagen och så även måndagen. Mensvärken försvann, men illamående så snart jag försökte äta något och enorm trötthet kvarstod. Idag är det onsdag, har lycktas få i mig lite mer mat men tröttheten är fortfarande påtaglig.

Vi var hos barnmorskan idag. Allt såg bra ut förutom att hb var lite låg (kan bero på magsjukan), Lilla B ligger med huvudet nedåt sedan veckor tillbaka men nu var huvudet ruckbart och inte rörligt. Det innebär alltså att förlossningen kan starta när som, samtidigt som det kan vara veckor bort. Tålamod, tålamod.

Det känns ändå bra att det än inte är på gång. Jag har senaste veckan kommit in i ett lugn, känner mig inte särskilt stressad varken över ekonomi eller relationen med mannen. Pengar är det inte gott om, allt som kommer in går till räkningar men det gör mig inte så mycket längre. Kanske jag nu börjat anpassa mig efter mindre kronor och accepterat att det är vad det är. Gällande mannen så bor han fortfarande hos sin kompis men sedan i lördags har han sovit med mig. Jag vill inte sova själv med tanke på att det när som kan sätta igång. Vill ha honom här redan från start. Dessa dagar har varit bra för oss, vi har pratat och skrattat tillsammans vilket var länge sedan vi gjort.

Jag känner mig lugn med honom, tidigare var jag orolig att han inte skulle stötta mig, inte finnas här när jag som mest behöver honom. Många, många tankar har ägnats till hur livet som ensamstående skulle funka och om jag skulle klara förlossningen ensam. Alla dessa tankar har jag släppt, jag har insett att han kommer finnas vid min sida. Vi har en dialog, en kommunikation som jag tror är på väg åt rätt håll. När Lilla B är här ska vi testa familjerådgivning för att få hjälp att bygga grunden, den som vi missat att skapa tillsammans. Jag tror att det blir bra, det blir bra än hur det blir. Det känns dock skönt att vi tänker lika gällande vår relation, att ingen av oss vill ge upp förrän vi testat allt vi kan. Men det blir sen, nu väntar vi bara på att få hålla vår lilla bäbis i famnen.

Nytt kapitel, bäbis

Drömförlossning

Med 3,5 vecka kvar till bf tillbringar jag mesta delen av mina tankar på förlossningen och första tiden som nybliven mamma. Hur kommer allt bli? Det är såklart inget jag kan svara på men fick frågan av barnmorskan härom dagen, hur ser din drömförlossning ut? Här kommer svaret.

Allt sätter igång troligtvis på natten eller tidig morgon. Lutensfasen jobbar jag mig igenom med både rörelse och vila. Jag kanske tar en promenad, dansar, äter regelbundet för att fylla upp energidepåerna, duschar, testar allt som de rekommenderat i denna fas. Vi, jag  börjar redan nu använda oss, mej av FUR-verktygen som jag tränar på i några veckor – andning, avslappning, rösten och tankens kraft.

Värkarna tilltar på eftermiddagen och vi åker till förlossningen och blir ”inlagda”. När vi kommer in är jag öppen några centimeter. Vi ”myser in” oss på rummet genom att dämpa belysningen, tänder ljus och sätter på musik (spellista på spotify). Allt ökar i grad, både smärtan och tätheten mellan värkarna. Jag fortsätter att jobba mig igenom värk efter värk, en i taget. Jag känner mig lugn och närvarande trots smärtan. Jag testar olika ställningar, allt från att sitta på pilatesboll, stående till huksittande, sittandes/liggandes i sängen. Detta tar några timmar och jag öppnar mig i bra och god takt. Genom de mest intensiva värkarna använder jag lustgas, vilket funkar helt ok.

Mannen finns vid min sida hela tiden, stöttar och hjälper mig igenom varje värk. Han andas med mig, påminner mig om att slappna av, masserar och stryker min rygg. Han peppar och säger mängder med uppmuntrande ord.

När krystvärkarna krävs det inte jätte mycket jobb innan vi äntligen får träffa lilla B som mår bra och är alldeles bedårande vacker. Jag får honom till bröstet. Moderkakan kommer ut efter en stund, mannen klipper navelsträngen och allt ser bra ut. Vi blir lämnade ensam i rummet och bara njuter och utforskar denna nya lilla människa som vi nu ska ta hand om för resten av våra liv.

Efter några timmar flyttas vi över till bb, där vi som tur är för ett eget rum. Vi stannar alla tillsammans på bb i två-tre nätter, för att sedan åka hem och där startar vår nya vardag med allt vad det innebär.

kärlek · Nytt kapitel, bäbis · The story of us

Livet just nu

Tiden tickar på, näst intill springer fram. Det är helt galet att det nu bara är sex veckor kvar till BF! Vad hände med tiden?! Jag börjar nu bli tung och osmidig, enligt mig själv. Sömnen har förbättrats, sover oftast hela nätterna än om ibland behövs en kisspaus men långt ifrån varje natt. Lilla B växer så det knakar och tydligen redan fixerad. På ett sätt är det skönt att slippa bära magen så långt upp, det går lite lättare att andas men den lilla är stark och får ibland till rejäla sparkar upp i revbenen och det lovar jag är mindre skönt.

Särbolivet funkar ok, vi ses inte så ofta då mannen jobbar i stort sett varje kväll. Nu är det två veckor sedan flytten. Den helgen var tuff, många tårar och ångestattacker. Det var ju inte så jag hade trott att livet som höggravid skulle vara. Idag ser och känner jag annorlunda. Att bli särbos är troligtvis det bästa beslut vi någonsin tagit. Hade vi inte gjort det är jag rädd att vi skulle förstört vår kärlek med tiden. Nu ger vi varandra tid och möjlighet att tänka, känna efter och reflektera. Jag känner mig mindre stressad och det är sedan han flyttade som nätterna och sömnen blivit bättre. Lite tragiskt men sant. Jag har insett att vi har en del att jobba på, kanske är det framför allt jag som behöver det men vi behöver göra det tillsammans. Utan honom vid min sida kan jag inte förändra det tugg jag fastnat i. Den stress jag skapar när jag är med honom kan jag troligtvis enbart jobba bort tillsammans med honom, att han är med på tåget och hjälper mig. Vi har inte riktigt pratat om det men jag tror att ta hjälp av ett proffs kan vara klokt. Ingen av oss har någon idé på hur vi ska jobba oss framåt, vi vet bara att vi vill leva tillsammans och att vi behöver göra förändring. Jag litar på livet och är säker på att allt löser sig till det bästa.

 

Rädslor och fördomar · The story of us

Att göra förändringar som går utanför normen

Nu är det beslutat och klart. Mannen flyttar ut i mitten av februari. Vi ska bli särbos. Jag gissar att det i mångas ögon och öron kan verka konstigt och kanske dumt men detta är ett gemensamt beslut och det görs i väl mening för framtiden. Redan i höstas pratade vi om det men det blev inte av. Nu känner mannen att han saknar något eller han känner en oro att inte vara tillräcklig i framtiden. Han menar att han inte är nöjd med vår situation, att han inte gillar våra ”roller” som vi skapat. Dessa roller är, som jag tidigare skrivit, att jag i stort sett sköter allt i hemmet och drar in mest pengar. Tidigare var jag irriterad över det och tyckte, tycker visserligen det fortfarande, att bor man ihop hjälps man åt. Samtidigt så orkar jag inte lägga energi på att bli irriterad utan uppskattar när han väl gör något. Det intressant i detta är att han inte gillar det och det gör att jag, trots nio veckor kvar till bf, väljer att bli särbos.

Det är inte så att jag hoppar av lycka, absolut inte. Det finns en sorg att vi inte kommer bli en ”riktig” familj så länge vi inte bor tillsammans, som jag ser det. Samtidigt kan jag inte hänga upp mig på det negativa. Jag är helt säker att vårt beslut kommer medföra något gott, än om det blir tungt för mig rent ekonomisk men jag har klarat lågkonjuktur tidigare. Kanske vi kan se det som att ”börja om” igen, att ses några gånger i veckan, att göra saker, aktiviteter tillsammmans istället för att vara sitta i soffan och glo på tv. Ja, för det är ungefär så det ser ut, inte för att jag misstycker om det. Snarare tvärtom, jag tycker det är super mysigt när vi sätter oss i soffan för att se på något program eller en film. Det är något vi tidigare inte gjort. Jag tror att leva som särbos kommer medföra att vi uppskattar dels tiden vi spenderar tillsammans men även varandra som människor.

Det är inte så att vi har det dåligt på något sätt, snarare tvärtom. Vi har det bättre än någonsin tidigare. Detta var mannen idé och om han tror att det kan stärka honom som person och som partner, ser jag det som min ”uppgift” att stötta honom. Han ”offrar” otroligt mycket för mig och jag tycker att detta är det minsta jag kan göra. Jag ska inte sticka under stolen med att jag trivs med vårt ”vardagsliv”, att träffas varje dag och att få somna och vakna intill honom. Jag älskar det och är nog inte förrän på senare tid jag verkligen börjat uppskatta det hela.

Det är som sagt nio veckor kvar till beräknad ankomst av vårt lilla mirakel. Mycket kan hända innan dess, på gott och ont. Vem vet, mannen kanske bara behöver några veckor eller så kanske han behöver månader. Det vet varken han eller jag, jag hoppas såklart att han är tillbaka hos mig på heltid inom en snar framtid. Hur som kommer det bli bra.

”I trust that life will take me where I need to be”

Tankar om livet

Gnälldagen med stort G

Idag är en dag som i stort sett inte existerar. Jag har känt mig allmänt låg, trots fint väder tog jag mig inte ut på någon promenad. Jag har suttit, legat i soffan hela långa dagen utan att egentligen gjort någonting. Bäbis har varit relativt lugn, det kanske beror på att den känt av att jag inte varit på topp, vad vet jag. Jag har mina dagar när livet inte är mycket värt, när jag tappar all framtidstro och inte ser särskilt ljust på något. Idag är en sådan dag när ljuset i tunneln är långt bort.

Jag är trött på att vara gravid, att bara gå och vänta och inte kunna påverka något. Jag är trött på att vara hemma, sjukskriven samtidigt som jag vet att min kropp inte klarar av jobbet. Detta påverkar ekonomin så det skriker om det. Ända sedan jag blev sjukskriven i september har den så kallade ekonomin varit i botten, inte många kronor över när räkningarna är betalda. Denna månad har jag räknat helt fel och det visar sig att jag inte får någon lön från jobbet och från försäkringskassan kommer en liten summa som täcker en del av räkningarna. Mannen jobbar och sliten, går i skolan för att träna sin svenska. Jag ser honom knappt numera. Han vantrivs på sitt jobb men just nu har han inget annat val än att släpa sig dit varje dag. Dessvärre har han varit borta en del vilket resulterar till mindre inkomst även för honom. Vi ska ha barn om ca två månader, jag önskar att vi stod på stabil mark med stabil ekonomi. Jag har inte förrän nu insett att det är så här det kommer vara, rent ekonomiskt den närmsta tiden. Jag vet inte vad jag ska göra, hur jag ska lösa situationen.

Mannen behöver ett riktigt jobb, idag har han en ungdomstjänst som inte ger honom en allt för stor belöning i slutet av månaden. Det gör mig ledsen att det ska vara så svårt att få ett jobb. Han ringer, bokar in möten, träffar chefer mm men det är ingen som kommer med positivt besked. Det tär såklart på honom och det tar på mig att se hur han sliter. Jag hoppas och ber till allt gott på denna jord, i detta universum att vi snart får lite vind i seglet, att han får ett jobb som ger lite större inkomst än vad han har idag. Även önskar jag att vi hittar en väg som löser månadens räkningar. Jag drömmer numera om att få ta en fika på stan, gå och spontanhandla någon lite inredningspryl eller köpa något fint till bäbis. Som det ser ut just nu kommer jag få fortsätta att drömma om det åtminstone en månad till.

Detta blev ett väldigt gnälligt inlägg med mindre positiva inslag, så är livet ibland, åtminstone mitt liv.

Nytt kapitel, bäbis

Stenar faller från mina axlar

Under hela graviditeten har jag tänkt att jag ska föra dagbok, följa upp tankar, känslor och händelser under dessa månader men det har blivit väldigt sporadiskt. Jag är ändå tacksam att jag valt att skriva om utvecklingen lite här på bloggen, lite är bättre än inget. Det är som att energin eller kanske det mer handlar om skrivarlusten ekar med sin frånvaro emellanåt. Jag hittar inte ord som ska bilda meningar och bli till en sammanhängande text. Kanske jag får till det lite bättre framöver nu när jag vet vad jag gör om dagarna fram till bäbis anländer.

På min födelsedag förra veckan fick jag fler glada besked, orosmoln som hängt över mig. Min sjukskrivning på 100% blev godkänd av försäkringskassan, de godkände även ansökan om graviditetspenning. Skatteverket ringde och bekräftade min ansökan som enskild näringsidkare, yogaföretag är nu registrerat och jag kan hålla klasser när jag är redo för det. Mannen min kom hem vid lunchtid med blommor och ett besked om att han klarat uppkörningen, den som hängt över oss båda under lång tid. Det var nog den bästa presenten han kunde gett mig. Nu väntar vi bara på att dagen för teoriprovet ska komma och att han efter 50+25 minuter går därifrån med den lilla papperslappen som säger att han klarat körkortet (om man fortfarande får ett papper som intyg).

Jag försöker finna en vardag med någorlunda rutiner nu när jag slipper stress och press på att måste sova om nätterna så jag orkar gå till jobbet. Det är inte lätt då nätterna verkligen ser olika ut, vissa nätter förblir jag vaken medan andra sover jag mig i stort sett igenom. Jag har börjat vattengympa mest för att ha något att göra. Första gången var förra veckan, jag var lite besviken när jag gick därifrån att jag inte kände mig det minsta trött och slut i kroppen men gissar att den typen av träning ändå är bra för både min kropp och bäbisen. Än om jag inte tyckte att det var super roligt kommer jag att fortsätta gå på den, det var än om inte jobbigt, väldigt skönt att vara i vattnet och inte känna av varken huggande fogar, ömmande rygg eller den växande magen.

Idag ska jag och bäbis åka och träffa barnmorskan. Det ska tas prover, vägas och mätas. För fjärde gången under denna graviditet byter jag barnmorska. Jag är ju rätt van att träffa olika människor inom sjukvården, att dra ”min story” om och om igen, så jag är inte bitter. Jag hoppas dock att jag får behålla henne resten av tiden så vi kan knyta lite band och att det kan bli ett annat fokus än att lära känna.

Det är galet att jag redan är i vecka 30! 10 veckor till beräknad ankomst. Tanken gör mig både förväntansfull och nervös, tänk om bäbis kommer tidigare och jag inte är redo, beredd?! Jag läser och läser, försöker förbereda mig rent kunskapsmässigt så gott det går gällande förlossningen. Saker som liten kan komma att behöva inskaffas allt eftersom, ett förlossningsbrev är på g och så vidare. Det finns många funderingar som ännu söker svar men jag känner mig ändå relativt lugn. Andas och bara var i det som är så blir det bra, än vad som händer.

Nytt kapitel, bäbis

Livet som gravid

Så många som pratat om hur fantastiskt det är att vara gravid, jag fattar inte. Har jag bara missat det jobbiga, negativa eller har alla undanhållit den delen för mig? Jag har så svårt att se vart det är fantastiskt med alla hormoner som ständigt rusar i kroppen, magen som växer, sömn som uteblir, rygg som värker och alla orostankar inför vad som komma skall – förlossning och att sedan ansvara för en annan människas liv! 

Det finns stunder jag önskar att vi inte kom i tankarna att vi ville bilda familj, tankar springer över mig nu och då – tänk så mycket lättare livet skulle vara om jag inte var gravid…. Eller? Är gräset grönare på andra sidan?

Vi har det tufft, jag och mannen. Vårt förhållande växer och blir starkare för var dag, än om vi grälar och blir ovänner ibland. Det som däremot är tufft är ekonomin, det är inte att lätt när jag är sjukskriven och han jobbar som vikarie. Det tär på mig otroligt mycket och hänger som ett stort orosmoln över mig. Hur ska vi ha råd att införskaffa det som behövs till bäbis ankomst, än om vi väljer begagnat och får en del saker. Barn kostar oavsett. Frågar om hur det kommer bli när bäbis är här och jag går på föräldrapenning och vår ekonomi blir än sämre. Jag klandrar inte mannen, inte det minsta. Jag ser hur han kämpar och sliter men hela situationen är frustrerande.

Det är mindre än 30% kvar innan jag får träffa den lilla som redan förändrat mitt liv. Tiden går galet snabbt samtidigt som långsamt. Jag längtar att få hålla i bäbis, lukta och bara ligga och titta på miraklet. När väl bäbis är här gör det mig inget om jag inte får sova om nätterna, det känns som att inte något spelar någon roll så länge jag har bäbis nära mig. Det är konstigt samtidigt som otroligt häftigt hur man kan känna en så stark kärlek till någon man inte träffat. Jag älskar den lilla i min magen mer än allt annat och ja gissar att min kärlek kommer bli än större när jag väl har det knytet i min famn.

Bäbis, mamma längtar efter dig. Om några veckor är du välkommen ut och jag kommer göra allt för dig!