Nytt kapitel, bäbis

7 månader

Det händer så mycket hos lilleman. Varje dag upptäcker eller lär han sig något nytt. Om och om igen kommer en ”nyp-mig-i-armen-känsla” över mig. Fortfarande, efter sju månader kan jag inte riktigt förstå att han är min och att han kommer inte lämna mig.

Just nu över han för fullt att ta sig framåt. För någon dag sedan har han börjat dra sig sakta framåt, tror dock inte han är medveten om det än. Skulle gissa att 75% av hans vakna tid tränar han.

Tiden som fort, som alla föräldrar säger. Det ger mig lite panik. Vill fånga och ta vara på varje sekund med honom men min energi räcker inte riktigt till. Ibland kommer det dåliga samvetet över mig, när jag stått och lagat och förberett mat till oss eller när jag fixar andra måsten här hemma. Om möjligt hade jag varit på golvet med honom hela tiden. Som ensamstående är det dock omöjligt. Jag är ändå stolt över min insats som förälder och tycker jag mantlar min roll mycket väl. Numera trivs jag till och med att vara själv med mini, eller det har jag gjort hela tiden. Skillnaden är nog att jag är mycket mer avslappnad över lag. Jag önskar att det ramlar in någon miljon eller så, så jag inte behöver börja jobba till hösten. Vill vara hemma med honom längre, gärna tills han blir två år. Jag tycker inte små barn har något på förskolan att göra innan. De är så små och har inget utbyte eller intresse av andra barn. Under två år är deras största behov att bli omhändertagen och det kan jag tycka är föräldrarnas uppgift. Jag är såklart fullt medveten att verkligheten inte ser ut så, att många måste börja jobba så snart barnet blir ett på grund av ekonomiska skäl. Jag förstår det och troligtvis kommer det bli så även för mig.

Tur att det är någorlunda länge kvar till hösten. Till dess ska jag njuta av varje stund med honom.

Annonser
Nytt kapitel, bäbis

Ny sovrutin

När mini var cirka tre månader införde jag en sovrutin för kvällen. Hans tre första månader var utan större rutin. När han somnat i famnen lade jag ner honom i babynestet, som var i soffan till dess att jag gick och lade mig.

Vid tre månader började jag läsa en godnattsaga och en sång för honom varje kväll, därefter amma och sedan gick vi in i sovrummet. Han vyssades till sömns i min famn och därefter lade jag ner honom i sin säng.

Jag har känt senaste tiden att min kropp inte orkar vyssa honom till sömns varje kväll. När sjukan kom över mig och än mindre krafter hade jag bestämde jag mig för att ändra sovrutinerna. Han äter gröt vid 17.30-18, leker 1-1,5 timme sedan ammar i soffan. Därefter går vi in i sovrummet där jag förberett med ”white noise-musik”, tänt en läslampa och lagt fram godnattsagan. Jag lägger mini i sitt babynest, läser sagan och sjunger ”trollmor”, släcker lampan och ger honom nappen. Det är nu tålamodet kommer in. Han är som en propeller i 5-10 minuter och pratar och gör massor av ljud. Därefter lugnar han ner sig och blir mer stilla, söker efter mina händer att hålla.

Första kvällen funkade det klockrent. 25 minuter, sen sov pojken. Andra kvällen höll jag på i ca en timme innan jag gav upp. Vi klev upp och han fick göra av med energin i gymmet och därefter somnade han snabbt. Tredje kvällen var han övertrött och bara skrek så snart jag lade ner honom. Han somnade i min famn och sedan lade jag ner honom. Ikväll (fjärde kvällen) flöt allt på bra och jag lyckades tajma honom i tid så han inte var för trött och inte för pigg. 25 minuter tog det.

Jag gillar vår nya rutin men kommer inte vara benhård att han ska somna i sängen varje kväll. Än om han i stort sett ligger i min famn även i sängen, kommer det vara helt ok att jag vyssar honom till sömns ibland. Tycker det är viktigt att vara lyhörd och följa vad barnet vill och behöver.

Fördelen att vi lägger oss i sängen är att det blir mycket mer närhet, jämfört med när jag vyssar honom. Att få ligga och snusa på lilleman är ju bland det bästa som finns.

Jag använder fortfarande babynestet men har öppnat upp nertill. Numera är det bara överkroppen som får plats i den. Han sover i den om dagarna och nu även om kvällen. Använder den mest för att det inte ska bli så stort för honom men även för att han behöver jobba mer för att rulla runt. Upplever även att det är lättare att ”bygga murar” runt honom när han ligger i nestet.

Tanken med den nya rutinen är att så småningom, när han själv vill, somna i sin egen säng. Jag har absolut ingen panik med det och han får mer än gärna somna i min säng och gärna sova där större delen av natten, om det gör honom tryggare. För mig spelar det ingen roll om det kommer vara så i några år, tänker att det kommer en dag när han inte ens vill veta av mig. En måste ju passa på att njuta så länge det går.

Okategoriserade

Förkylningstider

Jaha, så åkte jag till slut dit och det med råge. Både barn och vuxna runt om mig har varit eller är sjuk, förkylda men jag har klarat mig, tills nu. Det var förra veckan jag började känna i halsen och sedan luftrören, därefter har sjukan stannat upp, blivit bättre fram tills i natt. Idag har jag varit riktigt sänkt, bihålorna pulserar och luftrören ömmar. Det har gått bra att ta hand om mini än om jag stundtals önskar att mannen var här, så jag fick ägna mig helt att vila och tillfriskna. Jag får lätt bihåleinflammation och är rädd att detta är på väg att bli något sådant.

6312426_91.png

Jag har världens bästa barn! Det är som att han känner på sig att jag inte är helt pigg, han roar sig själv en hel del på golvet, säger till när han behöver mig för mat, sömn eller blöjbyte. Jag sitter eller ligger med honom på golvet men han leker och jag tittar antingen på eller vilar ögonen på tvn. Just nu må jag kanske inte vara den mest pedagogiska mamman, men även solen har sina fläckar. Hoppas sjukan försvinner snart och att mini klarar sig.

Nytt kapitel, bäbis

Just nu

Nästan en månad sedan senaste inlägget, inte riktigt så jag vill ha det. Vet inte hur många inlägg jag påbörjat men blivit avbruten av min lilla minimänniska. När jag blir avbruten tappar jag tråden och måste börja om, vilket innebär att jag sällan hinner skriva färdigt. Kanske denna gång lyckas jag.

Mini växer och utvecklas för var dag som går. Han är min idol. Kan sitta och titta, observera honom i timmar. Jag tycker det är otroligt spännande att se och följa med på hans upptäcktsresa. Trots knappt sju månader har han humor likt sin far. Han busar ofta med mig och när han får mig att skratta, skrattar han med mig. Att få vakna med honom vid min sida är underbart, omöjligt att vara på dåligt humör. Så snart jag slår upp ögonen och tittar på honom, ligger han där med sitt stora leende. Han är oftast glad, enda gångerna han inte är glad är när han är trött eller hungrig.

Mini har sedan han föddes somnat in för natten vid 19-20. Det har varit fantastiskt så jag får liten stund för mig själv. Om dagarna sover han bara korta stunder, om jag inte ligger bredvid honom, då hinner jag knappt hämta andan innan det är full rulle igen. Sedan några dagar, kanske det är en vecka nu, har något hänt. Han somnar fortfarande lätt men vaknar efter kort stund, har svårt att somna om. Det är inte förrän vid 21-22 han kommer till ro på riktigt. Det kanske är vanligt men jag är inte van det, så för mig känns kvällen som lång transportsträcka i väntan på att lilleman ska somna och jag får rulla ut mattan och göra lite avslappnade yinyoga.

Jag har nu varit själv med mini i snart tre månader. Mannen är troligtvis tillbaka i Sverige om några veckor. Tanken att vi ska bo under samma tak och dela på att ta hand om mini gör mig lite splittrad. Visst vill jag få vara nära mannen jag älskar och visst vill jag att mini ska få starka band till sin pappa, men det innebär stor omställning. Från att göra precis som jag vill med mini, utan att någonsin behöva diskutera eller kompromissa till att dela på föräldraskapet. På ett sätt längtar jag efter det, att inte alltid vara ”låst” till honom, samtidigt känns livet just nu så enkelt. Det är jag och mini, jag gör hur jag vill, när jag vill. Det finns ingen att bli irriterad på för att det ligger kläder överallt, att det lämnas disk från middagen eller det där toalettlocket. Vissa dagar är såklart enklare än andra. Att vara själv med ett litet barn innebär att han alltid är med, oavsett om det gäller att åka och handla, tvätta eller toalettbesök. Att ständigt behöva anpassa sig efter vart hans mat- och sovklocka. Är man två blir det mer ”fritid” men jag tror inte jag klagat så mycket över det. Visst drömmer jag om att komma igång med träning, att försvinna bort i min egna lilla värld på gymmet. Det är i stort sett det enda jag saknar just nu. Klart det vore skönt att åka och handla själv ibland eller springa till tvättstugan själv, men det är inget problem nu heller. Som sagt. Jag är rätt nöjd med livet som det är just nu, som tillfälligt ensamstående. Det är ganska problemfritt har jag kommit fram till.

Time will tell. Hur livet blir framöver står i stjärnorna. Jag fokuserar på en dag i taget och göra mitt bästa att njuta av stunden som är just nu, i alla stunder.

Nytt kapitel, bäbis · The story of us

6 månader

Livet just nu. Ensamstående med en sex månaders underbar unge. Hur det är? Inte alls som jag föreställt mej livet med bäbis. Det går bra men tycker det sorgligt att inte ha någon att dela minis alla dagliga upptäckter med. Jag är själv, försöker fota, filma och anteckna så mycket det bara går i hopp om att kunna återberätta de små stunderna när han väl vuxit upp. 

117F4630-FE5A-4689-A705-BE2879058EA3Livet som mamma går bra, långt över förväntan till och med. Jag är grym på att vara mamma! Däremot känns det många gånger väldigt ensamt. Jag tar hand om mini dygnet runt, vecka efter vecka men vem tar hand om mej? Det är det jag saknar mest. Att ha någon att luta mej mot när jag känner mej svag.

Nu kanske du undrar vad som hänt med mannen? Han finns kvar, rent teoretiskt. Vi är fortfarande tillsammans men lever i någon slags distans utan fysiska träffar. Han reste iväg, bort från Sverige för två månader sedan. Han träffade sin mamma och det tror jag fick bägaren att rinna över. Han kraschade, sprang in i väggen. Nu menar han att han ej kan (eller vill) komma till Sverige förrän han är frisk. Jag som själv blev utbränd för snart fyra år sedan, vet att det tar lång lång tid att återhämta sej. Om det går att återhämta sej? Han är på bättringsvägen och jag hoppas att vi snart ses igen, om inte annat för minis skull. Mannen missar otroligt mycket. Det händer ju saker med mini varje dag. 

Hur som. Jag är så tacksam som får spendera mina dagar med mini. Livet är rätt underbart trots allt.

Nytt kapitel, bäbis

Vad är egentid?

Livet som tillfälligt ensamstående är inte alltid lätt. Allt som oftast går det hur bra som helst och många gånger tror jag att en slipper många diskussioner när en inte behöver kompromissa, förklara eller ifrågasätta partnerns val och syn på uppfostran osv. Men ibland, som när mamman bara vill fixa en liten grej eller försvinna bort i tankarna för en liten stund men mini kallar på uppmärksamheten, dessa stunder hade det varit fint med en avbytare.

Än är mini liten men ser redan nu att hans behov förändras och jag inser att ju äldre han blir, desto mer kommer krävas av mig. Att sätta mina egna behov åt sidan än mer. Jag drömmer om att dra ut på en löptur i skogen eller spendera en timme eller två på gymmet. Vad är egentid? Får se de där korta sovstundera (40-45min) som egentiden, än om det innebär att det är då jag bör fixa lunch, middag, städa, plocka osv. Det är väl också egentid, all tid som inte spenderas med barnet är väl egentid?

Tacksam att han mestadels är glad och har liknande humor som mamman. Mestadels är vi glada på varandra, busar, utforskar och skrattar tillsammans. Visst händer det att vi gråter tillsammans också, det är det fina med denna relation. Jag och B gör det mesta tillsammans. Han är min nummer ett och misstänker att jag ligger rätt bra till på hans lista. Jag klagar egentligen inte, känner otrolig tacksamhet att jag fått just detta barn, he rock my world!

Nytt kapitel, bäbis

5 månader

Idag har mini funnits på denna jord i fem månader. Fantastiskt. Det är otroligt häftigt att få följa honom på hans resa här i livet. Jag älskar detta liv! Det är för den delen inte alltid lätt men det är väldigt lärorikt och fyllt av kärlek. Det är som att mitt liv fått en sann, riktig mening. Det tog mig 34 år att finna den. Jag är tacksam för allt sökande och än mer tacksam att jag nu funnit den.

Benjamin växer och utvecklas i väldans fart. Jag helammar fortfarande och har inga planer på att sluta med det. Däremot får han smakportioner, han älskar mat. Det spelar ingen roll vad jag ger honom, hittills, han vill bara ha mer. Potatis, morot, havregrynsgröt med äppelmos är vad han testat hittills. Jag har som ambition att laga all hans mat, även gröten vill jag göra själv. Blir så ledsen när jag läser på innehållsförteckningarna på gröt och vällningförpackningar. Det kan stå att de är utan socker men läser du så ser du att de innehåller maltodextrin. Och det är sötning. Jag förstår inte varför det ska vara nödvändigt? Visserligen är bröstmjölk sött men den är naturligt söt, tycker att mat borde tillagas och serveras som rena produkter. Dumt.

Mannen är bortrest, nu är det tre veckor sen vi sågs. Det går bra att vara själv med mini men det är lite trist. Jag saknar honom. Jag saknar min lilla familj som vi lyckades skapa innan han åkte. Min mamma och syster hjälper till så gott de kan, vilket är jag är tacksam för. Än om jag är väldigt trygg att lämna mini som mamma och syster, är det inte samma sak som att åka iväg och mannen är med honom. Undra om mini saknar sin pappa eller om han inte kommer ihåg honom? Vi brukar ha videocall och då skiner han upp och pratar med sin pappa. Om det är att han känner igenom honom eller vad det betyder vet jag inte.

Jag är för stunden rätt slutkörd, det hade varit skönt med en avbytare en stund. Det hade varit fint om minis pappa var här. Idag är det som sagt fem månader sen vi var på förlossningen och jag kämpade för att få träffa Benjamin för första gången. Allt känns så overkligt. Det är svårt att få något perspektiv på allt.

Hur det än är, hur tufft och kämpigt det emellanåt är, är jag otroligt tacksam att mini finns i mitt liv. När det blir tungt och energin är knapp försöker jag stanna upp, titta och lukta på mitt barn. Det är konstigt men vips fylls jag med energi och värme. Jag älskar att kunna kalla mig mamma!

Nytt kapitel, bäbis

Ute på äventyr

Benjamin är ute på sin första resa. I veckan åkte vi till västkusten för att hälsa på en kär vän. Resan innebar flyg med byte på Arlanda samt en bilresa på ca en timme. När vi väl kom på flygplatsen i norr visade det sig att planet var en timme försenat, vilket i sin tur bidrog till att vi missade anslutningsflyget. Väl på Arlanda fick vi besked om att nästa flyg (3h väntan) var fullbokat så vi skulle få åka med sena kvällsflyget. Det skulle innebära ca sex timmar på Arlanda. Luften gick ur något, att bära ett barn i sex timmar kändes tufft men vad hade jag för val?

Hur som, vi hade tur och visade sig att det blev en ledig plats på det tidigare planet så vi fick åka med det, dock var även det försenat en timme. Vi kom fram ca sex timmar senare än planerat. Allt gick bra, inga större katastrofer skedde. Det enda var efter 15 minuter i luften väljer mini att göra stora bajsmenyn och lägger därefter en rejäl kräk på sig själv. Det lilla planet hade en toalett (om det lilla skyffet kan kallas så), inget skötbord att fälla ner. Jag lade pojken på toalettlocket, dörren var öppen för att kunna få plats. Det gick hur bra som helst, pojken fick ny blöja och rena kläder. Det var det ”värsta” som hände. Jag är så stolt över oss båda, dels hur han tog allt med lugn och stolt över mig själv att jag klarade denna utmaning och dess oförutsägbara saker som dök upp.

Första dagen efter flygdagen var han mindre nöjd dock, ville vara vid bröstet ofta och sova i famnen. Det är ok, alla nya intryck senaste dygnet. Det är helt ok att vara i mammas famn då, han får vara, äta och sova så mycket han önskar och vill i mammas famn. Om det gör honom trygg, då är det självklart att jag ger honom det.

Resten av veckan hade jag ett barn med relativt fast mat och sovtider, vilket vi inte haft tidigare. Det är bara att inse att detta barn sover om natten och föredrar kortare sovpauser om dagarna. Det är ok än om jag ibland önskar att han sov mer än 30 minuter i stöten på dagen. Men som sagt, han sover om nätterna. Vid 19 blir han trött, sover oftast 20-08 med några matpauser men då är han inte vaken.

Vi kom hem igårkväll, även hemresan gick smärtfritt. Mini sov på första planet och charmade en passagerare på andra planet. Så skönt att denna resa gick smidigt trots förseningarna i början av den. Det bidrar till ökat självförtroende och vi kommer med säkerhet resa snart igen.

Nytt kapitel, bäbis · Tankar om livet

Den första tiden

Jag har sedan Benjamin föddes velat skriva om mina tankar, mitt mående men jag har inte fått ner tankar till ord. Nu är jag redo att berätta.

Under graviditeten blev jag deprimerad och sjukskriven på grund av psykisk ohälsa. Jag har aldrig ångrat valet att skaffa barn eller försökt skada mig för att något skulle hända barnet i magen. Jag mådde bara dåligt och kände mig väldigt ensam.

14 april gick vattnet och söndagen 15 april i soluppgången föddes vår son. Det var inte vackert och underbart. Jag tyckte det var mest konstigt och overkligt samtidigt skönt att barnet var ute. Var rätt trött på att vara gravid. Från första stund, från stunden jag såg mitt barn visste jag att jag kommer gör mitt allt för den där lilla krabaten. Jag kände dock inte härlig kärlek. Det var mer att nu börjar mitt jobb, att ta hand om den nya människan. Jag gav honom mat, gav han närhet, bytte blöjor osv när han behövde det. Men det var inte rosenrött. Jag gjorde allt som krävs och jag gjorde det bra men jag kände ingen glädje över barnet. Redan på bb signalerade jag till barnmorskor och kontaktade min psykolog när vi kom hem. Jag hade inte tid och ville inte hamna i förlossningsdepression, varav jag larmade direkt och det är jag idag tacksam över.

Jag är helt säker att alla som får barn hamnar i någon slags chock. Det går inte att föreställa sig hur det är att ha en liten människa att ta hand om. Det tar även tid att lära känna krabaten. Jag och mannen bråkade mycket, han var väldigt frånvarande på grund av psykisk ohälsa, kanske han fick förlossningsdepression? Jag kände mig så ensam. Det var svårt att få till vardagen, att sköta hemmet, handla, laga mat, tvätta och ta hand om barnet. Men det gick, jag klarade det. Jag tog en dag i taget, en stund i taget. Det gör jag fortfarande. Aldrig har jag varit så närvarande, så mycket här och nu som de senaste fyra månaderna.

Idag, 4,5 månad senare känns den första tiden väldigt avlägsen. Jag tror jag fortfarande bearbetar första veckorna med mini, jag vill ju gärna förstå vad som händer och varför. Jag fattar delvis nu men troligtvis kommer jag inte förstå allt till 100%. Förväntningarna motsvarade inte verkligheten och det krockade rejält, lite så tänker jag.

Det kommer säkerligen fler inlägg om mitt mående och tankar från första tiden. Sammanfattningsvis kan jag säga att tyvärr blir inget som du tänkt dig. Det bästa du kan göra är att vara i det som är, strunta lite i morgondagen och det är helt ok att inte alltid, dygnet runt känna lycka till sitt barn. Det är ok. Du och jag, vi är bara människor.

kärlek · Nytt kapitel, bäbis · Tankar om livet · The story of us

En fin stund

Livet är rätt bra just nu, stormen är mojnat. Mini verkar ha kommit över den evighetslånga utvecklingsfasen, han är oftast glad och nöjd. Klart han säger till när han behöver något men hans värld går inte längre under så snart han inte ser mig. Han är nöjd att ligga och gymma själv så jag kan exempelvis gå på toaletten eller sätta mig och skriva ett inlägg. Det har inte varit möjligt senaste veckorna. Han sover bättre om nätterna, än om han aldrig sovit dåligt men han sprattlar mindre.

Jag och mannen är också inne i en fin fas. Helt plötsligt att vi slutat irritera oss på varandra, vi ger varandra närhet och visar kärlek på ett sätt som vi inte gjort på evigheter. Kanske det beror på att han åker på söndag, då lämnar han denna stad och menar att han inte kommer komma tillbaka. Han mår inte bra, jag både ser och vet det. Han ser enda lösningen på att bli något bättre är att flytta till annan stad. Vart det blir är än oklart. Först ska han åka och hälsa på släktingar i Europa. Vi kommer inte bryta upp vår relation. Jag ser inte det som någon lösning, jag har ju valt den mannen att leva med men främst som far till mitt barn. Jag både vill och har energi kvar att jobba på vår relation. Han har bott här i år för att jag vill bo här, nu kanske det är min tur att ”offra” mig. Vi får se vad som händer i höst. Än känns det för långt bort och oklart för att ens tänka på det. Självklart är det sorgligt att han inte kommer vara här med oss varje dag, kommer saknar honom. Jag har alltid sagt att jag stöttar honom i än vad han gör så länge han tror på det han gör. Jag stöttar alltså han i detta beslut samtidigt som jag inte ser något svart eller vitt. Vad vet en om framtiden? Kanske han kommer tillbaka till denna lilla stad, kanske jag flyttar till honom inom kort. Vem vet?

På söndag ska även jag och mini ut på äventyr. Vi ska flyga till Trollhättan och hälsa på en fin vän som också fått barn i år. Jag känner mig förberedd samtidigt som lite nervös över hur mini kommer reagera på flyget. Hoppas såklart att allt går bra och jag känner att jag kan och vill resa fler gånger så jag inte blir avskräckt och rädd. Rädslan ligger i att han skriker hela resan. Återstår även där hur det blir. Jag har dock kommit till en punkt i livet, i föräldraskapet att jag bryr mig mindre om folk stirrar om mini skriker. Jag vet ju oftast varför att signalerar. Med detta i tanken känna även en eventuellt missnöjd bäbis på planet hanterbart. Time will tell.